Tveksamma tyskar

Fick ett märkligt förslag från ett tyskt förlag idag. Eftersom jag inte hittade några svenska blogginlägg som handlar om den här grejen tänkte jag att det kanske kan vara värt ett inlägg. Det handlar om ett mejl från ett tyskt förlag som heter LAP Lambert Academic Publishing som erbjuder sig att trycka min masteruppsats som en bok. Efter lite research på nätet visar det sig att det finns många som likt mig anat ugglor i mossen och tyckt att erbjudandet känns lite väl skumt. Ett antal blogginlägg och kommentarer pekar på att förlaget är fishy. Efter fortsatt kontakt vill företaget nämligen ha kontonummer för att kunna betala in ”royalties” på. För alla vet ju vilka kioskvältare masteruppsatser brukar vara. Min egen uppsats heter "Implementation of flood early warning systems in Mozambique - A stakeholder involved process?" ni hör ju den skulle kunna konkurrera med Henning Mankells verk alla dar i veckan, eller?

Vissa som svarat på kommentatorsfält på de bloggar jag läst menar att det inte handlat om något lurendrejeri på den skalan med bankkonton och grejer. Flera skriver att de verkligen fått ett gratis exemplar av sin uppsats i paperbackform och att det är allt.

Jag vet alltså inte om det är mer fejk än att LAP hoppas att deras kunder ska bli så begeistrade av tanken på sina masteruppsatser i bokform att de själva köper ett gäng exemplar av den.

Vem som annars skulle göra det med min uppsats kan jag inte riktigt föreställa mig. Och nu menar jag inte pga mina eventuella vetenskapliga brister utan det faktum att uppsatsen finns att ladda hem som pdf från Göteborgs Universitets hemsida.

Jag håller mig iaf borta från vidare kontakta med

Här är mejlet i sin helhet:

---

Dear Patrik Klingberg,

I am writing on behalf of the International publishing house, LAP Lambert Academic Publishing.

In the course of a research on the University of Gothenburg, I came across a reference to your thesis on "Implementation of flood early warning systems in Mozambique - A stakeholder involved process?".
We are an International publisher whose aim is to make academic research available to a wider audience.
LAP would be especially interested in publishing your dissertation in the form of a printed book.

Your reply including an e-mail address to which I can send an e-mail with further information in an attachment will be greatly appreciated.

I am looking forward to hearing from you.


Kind regards

Olga Rusu
Acquisition Editor

LAP LAMBERT Academic Publishing GmbH & Co. KG
Heinrich-Böcking-Str. 6-8
66121, Saarbrücken, Germany

Fon +49 681 3720-310
Fax +49 681 3720-3109

o.rusu@lap-publishing-house.com / www.lap-publishing-house.com

Handelsregister Amtsgericht Saarbrücken HRA 10752
General unlimited partner: VDM Management GmbH
Managing directors: Thorsten Ohm (CEO), Dr. Wolfgang Philipp Müller, Esther von Krosigk

Refused are not fucking dead

Jag har svårt att lämnas oberörd av det faktum att Refused ska återförenas för ett gäng konserter i sommar. Det finns ganska få band som har haft en sån stor betydelse för min generation som just Refused. I alla fall om man med min generation menar alternativa tonåringar i Norrland under mitten av nittiotalet. På den tiden var Refused någonting man var tvungen att förhålla sig till vare sig man gillade hc eller inte och som i mitt fall formade stora delar av de värderingar som jag fortfarande bär med mig som 31-åring. Att det är djävligt puckat att äta djur är exempelvis en åsikt jag delar med mitt 16-åriga hc-jag.
Själv formades jag också rent bokstavligen av Refused, eller iaf av dess publik, genom att få en stålhätta från en stagedivande punkare i pannan på Tingshuset i Öset 1996. Blodet sprutade och fastnade i, håll i er nu, mina dreadlocks som glada kamrater fixat på en fyllefest i Docksta. Finns förövrigt förevigat på något skolfoto och lär dyka upp vid något olämpligt pinsamt tillfälle vad det lider. Ärret bär jag fortfarande med stolthet dock.

Den spelningen är nog den bästa jag sett med bandet. De turnerade ju väldigt flitigt under hela sin karriär och jag såg dom ett dussintals gånger åren mellan 1996-1998 då jag var som mest hc-frälst. I hc-scenen var ju Refused verkligen pionjärerna som tog nya musikaliska och stilmässiga steg framåt i en annars ganska stel och konformistisk rörelse. Standard chugga chugga hc-metalen från valfritt Victory-band från nittiotalet har ju i ärlighetens namn inte åldrats med så stor värdighet. Mycket av Refuseds material känns däremot fortfarande väldigt aktuellt.

I pressreleasen skriver Refused att de vill ge låtarna från den genrebrytande avskedsplattan ”The Shape Of Punk To Come” en ärlig chans att framföras live. Jag kan verkligen förstå det. Sista gången jag såg bandet var på Storsjöyran 1998, i Badhusparken om jag inte minns fel. Det var en lam föreställning i jämförelse med de energiska scenframträdanden de bjudit på tidigare år.

Förväntningarna är därför såklart skyhöga på sommarens spelning(ar?). Jag tror inte jag är ensam om att ha velat tycka om det herrarna Lyxén och Sandström tagit sig för efter Refused men liksom snarare gjort det på grund av någon plikttrogenhet än att de nya projekten verkligen betytt något i närheten av det som Refused skapade.

Ska bli grymt spännande att se om gubbarna fortfarande kan leverera och om Dennis alltjämt kan få till sina imponerande hc-hopp. Sell out-snacket orkar jag inte ens bemöda mig med att kommentera.

Årets bästa musik!

När jag såg Love Antell framföra sina Imperiet/Billy Bragg-doftande sololåtar på Scharinska för några veckor sedan spydde han galla över årsbästalistor som koncept. Han sa nåt i stil med att han var "allergisk" mot årsbästalistor. I beg to differ, jag är en sucker för listor av alla slag. Gillar att läsa dem och i sämsta fall ondgöra mig över hur fel de är eller i bästa fall bli överraskad och få tänka till lite eller bli inspirerad. Ifjol slängde jag ju upp ett gäng årsbästalistor här på bloggen. Får se hur det blir med den saken i år.

Sen 2008 har jag iaf gjort spotifyplaylists med de låtar jag lyssnat mest på från respektive år. Jag har gett mig själv väldigt fria tyglar vad gäller de här listorna, låtarna behöver inte alls komma från nämda år men JAG har upptäckt dem samma år.
 
Här är iaf Pats 2011

24 låtar jag lyssnat mycket på i år.


Om nån har ett nostalgiskt behov:
Pats 2010
Pats 2009
Pats 2008

God Jul  folk!

Absolut gubb

Två youtubeklipp på raken då vet man att blogginspirationen går på sparlåga. Det må vara som det är med den saken men jag har iaf börjat twittra och tycker det är en ganska god kompensation för uteblivet bloggande. Mer direkt och kommunikativt liksom.

Videon med bossen; efter att biljetterna till Ullevi säkrades i onsdags har jag knarkat Springsteen mer än vanligt. Svårt att inte njuta av alla 80s frisyrer det bjuds på i den här videjon.

Jag har alltså börjat grotta ned mig i den period som generellt anses som Bruce svagaste, mellan 1987-1995 när albumen ”Tunnel of Love”, ”Human Touch” och ”Lucky Town” släpptes. Efter att ha slölyssnat på skivorna några gånger kan man ganska snabbt konstatera att det inte rör sig om några helgjutna album i klass med ”Born to Run” direkt men jag skulle vilja påstå att de fått ganska oförtjänt dåligt rykte. Har mest lyssnat på ”Tunnel Of Love” och den plattan innehåller ett par lågmälda ljusglimtar i Nebraska-style, min favvoskiva med Bossen, som ”Cautious Man” och ”Two Faces”. Förutom ”Tougher Than the Rest” är ”Brilliant Disguise” en given hit från skivan. Jag är svag för "Walk Like A Man" också. Självklart finns det trattiga bonnarocklåtar som "Spare Parts" som sänker helhetsbetyget men det är ju inte så mycket sämre än t. ex. ”Working on the Highway” på ”Born in the USA” eller ”Adam Raised A Cain” på ”Darkness On the Edge of Town". Jag ger "Tunnel of Love" tre starka bandanas av fem möjliga.

Ska återkomma med mer utförliga recensioner av dubbelplattorna från 1992 då jag gett dom mer tid. Som ni längtar.

Kepsarna!

We Used to Love you Frank

Tintintråk

Gick på matiné med Jonny i söndags, Tintin. Borde kanske inte blivit så förvånad över att filmen var en sådan besvikelse. Det har förövrigt blivit en grej det där att vi går på barnfilmer ihop. Som tur är så vägs det upp av tunga svåråtkomliga rumänska grejer på Ådalens filmstudio då och då. Det tråkigaste med Spielberg & Jacksons Tintinversion var att hela konceptet förminskades till enkel action. Karaktärerna fick inte det utrymme de ges i albumen och det äventyrliga och kluriga från seriealbumen hastades igenom. Tintin har iofs aldrig varit min favorit och då menar jag alltså varken karaktären eller seriekonceptet. Dupondtarna och Kapten Haddock är ljuspunkterna och de sagolika spännande miljöerna de ofta hamnar i.

Sammanfattningsvis försvann det charmiga med Tintin till förmån för actionformatet. Egentligen är jag inte ett tillräckligt stort fan för att komma med kommentarer om att de inte följt originalstoryn men det är lite fult hur mötet med Haddock tagits rakt av ur Krabban med guldklorna i storyn som annars består av Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt.

En annan störig grej var att familjen Hadocks nemesis Sackarin, (inte var det så i albumen va?) porträtterades som en androgyn bad guy i sann Scar-i-Lejonkungen-anda, visst känns den grejen vääldigt gjord?

Bäst-i-test?

Känner att jag behöver ta ett litet konsumentjournalistiskt ansvar här på bloggen. Eftersom jag numera har ett jobb och tjänar pengar har detta fått som följd att jag börjat konsumera all möjlig skit som jag bara kunde sukta efter som fattig student. Förhoppningsvis är det en fas som snart går över när jag kommer till insikten att mitt liv inte blir så mycket bättre bara för att jag köper Marvels samtliga omnibusar för skyhöga överpriser, helt ärligt var jag nära att lägga en beställning på den slutsålda New X-Men omnibusen för 2000:- nyss, innan jag fattade vad dollarn är värd nu för tiden that is. Kan inte riktigt släppa tanken att folk har för mycket pengar som de lägger på helt fördjävligt puckade saker och kan absolut använda mig själv som ett lysande exempel på detta fenomen. Jag blir helt ärligt lite mörkrädd när jag börjar fundera på vad gemene man antagligen spenderar sin månadslön på. Om JAG som är en sån djävulskt fin upplyst och medveten individ ägnar mig åt det här tramset vad borde inte då your average moderat konsumera? Jo jag vet att det är ett äckligt elitistiskt resonemang men det tål ändå att tänkas på.

Nog om detta nu, jag hade ju en internetspaning att rapportera om. Tro det eller ej så har jag inte lagt alla mina pengar på svindyra amerikanska serier i lyxförpackning. Nä vissa andra mer vardagliga attiraljer till mitt hem har också införskaffats i takt med att pengarna rullat in, t. ex en ny dator. Eftersom det kändes oansvarigt och lite lamt att bara slentrianmässigt köpa en ny mac, som verkar vara synonymt med en dator nuförtiden, ägnade jag mig åt lite reserach på nätet innan det stora beslutet skulle tas. Efter lite googlande hamnade jag på www.bast-i-test.se en till synes pålitlig hemsida som samlar resultaten av en massa olika test för en massa olika prylar. Efter att ha kollar igenom ett gäng produkter märkte jag emellertid ett ganska intressant samband. Nästan uteslutande så återfanns de vinnande produkterna på NetOnNets hemsida, med tillhörande länk. Fatta vad smart tänk från deras sida. Antingen har de riggat hela sidan själva eller så har de helt enkelt sett till att de tagit in alla produkter som vunnit testerna. Det förklarar iofs inte den konsekventa länkningen från test-sidan till deras hemsida.

Känner att jag är något sort på gång här kan bli ett scoop alltså. Att stå på konsumenternas sida det är viktigt alltså det ska bli mitt nya kall. Rätten att konsumera vad vore vi utan den?

November

Sprang på min gamla lågstadielärare för någon dag sedan, det var lite märkligt. Hon mindes inte vad jag hette men hade en klar bild av hur jag var i första till tredjeklass då hon var vår klassföreståndare. Kommer du ihåg att du alltid ville sitta inne på rasterna och rita frågade hon mig. ”Du var ju inte direkt någon som gillade att spela fotboll”. Tiderna förändras, och man själv med tydligen. Men kanske inte så där överdrivet mycket. Mina ”raster” nuförtiden utgörs av lunchen på jobbet och de skiljer sig inte nämnvärt från hur jag agerade som 8-åring obviously. Jag slänger i mig min medhavda matlåda och beger mig sen till biblioteket i grannbyggnaden och drömmer mig bort i fantasyns fantastiska värld tills det är dags att knega igen.

Så mycket fotbollspelande blir det inte heller tyvärr. Fast det är inte ett aktivt val från min sida. Det är väl en av de få aspekterna av att bo på landsbygden som jag upplever som negativ. Saknar verkligen de där rutinerna med korpfotboll och fredagsinnebandy med ett gäng hyfsat likasinnade. Å andra sidan har det gett mig tid och möjlighet att börja med gubbaktiviteter som långdistanslöpning á la milen och simning på Ådalshallen.

Apropå gubbaktiviteter såg jag Mattias Alkberg på Pipeline häromkvällen och det var en nostalgitripp som heter duga. Stället har inte förändrats nämnvärt sedan mitt senaste besök någon gång i slutet av nittiotalet. Kul att den anrika rockklubben finns kvar och att det fortfarande arrangeras kvalitetsspelningar i ”Norrlands huvudstad”. Minns att det var något upprop mot ställets nedläggning för några år sedan. Skönt att stället inte förvandlats till en sushibar eller något annat "trendigt".

Konserten var bra, schysst ljud och trevlig stämning både bland publiken och hos Matti och hans nerver på scenen. Enda besvikelsen var väl att de inte körde Asterism & Obelisk. Oh well.

Back in Business

Det är lätt att bli paralyserad av ett längre blogguppehåll. Det finns så många inlägg som hunnits med att tänkas i huvudet utan att det genererat i att tankarna skrivits ned och för varje tänkt inlägg som inte hamrats ned blir uppförsbacken längre på något sätt. En annan starkt bidragande orsak till bloggtorkan är att jag drabbats av arbetskoma. Sen tre veckor tillbaka har jag jobbat som kommungubbe och det är enligt mina erfarenheter alltid den perioden på ett nytt jobb som är värst. De nya strukturerna och rutinerna ska sätta sig samtidigt som ens egen roll och arbetsuppgifter ska utkristalliseras. Mitt huvud har varit som en gröt efter en arbetsdag och det mest konstruktiva jag tagit mig för har varit att laga mat och plöja ett avsnitt av West Wing alternativt något kapitel i A Storm of Swords (som är sjuukt spännande just nu efter 800 sidor.)

En annan effekt som jobbet haft är att jag drar mig för att uttrycka för mycket på bloggen. Fattar verkligen varför så många i min bloggkrets valt att lägga locket på när de klivit in i arbetslivet. I alla fall när man har en yrkesroll som är hyfsat offentlig. Jag har t. ex blivit intervjuad tre gånger av lokal media om etableringen av ett ungdomsråd i kommunen som jag har ansvar för. Att då skriva ”som jag pratar” känns lite obekvämt. Det är kanske löjligt men jag har tänkt i de banorna iaf. När jag pluggade spelade det mindre roll men tanken på att kollegor, chefer och folk jag möter i jobbet kan läsa hämnar mig lite märker jag.

Ok en grej nurå som jag tänkt skriva något längre om men som inte lämnat mitt gröthuvud tidigare: folk som levererar. Nu tänker jag på kultur. I höst har två av mina husgudar släppt nya böcker/skivor som har levt upp till alla mina förväntningar och det gör mig så oerhört glad och eh, ja trygg kanske är rätt ord. Det känns betryggande att det jag omhuldade som 18-åring fortfarande känns betydelsefullt, att de personer jag såg upp till då fortfarande bär på budskap som tilltalar mig som 31-åring. Jag tänker såklart på Mattias Alkberg och Mats Jonsson. Det är så befriande att alltid ha högt ställda förväntningar på vad dessa herrar tar sig för och att man nästan alltid slipper bli besviken. Det finns många gemensamma nämnare dem emellan som gör det nästintill omöjligt för mig att inte älska det dom gör. Det handlar om två Norrländska män med patos och säregna uttryckssätt som i deras händer blir de perfekta verktygen för att beskriva Sverige 2011. Att lyssna på Matti och läsa Mats Jonsson gör liksom ont men ont på ett bra sätt. Det framkallar en känsla i mig av att nu jävlar anamma måste vi ta tag i det här samhället innan det barkar helt åt helvete. De tycker jag dom ska ha en eloge för alltså.

Ny tid, ny giv

Sommaren snurrade fort som Håkan Hellström kanske skulle ha uttryckt sig. Inte ett blogginlägg sen den 25 juli och plötsligt är det höst. Jag kan nog inte påminna mig om att jag välkomnat den årstiden så mycket som nu. Jag har ju haft sommar och värme sen februari ungefär med ett undantag för april och längtan efter en vardag i lagom höstkyla är stor. I onsdags fick jag äntligen min fucking masterexamen också så nu antar jag att man typ är vuxen. Visst känns det skönt att ha avslutat fem års studier på universitetsnivå men samtidigt finns det en motstridande känsla som ligger och guppar i bakgrunden. Jag skulle inte riktigt vilja kalla den för nostalgi men något närliggande kanske som jag just nu när jag fumlar på tangenterna inte kan sätta ord på. Det handlar såklart om att jag kliver in i ett nytt skede i livet, eh det där lät inte alls högtravande eller hur, och det är fan i mig obehagligt samtidigt som det är lite kittlande.

En sak som i alla fall känns helt rätt är flytten till Svanö. Saknade inte alls Göteborg efter att ha besökt staden förra veckan. Klart att det var kul att träffa kompisar och så men själva staden, nej over and done with. Jag försöker att njuta av den här passagen i mitt liv, eufemism för arbetslös i väntan på jobb, genom att plöja GOT-böckerna och utföra diverse praktiska sysslor i trädgården och i huset. Att det bara är att kliva ut genom dörren för att ta sig en löprunda i en underbar miljö är en sån där sak som jag uppskattar grymt mycket nu men inte ens skulle ha reflekterat över som 16-åring. Det är fan gôld värt att bo så. Eftersom jag har en karriärsquinna vid min sida så känns det helt ok att vara hemmaman för ett tag. Får väl se hur det känns om en månad om arbetstillfällena skulle fortsätta att lysa med sin frånvaro.

Tankar om Norge

Jag hade tänkt att mitt nästa blogginlägg skulle handla om Norge. Jag läste nämligen nyss ut första delen av Karl Ove Knausgårds ganska överreklamerade självbiografi Min kamp som jag köpte då jag firade midsommar i Lofoten. Eftersom jag läst boken på bokmål så skulle inlägget kretsa kring roliga norska ord och hur tokigt det är att jeans heter ”dongeribukse” på norska osv. Av självklara anledningar fastnade alla skratt relaterade till vårt grannland i halsen under helgen.

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är så bestialiskt utformade att det fortfarande inte går att greppa. För mig förstod jag nog innebörden av det sjuka först när jag befann mig på Norrporten Arena i lördags för att stötta Giffarna och matchen inleddes med en tyst minut. Där i sällskap med nästan fyratusen andra individer gick det liksom upp för mig att det verkligen skett. I morse hörde jag på radion att Anders Breivik använt dum-dum kulor för att orsaka största möjliga skada på sina offer. Själva essensen av verklig ondska är svår att inte förnimma men att bara tänka på Breivik som en sjuk människa är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Behovet av att förstå att något sådant ofattbart kunnat ske så nära oss gör att de klassiska enkla förklaringarna och moralpaniken lätt dyker upp till ytan. Jag har under helgen stött på nyhetsrapportering och facebook-statusar som skyllt våldsdåden, radikalisering och extremism på allt ifrån datorspel till Internet. Jag förstår att det sker och att man gärna vill hitta en förståelig förklaring men det känns så ytligt och ogenomtänkt att det nästan gör ont att läsa. Något än mer pinsamt är att det under hela helgen florerade med ”experter” som spekulerade i vilken islamistisk grupp som kunde tänkas ligga bakom dåden och sedan var samma skara människor otroligt överraskade när det visade sig att det var en etnisk norsk som låg bakom dåden. Snacka om icke-nyheter.

Jag hoppas att de tragiska händelserna i Norge kan leda till en grundlig debatt där konsekvenserna av de högervindar som blåser i Europa kan komma att diskuteras på allvar. Min första tanke går osökt till Lasermannen som härjade i vårt land i början på nittiotalet. I Gellert Tamas bok om honom framgår det tydligt att det var de rådande samhällsnormerna med Ny Demokrati i full fart som gav Lasermannen incitament att utföra sina dåd då. På samma sätt som att det inte var en slump att John Ausonius valde att utföra sina gärningar då han gjorde det tror jag inte att det är en slump att Breivik utförde sitt vansinnesdåd nu år 2011. Har inte läst något ur Breiviks manifest än men retoriken som citerats i media verkar inte skilja sig nämnvärt från den som brukar återfinnas på Flashback. Invandrare är likgiltigt med ”kulturberikare” och Sverige styrs av en politiskt korrekt-marxist-liberal konspirationsgrupp.

Det är i vårt rådande samhällsklimat vi måste börja leta efter förklaringar.

Dagens ord

Synchopant: A servile self-seeker who attempts to win favor by flattering influential people.

Ingen aning om det finns ett motsvarande ord på svenska.

Källa: ALEC "The Years Have Pants" av Eddie Campbell.

Jo, jag har en ganska tråkig eftermiddag.

Barbarpepp

Filmadaptioner av serietidningar rullar som bekant ut ur Hollywoods filmfabrik för högvarv detta till den milda grad att en en hobbynörd som jag heelt missat att det kommer en ny Conanfilm i höst. Den nye Arnold är ingen annan än Jason Momoa a.k.a Khal Drogo i Game of Thrones. Bättre casting får man leta efter kan tyckas. Åh det ska bli härligt att frossa i avchoppade huvuden och flexade överkroppsmuskler i höstmörkret. Har fått upp fantasypeppen efter första GoT-säsongen och kan nog inte hålla mig till säsong 2 utan att plöja böckerna först.

Serietips

Jeff Lemires Essex County är ett litet seriemästterverk

Tänkte bidra med lite serietips såhär i sommartider. Tänkte först skriva lite om TWD # 14 som nyss kommit ut men insåg snabbt att det är svårt att inte spoila och att det antagligen bara är Paddan som förstår vad jag skriver ändå. Kan iaf kortfattat konstatera att Kirkman fortsätter att leverera en serie av hög klass och att senaste samlingen innehåller mer splash och gore än på mycket länge. En av de absoluta huvudkaraktärerna drabbas av en allvarlig skottskada så samlingen avslutas dessutom med en cliffhanger av rang. Att karaktärerna behandlas så osentimentalt är en av de aspekterna som gör att jag gillar TWD så mycket men ibland blir jag lite oroad över att Kirkman inte kommer att avsluta serien i tid. Att den kommer börja gå på tomgång och kännas urvattnad innan den når vägs ände. När dessa tendenser ökat, som t. ex i TWD # 11 & 12 har Kirkman lyckats vända på det och så även i den senaste samlingsutgåvan så min oro är kanske obefogad. Jag skulle ändå gärna se ett avslut relativt snart.

Nu till mitt egentliga tips som inte kräver några förkunskaper förutom god smak och kanske en uppväxt på landsbygden. The Complete Essex County av Jeff Lemire tillhör nämligen det finaste jag läst i serieväg och golvade mig fullkomligen. Boken är en samling av Lemires trilogi om sin kanadensiska födelseort Essex County och hardbackutgåvan är värd at köpa bara för att den är så snygg. Storyn skiljer sig väsentligt från den typ av serier jag brukar läsa det hela handlar om en episk skildring av fem generationer i Essex som utan kronologisk ordning skildras på ett otroligt varmt och levande sätt. Min favoritdel är nog den första Tales From the Farm som handlar om pojken Lester som efter sin mammas död i cancer flyttat till sin morbror på landet. Den stela relationen mellan Lester och hans morbror är fantastiskt skildrad. Det skär stundtals i en när Lester i sina superhjältekläder försöker hantera sin sorg och sin ensamhet. Den delen ska tydligen bli film också, kan nog bli bra serien känns liksom filmisk på något sätt. Hela serien är präglad av ett långsamt tempo och en sparsam dialog men det blir aldrig segt eller för sentimentalt. Skildringen binds dessutom samman av något så otippat som ishockey.

Själv fick jag nys om samlingen genom Shazam som gav den högsta betyg och en utförligare recension finns att läsa där.

Samhällsnyttig

Jag gillar ju inte att lipa på bloggen, håller oftast hellre käften. Det kanske är dumt, om jag var mer blödig och ventilerade här kanske de som måste umgås med mig till vardags (Marita alltså) skulle slippa lite gnäll och några skopor ovett då och då. Vad gäller det då? Att vi flyttat till världens, rent objektivt, vackraste plats och har det bättre än någonsin ihop, har mer tid för varandra och våra (utvalda) vänner? Så känns det ju och det är fantastiskt inget snack om saken. Det som är mindre fantastiskt är att jag med min nischade utbildning har större chans att få jobb i Dar e Salaam än i Kramfors typ, iaf känns det så just idag.

Eller äsch jag vet inte, det kommer säkert ordna sig på någe vis tillslut lik förbannat men jag blir bara så less på att arbetsimperativet är så allenarådande. Dagens samhälle visar ganska tydligt vad det är som gäller: har man inte ett jobb är man en sopa, punkt. Det är väl inget nytt i och för sig men med Alliansens arbetslinje så har den där känslan maximerats in absurdum. Utan jobb är du inte en fullständig samhällsmedborgare utan snarare en parasit som ska glad att du får städa toaletter eller vad fan som helst.

Samtidigt finns det något motsägelsefullt med jobb: när man inte har något så vill man inget annat än att få ett men när man väl har ett arbete så verkar man bara vilja att det ska bli helg eller semestertider.

Jag befinner mig egentligen i en väldigt privilegierad position eftersom jag bor med en gös som drar in stash och inte behöver riskera att hamna på gatan om det skulle ta någon månad innan jag fixar ett kneg eller så.

Men om jag som (snart) har en masterutbildning från ett Universitet och ett svenskt efternamn känner mig så pass frustrerad och stressad av processen det innebär att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt så kan jag tänka mig hur det måste vara att komma från en annan del av världen och vara en del av samma process. Under sommaren kan jag ju gömma mig bakom ursäkten att jag skriver på min uppsats, vilket jag också gör, men där bakom finns den liksom och väntar på att dyka fram ur mörkret: Arbetslösheten, den moderna tidens spetälska.

Nu blev det ju väldigt kletigt och självömkande det här men låt gå, ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” eller hur var det?

Ett liitet inlägg

Update: jag har vart i Lofoten med Marita och hennes familj, det var nå så djävulska vackert. Sån natur kan få en och bli en riktig friluftstönt alltså. Kanske kommer bilder här nån gång då Telia fixat sitt jävla ADSL-abonnemang igen. Jo de fick det att funka i ungefär två dar till skillnad från Tele 2-asen men sen la det ner..

***

Fler än jag som är lite less på Johanna Koljonen? Det började redan innan hennes patetiska debattartikel i DN där hon försvarade sin rätt att anlita städhjälp. Det känns trist för jag poddade verkligen varenda avsnitt av p3-kultur och gillade det mycket. Det där nya programmet hon har känns inte i närheten av lika intressant. Trist på något sätt men ganska logiskt ändå att en mättnad skulle infinna sig till slut. Har till och med börjat störa mig på hennes fnittriga sätta att prata som jag innan försvarat.

***

Annars är det ju härligt med sommar på Svanö så där i största allmänhet synd bara att korpen har uppehåll nu när jag äntligen spräckt årets målnolla.

X-men first class

Magneto var den största behållningen.

BETYG: 2 (stark)

Min initiala känsla för den här filmen var att den skulle bli en besvikelse, sammansättningen av karaktärer såg på pappret helt fel ut och storyn (mutanterna hindrar ett tredje världskrig, Watchmen någon?) kändes ganska krystad. Efter att den mottagit bättre recensioner än någon tidigare X-filmatisering, både från filmrecensenter och nördar, hade mina förväntningar höjts något och det var med spänningsfull förväntan jag bänkade mig i biosalongen. Tyvärr visade sig mina initiala farhågor stämma allt för väl.

Att filmen inte skulle ha många gemensamma nämnare med serieversionen X-men first class, som fungerar utmärkt som småputtrig såpaunderhållning, skulle jag väl kunna svälja det är ju närmast en naturlig följd av att marvelserier adapteras till vita duken. Men till skillnad från exempelvis Thor nu senast eller de första X-men och Spindelmannenfilmerna görs detta utan någon större finess eller charm. Den härliga ”seriekänslan” som Thor ibland kunde framkalla lyser i den här filmen med sin frånvaro och det handlar ju ändå till syvende och sist om att det är fel sammansättning av karaktärer i fel tid. Filmen har hyllats för sin fina ”60-talsinramning” och den aspekten får väl anses vara hyfsat lyckad. Det hela gick över i lite väl mycket Bond-feeling ibland i mitt tycke.

Den största missen som görs är som sagt att möjligheten att lyfta de individuella karaktärerna sjabblas bort. X-mens styrka är ju just detta: karaktärerna. Mångfalden både bland X-gänget och deras tillfälliga antagonister och relationen dem emellan är en av de främsta anledningarna till att jag fortfarande får ut nåt av att läsa X-men. En rättmätig fråga till Matthew Vaughn och Brian Singer är: hur i hela friden tänkte ni? Det enda rimliga är att de ville plocka fram mutantkaraktärer som inte exploaterats i de tidigare filmerna men som ändå kunde lyftas in i 60-talsmiljön utan att det skulle kännas helt fel. Om så var fallet misslyckades de i mina ögon ganska fatalt. Relation mellan Magneto och Professor X känns omsorgsfullt genomarbetad och är den enda komponenten i filmen som fungerar i samma anda som serien och gör den sevärd. Valet av Beast och Banshee på den ”goda sidan” känns också helt ok, och hyfsat i linje med serien, även om Banshees soniska skrik kanske inte är den superhjälteförmåga som gör sig absolut bäst på film. Att Mystique får en så stor roll är lättförståeligt då hon är tacksam att använda som symbol för mutanternas komplexa situation, med eller mot mänskligheten osv. Valet av Havoc kan jag kanske också köpa men sen Angel Salvadore och Darwin…Två karaktärer som haft ytterst perifera roller i serierna och dessutom tillkommit det senaste decenniet det finns verkligen en uppsjö av karaktärer som skulle fylla och lyfta filmen avsevärt istället för dessa menlösa mähän. Darwin mördas som tur är av Sebastian Shaw, som spelas riktigt bra av Kevin Bacon, ganska tidigt i filmen men actionscenen mellan Angel och Banshee i slutet måste vara en av de fånigaste som filmatiserats sedan superhjätefilmernas renässans.

Och alltså Azazel ska vi inte ens börja diskutera…

Annat som drar ned betyget: Den märkliga storyn om ett förflutet vänskapsband mellan Xavier och Mystique taget helt ur luften känns ganska onödig. Varken Moira MacTaggert eller Banshee pratar irländsk dialekt, Moira är dessutom CIA-agent öh hallå hon är ju FORSKARE ju. Det var iofs nåt jag störde mig på i Thor också: att Jane Foster inte var sjuksyrra well well.

Äh ni fattar det handlar om nerdrage helt enkelt, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Fast så är det ju alltid med alla Marvelfilmatiseringar skillnaden är väl främst att det inte infinner sig någon feeling i den här filmen där man som serienörd tänker "ba wow": Spindelmannen svingar sig mellan taken, Wolvie öser, Thor svingar sin hammare osv.

Sommartorka

Snart tio dagar in juni och den sedvanliga bloggtorkan som brukar infinna sig under sommaren gör sig tydligt påmind. Inget märkvärdigt med det, mönstret är lite svårt att bryta bara. Kan ju försöka med några dravelrader i dagboksstil. Liksom bara för att. Är fortfarande lite sleten efter helgens magnifika fest i Tavelsjö. Det kan absolut vara roligare att fira andras 30-årsdagar än att fira sin egen, vilket ju var roligt det med såklart.

***

Åker till ”kontoret” med Marita på mornarna och försöker fortskrida med uppsatsen i vanlig manodepressiv anda. Varför blir det alltid så när man skriver uppsats? En stor del av mina kvällar har spenderat på anrika Flogsta med det glada korpfotbollsgänget Svarta Svanen SK. Två matcher och två ganska oförtjänta vinster är resultatet hittills, riktigt gôtt är det.

***

Nu när man klivit ut ur garderoben som marvelnörd i riksmedia så känns det lite pinsamt att jag inte sett den nya X-menfilmen än detta ska jag Jonny och Marita det råda bot på ikväll lovar att återkomma med recension.

Socialrealism

Gåshud varje gång jag lyssnar på den här: