Årets bästa musik!

När jag såg Love Antell framföra sina Imperiet/Billy Bragg-doftande sololåtar på Scharinska för några veckor sedan spydde han galla över årsbästalistor som koncept. Han sa nåt i stil med att han var "allergisk" mot årsbästalistor. I beg to differ, jag är en sucker för listor av alla slag. Gillar att läsa dem och i sämsta fall ondgöra mig över hur fel de är eller i bästa fall bli överraskad och få tänka till lite eller bli inspirerad. Ifjol slängde jag ju upp ett gäng årsbästalistor här på bloggen. Får se hur det blir med den saken i år.

Sen 2008 har jag iaf gjort spotifyplaylists med de låtar jag lyssnat mest på från respektive år. Jag har gett mig själv väldigt fria tyglar vad gäller de här listorna, låtarna behöver inte alls komma från nämda år men JAG har upptäckt dem samma år.
 
Här är iaf Pats 2011

24 låtar jag lyssnat mycket på i år.


Om nån har ett nostalgiskt behov:
Pats 2010
Pats 2009
Pats 2008

God Jul  folk!

Absolut gubb

Två youtubeklipp på raken då vet man att blogginspirationen går på sparlåga. Det må vara som det är med den saken men jag har iaf börjat twittra och tycker det är en ganska god kompensation för uteblivet bloggande. Mer direkt och kommunikativt liksom.

Videon med bossen; efter att biljetterna till Ullevi säkrades i onsdags har jag knarkat Springsteen mer än vanligt. Svårt att inte njuta av alla 80s frisyrer det bjuds på i den här videjon.

Jag har alltså börjat grotta ned mig i den period som generellt anses som Bruce svagaste, mellan 1987-1995 när albumen ”Tunnel of Love”, ”Human Touch” och ”Lucky Town” släpptes. Efter att ha slölyssnat på skivorna några gånger kan man ganska snabbt konstatera att det inte rör sig om några helgjutna album i klass med ”Born to Run” direkt men jag skulle vilja påstå att de fått ganska oförtjänt dåligt rykte. Har mest lyssnat på ”Tunnel Of Love” och den plattan innehåller ett par lågmälda ljusglimtar i Nebraska-style, min favvoskiva med Bossen, som ”Cautious Man” och ”Two Faces”. Förutom ”Tougher Than the Rest” är ”Brilliant Disguise” en given hit från skivan. Jag är svag för "Walk Like A Man" också. Självklart finns det trattiga bonnarocklåtar som "Spare Parts" som sänker helhetsbetyget men det är ju inte så mycket sämre än t. ex. ”Working on the Highway” på ”Born in the USA” eller ”Adam Raised A Cain” på ”Darkness On the Edge of Town". Jag ger "Tunnel of Love" tre starka bandanas av fem möjliga.

Ska återkomma med mer utförliga recensioner av dubbelplattorna från 1992 då jag gett dom mer tid. Som ni längtar.

Kepsarna!

We Used to Love you Frank

Tintintråk

Gick på matiné med Jonny i söndags, Tintin. Borde kanske inte blivit så förvånad över att filmen var en sådan besvikelse. Det har förövrigt blivit en grej det där att vi går på barnfilmer ihop. Som tur är så vägs det upp av tunga svåråtkomliga rumänska grejer på Ådalens filmstudio då och då. Det tråkigaste med Spielberg & Jacksons Tintinversion var att hela konceptet förminskades till enkel action. Karaktärerna fick inte det utrymme de ges i albumen och det äventyrliga och kluriga från seriealbumen hastades igenom. Tintin har iofs aldrig varit min favorit och då menar jag alltså varken karaktären eller seriekonceptet. Dupondtarna och Kapten Haddock är ljuspunkterna och de sagolika spännande miljöerna de ofta hamnar i.

Sammanfattningsvis försvann det charmiga med Tintin till förmån för actionformatet. Egentligen är jag inte ett tillräckligt stort fan för att komma med kommentarer om att de inte följt originalstoryn men det är lite fult hur mötet med Haddock tagits rakt av ur Krabban med guldklorna i storyn som annars består av Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt.

En annan störig grej var att familjen Hadocks nemesis Sackarin, (inte var det så i albumen va?) porträtterades som en androgyn bad guy i sann Scar-i-Lejonkungen-anda, visst känns den grejen vääldigt gjord?

Bäst-i-test?

Känner att jag behöver ta ett litet konsumentjournalistiskt ansvar här på bloggen. Eftersom jag numera har ett jobb och tjänar pengar har detta fått som följd att jag börjat konsumera all möjlig skit som jag bara kunde sukta efter som fattig student. Förhoppningsvis är det en fas som snart går över när jag kommer till insikten att mitt liv inte blir så mycket bättre bara för att jag köper Marvels samtliga omnibusar för skyhöga överpriser, helt ärligt var jag nära att lägga en beställning på den slutsålda New X-Men omnibusen för 2000:- nyss, innan jag fattade vad dollarn är värd nu för tiden that is. Kan inte riktigt släppa tanken att folk har för mycket pengar som de lägger på helt fördjävligt puckade saker och kan absolut använda mig själv som ett lysande exempel på detta fenomen. Jag blir helt ärligt lite mörkrädd när jag börjar fundera på vad gemene man antagligen spenderar sin månadslön på. Om JAG som är en sån djävulskt fin upplyst och medveten individ ägnar mig åt det här tramset vad borde inte då your average moderat konsumera? Jo jag vet att det är ett äckligt elitistiskt resonemang men det tål ändå att tänkas på.

Nog om detta nu, jag hade ju en internetspaning att rapportera om. Tro det eller ej så har jag inte lagt alla mina pengar på svindyra amerikanska serier i lyxförpackning. Nä vissa andra mer vardagliga attiraljer till mitt hem har också införskaffats i takt med att pengarna rullat in, t. ex en ny dator. Eftersom det kändes oansvarigt och lite lamt att bara slentrianmässigt köpa en ny mac, som verkar vara synonymt med en dator nuförtiden, ägnade jag mig åt lite reserach på nätet innan det stora beslutet skulle tas. Efter lite googlande hamnade jag på www.bast-i-test.se en till synes pålitlig hemsida som samlar resultaten av en massa olika test för en massa olika prylar. Efter att ha kollar igenom ett gäng produkter märkte jag emellertid ett ganska intressant samband. Nästan uteslutande så återfanns de vinnande produkterna på NetOnNets hemsida, med tillhörande länk. Fatta vad smart tänk från deras sida. Antingen har de riggat hela sidan själva eller så har de helt enkelt sett till att de tagit in alla produkter som vunnit testerna. Det förklarar iofs inte den konsekventa länkningen från test-sidan till deras hemsida.

Känner att jag är något sort på gång här kan bli ett scoop alltså. Att stå på konsumenternas sida det är viktigt alltså det ska bli mitt nya kall. Rätten att konsumera vad vore vi utan den?

November

Sprang på min gamla lågstadielärare för någon dag sedan, det var lite märkligt. Hon mindes inte vad jag hette men hade en klar bild av hur jag var i första till tredjeklass då hon var vår klassföreståndare. Kommer du ihåg att du alltid ville sitta inne på rasterna och rita frågade hon mig. ”Du var ju inte direkt någon som gillade att spela fotboll”. Tiderna förändras, och man själv med tydligen. Men kanske inte så där överdrivet mycket. Mina ”raster” nuförtiden utgörs av lunchen på jobbet och de skiljer sig inte nämnvärt från hur jag agerade som 8-åring obviously. Jag slänger i mig min medhavda matlåda och beger mig sen till biblioteket i grannbyggnaden och drömmer mig bort i fantasyns fantastiska värld tills det är dags att knega igen.

Så mycket fotbollspelande blir det inte heller tyvärr. Fast det är inte ett aktivt val från min sida. Det är väl en av de få aspekterna av att bo på landsbygden som jag upplever som negativ. Saknar verkligen de där rutinerna med korpfotboll och fredagsinnebandy med ett gäng hyfsat likasinnade. Å andra sidan har det gett mig tid och möjlighet att börja med gubbaktiviteter som långdistanslöpning á la milen och simning på Ådalshallen.

Apropå gubbaktiviteter såg jag Mattias Alkberg på Pipeline häromkvällen och det var en nostalgitripp som heter duga. Stället har inte förändrats nämnvärt sedan mitt senaste besök någon gång i slutet av nittiotalet. Kul att den anrika rockklubben finns kvar och att det fortfarande arrangeras kvalitetsspelningar i ”Norrlands huvudstad”. Minns att det var något upprop mot ställets nedläggning för några år sedan. Skönt att stället inte förvandlats till en sushibar eller något annat "trendigt".

Konserten var bra, schysst ljud och trevlig stämning både bland publiken och hos Matti och hans nerver på scenen. Enda besvikelsen var väl att de inte körde Asterism & Obelisk. Oh well.

Back in Business

Det är lätt att bli paralyserad av ett längre blogguppehåll. Det finns så många inlägg som hunnits med att tänkas i huvudet utan att det genererat i att tankarna skrivits ned och för varje tänkt inlägg som inte hamrats ned blir uppförsbacken längre på något sätt. En annan starkt bidragande orsak till bloggtorkan är att jag drabbats av arbetskoma. Sen tre veckor tillbaka har jag jobbat som kommungubbe och det är enligt mina erfarenheter alltid den perioden på ett nytt jobb som är värst. De nya strukturerna och rutinerna ska sätta sig samtidigt som ens egen roll och arbetsuppgifter ska utkristalliseras. Mitt huvud har varit som en gröt efter en arbetsdag och det mest konstruktiva jag tagit mig för har varit att laga mat och plöja ett avsnitt av West Wing alternativt något kapitel i A Storm of Swords (som är sjuukt spännande just nu efter 800 sidor.)

En annan effekt som jobbet haft är att jag drar mig för att uttrycka för mycket på bloggen. Fattar verkligen varför så många i min bloggkrets valt att lägga locket på när de klivit in i arbetslivet. I alla fall när man har en yrkesroll som är hyfsat offentlig. Jag har t. ex blivit intervjuad tre gånger av lokal media om etableringen av ett ungdomsråd i kommunen som jag har ansvar för. Att då skriva ”som jag pratar” känns lite obekvämt. Det är kanske löjligt men jag har tänkt i de banorna iaf. När jag pluggade spelade det mindre roll men tanken på att kollegor, chefer och folk jag möter i jobbet kan läsa hämnar mig lite märker jag.

Ok en grej nurå som jag tänkt skriva något längre om men som inte lämnat mitt gröthuvud tidigare: folk som levererar. Nu tänker jag på kultur. I höst har två av mina husgudar släppt nya böcker/skivor som har levt upp till alla mina förväntningar och det gör mig så oerhört glad och eh, ja trygg kanske är rätt ord. Det känns betryggande att det jag omhuldade som 18-åring fortfarande känns betydelsefullt, att de personer jag såg upp till då fortfarande bär på budskap som tilltalar mig som 31-åring. Jag tänker såklart på Mattias Alkberg och Mats Jonsson. Det är så befriande att alltid ha högt ställda förväntningar på vad dessa herrar tar sig för och att man nästan alltid slipper bli besviken. Det finns många gemensamma nämnare dem emellan som gör det nästintill omöjligt för mig att inte älska det dom gör. Det handlar om två Norrländska män med patos och säregna uttryckssätt som i deras händer blir de perfekta verktygen för att beskriva Sverige 2011. Att lyssna på Matti och läsa Mats Jonsson gör liksom ont men ont på ett bra sätt. Det framkallar en känsla i mig av att nu jävlar anamma måste vi ta tag i det här samhället innan det barkar helt åt helvete. De tycker jag dom ska ha en eloge för alltså.

Ny tid, ny giv

Sommaren snurrade fort som Håkan Hellström kanske skulle ha uttryckt sig. Inte ett blogginlägg sen den 25 juli och plötsligt är det höst. Jag kan nog inte påminna mig om att jag välkomnat den årstiden så mycket som nu. Jag har ju haft sommar och värme sen februari ungefär med ett undantag för april och längtan efter en vardag i lagom höstkyla är stor. I onsdags fick jag äntligen min fucking masterexamen också så nu antar jag att man typ är vuxen. Visst känns det skönt att ha avslutat fem års studier på universitetsnivå men samtidigt finns det en motstridande känsla som ligger och guppar i bakgrunden. Jag skulle inte riktigt vilja kalla den för nostalgi men något närliggande kanske som jag just nu när jag fumlar på tangenterna inte kan sätta ord på. Det handlar såklart om att jag kliver in i ett nytt skede i livet, eh det där lät inte alls högtravande eller hur, och det är fan i mig obehagligt samtidigt som det är lite kittlande.

En sak som i alla fall känns helt rätt är flytten till Svanö. Saknade inte alls Göteborg efter att ha besökt staden förra veckan. Klart att det var kul att träffa kompisar och så men själva staden, nej over and done with. Jag försöker att njuta av den här passagen i mitt liv, eufemism för arbetslös i väntan på jobb, genom att plöja GOT-böckerna och utföra diverse praktiska sysslor i trädgården och i huset. Att det bara är att kliva ut genom dörren för att ta sig en löprunda i en underbar miljö är en sån där sak som jag uppskattar grymt mycket nu men inte ens skulle ha reflekterat över som 16-åring. Det är fan gôld värt att bo så. Eftersom jag har en karriärsquinna vid min sida så känns det helt ok att vara hemmaman för ett tag. Får väl se hur det känns om en månad om arbetstillfällena skulle fortsätta att lysa med sin frånvaro.

Tankar om Norge

Jag hade tänkt att mitt nästa blogginlägg skulle handla om Norge. Jag läste nämligen nyss ut första delen av Karl Ove Knausgårds ganska överreklamerade självbiografi Min kamp som jag köpte då jag firade midsommar i Lofoten. Eftersom jag läst boken på bokmål så skulle inlägget kretsa kring roliga norska ord och hur tokigt det är att jeans heter ”dongeribukse” på norska osv. Av självklara anledningar fastnade alla skratt relaterade till vårt grannland i halsen under helgen.

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är så bestialiskt utformade att det fortfarande inte går att greppa. För mig förstod jag nog innebörden av det sjuka först när jag befann mig på Norrporten Arena i lördags för att stötta Giffarna och matchen inleddes med en tyst minut. Där i sällskap med nästan fyratusen andra individer gick det liksom upp för mig att det verkligen skett. I morse hörde jag på radion att Anders Breivik använt dum-dum kulor för att orsaka största möjliga skada på sina offer. Själva essensen av verklig ondska är svår att inte förnimma men att bara tänka på Breivik som en sjuk människa är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Behovet av att förstå att något sådant ofattbart kunnat ske så nära oss gör att de klassiska enkla förklaringarna och moralpaniken lätt dyker upp till ytan. Jag har under helgen stött på nyhetsrapportering och facebook-statusar som skyllt våldsdåden, radikalisering och extremism på allt ifrån datorspel till Internet. Jag förstår att det sker och att man gärna vill hitta en förståelig förklaring men det känns så ytligt och ogenomtänkt att det nästan gör ont att läsa. Något än mer pinsamt är att det under hela helgen florerade med ”experter” som spekulerade i vilken islamistisk grupp som kunde tänkas ligga bakom dåden och sedan var samma skara människor otroligt överraskade när det visade sig att det var en etnisk norsk som låg bakom dåden. Snacka om icke-nyheter.

Jag hoppas att de tragiska händelserna i Norge kan leda till en grundlig debatt där konsekvenserna av de högervindar som blåser i Europa kan komma att diskuteras på allvar. Min första tanke går osökt till Lasermannen som härjade i vårt land i början på nittiotalet. I Gellert Tamas bok om honom framgår det tydligt att det var de rådande samhällsnormerna med Ny Demokrati i full fart som gav Lasermannen incitament att utföra sina dåd då. På samma sätt som att det inte var en slump att John Ausonius valde att utföra sina gärningar då han gjorde det tror jag inte att det är en slump att Breivik utförde sitt vansinnesdåd nu år 2011. Har inte läst något ur Breiviks manifest än men retoriken som citerats i media verkar inte skilja sig nämnvärt från den som brukar återfinnas på Flashback. Invandrare är likgiltigt med ”kulturberikare” och Sverige styrs av en politiskt korrekt-marxist-liberal konspirationsgrupp.

Det är i vårt rådande samhällsklimat vi måste börja leta efter förklaringar.

Dagens ord

Synchopant: A servile self-seeker who attempts to win favor by flattering influential people.

Ingen aning om det finns ett motsvarande ord på svenska.

Källa: ALEC "The Years Have Pants" av Eddie Campbell.

Jo, jag har en ganska tråkig eftermiddag.

Barbarpepp

Filmadaptioner av serietidningar rullar som bekant ut ur Hollywoods filmfabrik för högvarv detta till den milda grad att en en hobbynörd som jag heelt missat att det kommer en ny Conanfilm i höst. Den nye Arnold är ingen annan än Jason Momoa a.k.a Khal Drogo i Game of Thrones. Bättre casting får man leta efter kan tyckas. Åh det ska bli härligt att frossa i avchoppade huvuden och flexade överkroppsmuskler i höstmörkret. Har fått upp fantasypeppen efter första GoT-säsongen och kan nog inte hålla mig till säsong 2 utan att plöja böckerna först.

Serietips

Jeff Lemires Essex County är ett litet seriemästterverk

Tänkte bidra med lite serietips såhär i sommartider. Tänkte först skriva lite om TWD # 14 som nyss kommit ut men insåg snabbt att det är svårt att inte spoila och att det antagligen bara är Paddan som förstår vad jag skriver ändå. Kan iaf kortfattat konstatera att Kirkman fortsätter att leverera en serie av hög klass och att senaste samlingen innehåller mer splash och gore än på mycket länge. En av de absoluta huvudkaraktärerna drabbas av en allvarlig skottskada så samlingen avslutas dessutom med en cliffhanger av rang. Att karaktärerna behandlas så osentimentalt är en av de aspekterna som gör att jag gillar TWD så mycket men ibland blir jag lite oroad över att Kirkman inte kommer att avsluta serien i tid. Att den kommer börja gå på tomgång och kännas urvattnad innan den når vägs ände. När dessa tendenser ökat, som t. ex i TWD # 11 & 12 har Kirkman lyckats vända på det och så även i den senaste samlingsutgåvan så min oro är kanske obefogad. Jag skulle ändå gärna se ett avslut relativt snart.

Nu till mitt egentliga tips som inte kräver några förkunskaper förutom god smak och kanske en uppväxt på landsbygden. The Complete Essex County av Jeff Lemire tillhör nämligen det finaste jag läst i serieväg och golvade mig fullkomligen. Boken är en samling av Lemires trilogi om sin kanadensiska födelseort Essex County och hardbackutgåvan är värd at köpa bara för att den är så snygg. Storyn skiljer sig väsentligt från den typ av serier jag brukar läsa det hela handlar om en episk skildring av fem generationer i Essex som utan kronologisk ordning skildras på ett otroligt varmt och levande sätt. Min favoritdel är nog den första Tales From the Farm som handlar om pojken Lester som efter sin mammas död i cancer flyttat till sin morbror på landet. Den stela relationen mellan Lester och hans morbror är fantastiskt skildrad. Det skär stundtals i en när Lester i sina superhjältekläder försöker hantera sin sorg och sin ensamhet. Den delen ska tydligen bli film också, kan nog bli bra serien känns liksom filmisk på något sätt. Hela serien är präglad av ett långsamt tempo och en sparsam dialog men det blir aldrig segt eller för sentimentalt. Skildringen binds dessutom samman av något så otippat som ishockey.

Själv fick jag nys om samlingen genom Shazam som gav den högsta betyg och en utförligare recension finns att läsa där.

Samhällsnyttig

Jag gillar ju inte att lipa på bloggen, håller oftast hellre käften. Det kanske är dumt, om jag var mer blödig och ventilerade här kanske de som måste umgås med mig till vardags (Marita alltså) skulle slippa lite gnäll och några skopor ovett då och då. Vad gäller det då? Att vi flyttat till världens, rent objektivt, vackraste plats och har det bättre än någonsin ihop, har mer tid för varandra och våra (utvalda) vänner? Så känns det ju och det är fantastiskt inget snack om saken. Det som är mindre fantastiskt är att jag med min nischade utbildning har större chans att få jobb i Dar e Salaam än i Kramfors typ, iaf känns det så just idag.

Eller äsch jag vet inte, det kommer säkert ordna sig på någe vis tillslut lik förbannat men jag blir bara så less på att arbetsimperativet är så allenarådande. Dagens samhälle visar ganska tydligt vad det är som gäller: har man inte ett jobb är man en sopa, punkt. Det är väl inget nytt i och för sig men med Alliansens arbetslinje så har den där känslan maximerats in absurdum. Utan jobb är du inte en fullständig samhällsmedborgare utan snarare en parasit som ska glad att du får städa toaletter eller vad fan som helst.

Samtidigt finns det något motsägelsefullt med jobb: när man inte har något så vill man inget annat än att få ett men när man väl har ett arbete så verkar man bara vilja att det ska bli helg eller semestertider.

Jag befinner mig egentligen i en väldigt privilegierad position eftersom jag bor med en gös som drar in stash och inte behöver riskera att hamna på gatan om det skulle ta någon månad innan jag fixar ett kneg eller så.

Men om jag som (snart) har en masterutbildning från ett Universitet och ett svenskt efternamn känner mig så pass frustrerad och stressad av processen det innebär att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt så kan jag tänka mig hur det måste vara att komma från en annan del av världen och vara en del av samma process. Under sommaren kan jag ju gömma mig bakom ursäkten att jag skriver på min uppsats, vilket jag också gör, men där bakom finns den liksom och väntar på att dyka fram ur mörkret: Arbetslösheten, den moderna tidens spetälska.

Nu blev det ju väldigt kletigt och självömkande det här men låt gå, ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” eller hur var det?

Ett liitet inlägg

Update: jag har vart i Lofoten med Marita och hennes familj, det var nå så djävulska vackert. Sån natur kan få en och bli en riktig friluftstönt alltså. Kanske kommer bilder här nån gång då Telia fixat sitt jävla ADSL-abonnemang igen. Jo de fick det att funka i ungefär två dar till skillnad från Tele 2-asen men sen la det ner..

***

Fler än jag som är lite less på Johanna Koljonen? Det började redan innan hennes patetiska debattartikel i DN där hon försvarade sin rätt att anlita städhjälp. Det känns trist för jag poddade verkligen varenda avsnitt av p3-kultur och gillade det mycket. Det där nya programmet hon har känns inte i närheten av lika intressant. Trist på något sätt men ganska logiskt ändå att en mättnad skulle infinna sig till slut. Har till och med börjat störa mig på hennes fnittriga sätta att prata som jag innan försvarat.

***

Annars är det ju härligt med sommar på Svanö så där i största allmänhet synd bara att korpen har uppehåll nu när jag äntligen spräckt årets målnolla.

X-men first class

Magneto var den största behållningen.

BETYG: 2 (stark)

Min initiala känsla för den här filmen var att den skulle bli en besvikelse, sammansättningen av karaktärer såg på pappret helt fel ut och storyn (mutanterna hindrar ett tredje världskrig, Watchmen någon?) kändes ganska krystad. Efter att den mottagit bättre recensioner än någon tidigare X-filmatisering, både från filmrecensenter och nördar, hade mina förväntningar höjts något och det var med spänningsfull förväntan jag bänkade mig i biosalongen. Tyvärr visade sig mina initiala farhågor stämma allt för väl.

Att filmen inte skulle ha många gemensamma nämnare med serieversionen X-men first class, som fungerar utmärkt som småputtrig såpaunderhållning, skulle jag väl kunna svälja det är ju närmast en naturlig följd av att marvelserier adapteras till vita duken. Men till skillnad från exempelvis Thor nu senast eller de första X-men och Spindelmannenfilmerna görs detta utan någon större finess eller charm. Den härliga ”seriekänslan” som Thor ibland kunde framkalla lyser i den här filmen med sin frånvaro och det handlar ju ändå till syvende och sist om att det är fel sammansättning av karaktärer i fel tid. Filmen har hyllats för sin fina ”60-talsinramning” och den aspekten får väl anses vara hyfsat lyckad. Det hela gick över i lite väl mycket Bond-feeling ibland i mitt tycke.

Den största missen som görs är som sagt att möjligheten att lyfta de individuella karaktärerna sjabblas bort. X-mens styrka är ju just detta: karaktärerna. Mångfalden både bland X-gänget och deras tillfälliga antagonister och relationen dem emellan är en av de främsta anledningarna till att jag fortfarande får ut nåt av att läsa X-men. En rättmätig fråga till Matthew Vaughn och Brian Singer är: hur i hela friden tänkte ni? Det enda rimliga är att de ville plocka fram mutantkaraktärer som inte exploaterats i de tidigare filmerna men som ändå kunde lyftas in i 60-talsmiljön utan att det skulle kännas helt fel. Om så var fallet misslyckades de i mina ögon ganska fatalt. Relation mellan Magneto och Professor X känns omsorgsfullt genomarbetad och är den enda komponenten i filmen som fungerar i samma anda som serien och gör den sevärd. Valet av Beast och Banshee på den ”goda sidan” känns också helt ok, och hyfsat i linje med serien, även om Banshees soniska skrik kanske inte är den superhjälteförmåga som gör sig absolut bäst på film. Att Mystique får en så stor roll är lättförståeligt då hon är tacksam att använda som symbol för mutanternas komplexa situation, med eller mot mänskligheten osv. Valet av Havoc kan jag kanske också köpa men sen Angel Salvadore och Darwin…Två karaktärer som haft ytterst perifera roller i serierna och dessutom tillkommit det senaste decenniet det finns verkligen en uppsjö av karaktärer som skulle fylla och lyfta filmen avsevärt istället för dessa menlösa mähän. Darwin mördas som tur är av Sebastian Shaw, som spelas riktigt bra av Kevin Bacon, ganska tidigt i filmen men actionscenen mellan Angel och Banshee i slutet måste vara en av de fånigaste som filmatiserats sedan superhjätefilmernas renässans.

Och alltså Azazel ska vi inte ens börja diskutera…

Annat som drar ned betyget: Den märkliga storyn om ett förflutet vänskapsband mellan Xavier och Mystique taget helt ur luften känns ganska onödig. Varken Moira MacTaggert eller Banshee pratar irländsk dialekt, Moira är dessutom CIA-agent öh hallå hon är ju FORSKARE ju. Det var iofs nåt jag störde mig på i Thor också: att Jane Foster inte var sjuksyrra well well.

Äh ni fattar det handlar om nerdrage helt enkelt, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Fast så är det ju alltid med alla Marvelfilmatiseringar skillnaden är väl främst att det inte infinner sig någon feeling i den här filmen där man som serienörd tänker "ba wow": Spindelmannen svingar sig mellan taken, Wolvie öser, Thor svingar sin hammare osv.

Sommartorka

Snart tio dagar in juni och den sedvanliga bloggtorkan som brukar infinna sig under sommaren gör sig tydligt påmind. Inget märkvärdigt med det, mönstret är lite svårt att bryta bara. Kan ju försöka med några dravelrader i dagboksstil. Liksom bara för att. Är fortfarande lite sleten efter helgens magnifika fest i Tavelsjö. Det kan absolut vara roligare att fira andras 30-årsdagar än att fira sin egen, vilket ju var roligt det med såklart.

***

Åker till ”kontoret” med Marita på mornarna och försöker fortskrida med uppsatsen i vanlig manodepressiv anda. Varför blir det alltid så när man skriver uppsats? En stor del av mina kvällar har spenderat på anrika Flogsta med det glada korpfotbollsgänget Svarta Svanen SK. Två matcher och två ganska oförtjänta vinster är resultatet hittills, riktigt gôtt är det.

***

Nu när man klivit ut ur garderoben som marvelnörd i riksmedia så känns det lite pinsamt att jag inte sett den nya X-menfilmen än detta ska jag Jonny och Marita det råda bot på ikväll lovar att återkomma med recension.

Socialrealism

Gåshud varje gång jag lyssnar på den här:

Ode till Birger Norman

"Ålle bäst

va’n Birger Norman.

Då man las

va han hadd skreve,

då fätta man

hannlöst direkt

va som stog där.

Värtenda orl

å varenda ra.

Å dä som stog

mella raern å."

På förekommen anledning...

kunde jag inte motstå frestelsen att knåpa ihop en spellista bestående av skatepunk från nittiotalet. Den förekomna anledningen är alltså H1s inlägg om genren. Vill dock poängtera att jag valt låtar som var da shit då i mitten av nittiotalet och som diggades hårt av pojkar och flickor i för stora byxor och inte nödvändigt vis representerar det bästa artisterna i fråga presterat. 21 first century digital boy är t. ex en låt som jag knappast skulle prioritera om syftet var att plocka russinen ur Bad Religions låtskatt till kaka. Men det var den låten som gick hem hos skatekidsen 1995 och tillika deras överlägset största hit möjligtvis ihop med lama ”punk rock song”. Det är Hitz for skatekidz helt enkelt.

Bokens årstid

Jag har jobbat upp en enorm läspepp de senaste veckorna, tror att det har med den ljusa årstiden att göra. Den avslapnnade och rurala inramning av mitt nuvarande liv kan nog också spela in. Jag har väldigt lätt för att tappa fokus, bli trött och somna, när jag läser på vinterhalvåret resultatet blir att jag hackar mig framåt ett tiotal sidor i taget och till slut ledsnar och lägger ned bokläsarprojektet i fråga. Den här tiden på året däremot kan jag ligga timmar i sträck och läsa utan att ögonlocken faller ned. Plöjde Mästaren och Margarita under påsken och den levde upp till mina förväntningar. Jag brukar annars kunna ha svårt för när det blir för surrealistiskt men i Bulgakovs berättelse om Satans besök i Moskva så funkar det med talande katter osv. Samma grepp, alltså en talande katt, använder sig Haruki Murakami av i sin bok Kafka på stranden men där hade jag svårare att köpa upplägget tyckte att boken tappade fart när de ”mystiska” passagerna tog över på slutet. Det hindrade inte att jag förälskade mig i Murakamis språk, ska definitivt läsa mer av honom.

Årets läsbesvikelse för min del är Don DeLillos Under jord. Eftersom han är en författare som ofta förknippas med begreppet ’The great American novel’ var mina förväntningar kanske lite väl höga. Men alltså om jag ska ta mig igenom en bok på 896 sidor så vill jag få lite mer leverans än vad den läsupplevelsen gav. Fängslande teman som kalla kriget, rasfrågan i USA, terrorism etc. vävdes in i storyn men ingen av de åtskilliga karaktärerna som dök upp fram och tillbaka lyckades riktigt fånga mitt intresse och det är nog i detta som min besvikelse bottnar. Till skillnad från ett mastodontmästerverk som Bröderna Karamazov så fanns det inte lika stora transportsträckor i Under jord, tempot är ganska högt och berättelsen knyter skickligt ihop händelserna från en baseballmatch på 50-talet till nutid, nåja 90-tal iaf, men det spelar faktiskt ingen roll om känslan för bokens karaktärer aldrig riktigt infinner sig.

Den senaste veckan har jag drabbats av en Gulliou-renässans. Jag har plöjt Coq Rouge och Den demokratiske terroristen de två första delarna i Hamilton-serien. Läste hela serien då jag var 13-15 men inte de två första eftersom de fanns som filmer. Måste säga att som spänningslitteratur håller Hamiltonböckerna en helt ok klass. Det mest givande för min del är dock att det hela blir ett tidsdokument för hur Sverige och världen såg ut under 80-talet hur olik sig Palestinafrågan var då t.ex. Tror att det blir en deckarsommar för min del förutom kanske någon omläsning av någon titel i Hamilton-serien så läser jag nu Leif GWs Grisfesten och Capotes Med kallt blod ligger och väntar på nattduksbordet. Kan nog bli en och annan hårdkokt deckare av Ross Macdonald innan sommaren är över också.

"Kommun"

Mitt uppsatsskrivande har fått en liten skjuts framåt de senaste dagarna. Den enkla förklaringen till det är att jag nu har tillgång till en arbetsplats som resulterar i ett mer disciplinerat arbete. Arbetsplatsen är ett kontor på ”kommun”. Det fanns ett ledigt rum på tillväxtkontoret, lite ironiskt kanske, så när K frågade om inte jag kunde få utnyttja platsen för att skriva klart min masteruppsats var det inga problem. Jag har alltså tillgång till ett eget skrivbord, kaffeapparat och kommunmänniskor att tjôta med på kafferasterna alldeles gratis! Fatta grymt. Småstad vs Storstad 1-0.

När jag ändå håller på att rapportera om mina förehavanden kan jag meddela att jag i måndags höll en liten improviserad föreläsning för eleverna på Räddningsgymnasiet om krisberedskap i Moçambique. Det gick helt ok, jag hade som sagt inte förberett mig särskilt mycket men jag tror att kidsen fick ut något av det jag förmedlade i alla fall.

En positiv grej med Höga Kusten är att jag känner mig mer kreativ här. Det finns ju som inget val direkt om man vill att grejer man själv gillar ska hända så måste man ta saken i egna händer liksom. Vet inte vad det är men det är nästan som att det finns i luften, kreativiteten alltså.

Soloblogg igen!

Hupp, har man kickat ut ”frugan” från bloggen då. Inte för att hon inte höll måttet eller så det rör sig snarare om en kärleksfull handling som förhoppningsvis verkar som incitament till att hon med sin underhållande stil startar eget. Det skulle behövas i min krympande bloggvärld där det egentligen bara är Hanet som håller ställningarna nuförtin. Vi får se ur det blir med den saken.

Tror också att det blir mer som förr nu, känns inte lika aktuellt med resebloggande från Svanö så att säga. Men vem vet jag kanske kan få Kramfors kommun att sponsra om jag bara skriver djävulskt förhärligande inlägg om livet i Västernorrland.

Nu blire i alla fall fopol! Så alla som inte bryr sig om det gör er själva en tjänst och sluta ägna dyrbar arbetstid på att läsa den här bloggen.

Skönt att giffarna har börjat ta sig i kragen igen för annars har den här fotbollssäsongen inte bjudit på så många godbitar. Har inte varit så osugen på CL-finalen sen Man U och Chelsea var där. Ett pest- eller- kolera-val om världens charmlösaste lag eller världens just nu skitnödigaste lag ska få lyfta bucklan enligt mig. En sak har de båda lagen iaf gemensamt om något endaste domslut går dem emot så omringar de domaren och tjôtar tills de får som de vill. Andra lag får varningar och utvisningar för liknande beteenden men just Barca och Man U verkar alltid klara sig ifrån domarnas reprimander.

Att Manchester United är lika mycket ett vrövhål som en fotbollsklubb är väl ingen nyhet direkt de har alltid varit en osympatisk klubb i mina ögon. Barcelona däremot har jag gillat men på senare tid har de ägnat sig åt att gräva sin egen grav. Det började med att de kickade Zlatan vilket ju inte är ok. Sen handlar det nog bara om att man fått en överdos av präktige Messis utseende (jo jag VET att många tycker han är lik mig men jag är ändå less på han) och deras ”fina” fotbollsduttande. Eller så är det så enkelt att jag fortfarande är bitter över att barcafjantarna slog ut Arsenal tack vare domarens horribla utvisning av Van Persie. Om de skulle spela så överdjävulskt bra fotboll som de gjorde i el clasico i höstas mot Real så skulle de inte behöva ha domarna på sin sida också, just sayin.

Livet på landet

Vi är på Svanö nu alltså om någon missat det. Mambos. Det är ganska gôtt, jag fördriver dagarna genom att plita på min uppsats och räfsa lite i trädgården medan Marita står för brödfödan genom hårt arbete i Kramfors.

Lyssnade på Mörns P1-debut (?) i morse och reagerade på en sak som kändes väldigt självklar då den togs upp i programmet men som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Kommer inte ihåg hur de exakt formulerade det men det gick i alla fall ut på att man nuförtiden inte jobbar för att finansiera sin livsstil, som man har på fritiden, utan att jobbet mer blivit en del av livsstilen.

Kan känna igen mig mycket i det där och bli lite förbannad över att jag påverkas så mycket av den rådande normen. Den oklara skillnaden mellan arbete och fritid tror jag är en avgörande del i att jag har lite panik över att släppa storstan helt och flytta hem till Svanö på allvar. Ju länge tid jag är här ”hemma” desto mer trivs jag här och så har det varit de somrar jag spenderat på ön också. Men eftersom det läggs så stor vikt vid vad man har för jobb och inte vad man liksom uträttar på sin fritid känns ju alternativet: kommungubbe i Kramfors, ganska mycket som ett icke-alternativ. Men bara för att man skulle jobba där innebär det ju inte per automatik att man ÄR sitt jobb. Tror att det där med vilken vikt man lägger vid sitt yrke har större betydelse i Sverige än på många andra platser. Från vad jag hört inbillar jag mig att det inte alls har samma betydelse i t. ex Spanien.

Är det bra eller dåligt? I can't really tell, men lutar åt det senare.

Madgermanos

Det är inte varje dag man ser den Östtyska flaggan nuförtiden.

Den amerikanska flaggan används eftersom madgermanos hoppas på Obamas hjälp...

När vi satt och drack öl på Limas bar i Mafalala förra veckan kändes det minst sagt otippat att en av gitarristerna i marrabentabandet som lirade där kom fram och började prata flytande tyska med oss. Det var innan vi hört talats om ”madgermanos”. Efter självständigheten 1975 fram till Samora Machels död 1986 styrdes Moçambique av en Frelimoregim som verkligen var marxistleninistisk. Detta bidrog till en rad samarbetsprojekt med andra likasinnade stater som Sovjetunionen, Kuba och Östtyskland. Under 80-talet skickades därför över 20 000 moçambikier till Östtyskland för att arbeta i bolag ägda av den östtyska staten och i utbyte befann sig över 1000 östtyskar i Moçambique som hjälparbetare eller miltära rådgivare under inbördeskriget. Dealen för de moçambikiska gästarbetarna i Östtyskland var att 60 procent av deras lön betalades till den Moçambikiska staten, pengarna skulle gästarbetarna få när de återvände till Moçambique. När östblocket rasade samman och Tyskland återförenades skickades de moçambikiska gästarbetarna hem där pengarna skulle vänta på dem.

Så var emellertid inte fallet. Pengarna som skickats till den moçambikiska staten från Östtyskland var plötsligt som bortblåsta. Inte helt ovanligt i det korrupta Moçambique som under 90-talet ett tag var världens fattigaste land enligt världsbankens statistik. Att pengarna inte betalades ut ledde till stora protester från gästarbetarna som blivit snuvade på upp till tio års lön, iaf 60 procent av den. De vilda protesterna i början av 90-talet slogs dock våldsamt ned av staten. Men madgermanos som gästarbetarna kallar sig har inte gett upp hoppet att de en dag ska få sin ersättning från staten. Varje onsdag demonstrerar de därför i Maputo med Östtyska flaggor skrik och sång och det har de gjort i över 20 år nu. I onsdags knallade de förbi nedanför vår balkong. Svårt att inte bli lite imponerad över deras uthållighet.

Maputotips

Jardim dos Namorados

Mafalala

Caminho dos Ferros de Moçambique

Mercado Municipal

Solnedgången vid Hotell Cardoso

All good things must come to an end, så även vår vistelse i Moçambiques huvudstad Maputo. Natten mellan fredag och lördag beger vi oss slutligen på semester längst med kusten till de två ”mestaste” semesterresemålen i landet. Det känns självklart ashärligt med semester men också lite vemodigt att lämna staden som vi trots en viss startsträcka lärt oss att tycka om! Innan vi åkte satt jag på internet och letade bloggar och info från folk som varit här tidigare men kände mig ganska svältfödd på tips och trix som nyinflyttad, mest uppskrämd och harig…

Så, nu innan vi lämnar denna plats tänkte jag göra en liten lista på tips om Du får för dig att åka till Maputo!

Då jag inte varit i någon annan huvudstad på den Afrikanska kontinenten kan jag inte jämföra och jag vet inte om jag behöver tillägga att det inte går att jämföra med någon europeisk eller amerikansk stad. Patriks närmaste jämförelse hamnar i Havanna. Jag har bott i Manchester och det som påminner är vänstertrafiken och nedslitna byggnader. Vänstertrafiken är ju lite trixig, jag måste fortfarande stanna innan jag går över gatan och tänka ”titta åt höger” när jag reflexmässigt tittar åt vänster…

Det första du ska göra är att ta en fotokopia på ditt pass och sedan ta dig till en notarie för att få kopian vidimerad med en drös stämplar. Kan löna sig att plasta in den, det finns inplastningsstånd utanför notariet, om inte för en eventuell regnskur så som skydd mot den flod av svett som i alla fall vi vid det här laget nog svettats ihop till. För bara några dagar i staden kanske det funkar med passet också men det är tråkigt om en skulle bli av med det och risken sägs vara stor att bengen tar passet och kräver ”refrescos” för att du ska få det tillbaka. Se, nu börjar jag med skrämsel så som alla andra. Men det är svårt att undvika då du behöver ha med dig ID så fort du går ut. Nu, slut med skrämsel och istället till tipsen!

Maputo

Jag tycker Maputo funkar bra att gå i så länge man rör sig i de centrala delarna, alla avenidas är sjukt långa och vi har lurats av kartorna några gånger då gatorna ser så mycket kortare ut där än vad de är i verkligheten. Det finns ju egentligen ingen lokaltrafik att prata om, det går chapas mellan de olika stadsdelarna och bairrosarna (svenskifiering av bairro) men i rusningstrafik har vi inte haft mage att ockupera en plats då de är mer än knökfulla och folk får ofta vänta läänge på att få komma på en och åka hem. Taxi och tuk-tuk kostar ju som spårvagnen eller tunnelbanan i Sverige, så man har helt klart råd med det. Det är väldigt mycket bilar i staden pga. att det inte finns någon lokaltrafik att tala om. Mycket bilar lika med mycket ljud, tutande och billarm som går igång och ingen orkar stänga av. Detta har sin charm i små doser men vi har haft ett behov att finna oaser i form av lite träd, grönska, vind, utsikt och lite stillhet och det finns några sådana ställen, det bästa kanske egentligen är Jardim dos Namorados som är en kommunal park där du kan hänga utan att behöva handla nåt. Ingen hade nämnt den här parken för oss så det tog ett allför långt tag innan vi förstod att den är bra. Andra oaser är Café Acacia, ett café i en park med utsikt över bukten kan man väl säga. Även gott kaffe! Bredvid Acacia ligger ett fläskhotell som heter Cardoso och de har lagt beslag på solnedgången. Mycket fint men också mycket dyrt, så värt några gånger.

Andra ställen att besöka i Maputo enligt mig är Feira Popular, ett inhägnat område med karuseller och restauranger. Vill påpeka att jag endast rekommenderar restaurangen med mat från Zambézia provinsen, massor med kokos och den godaste matapan! Allt det andra låter jag vara osagt. Fransmännen har ett kulturcenter, Centro Cultural Franco-Moçambicano (CCFM) där det finns god lunch, ett galleri, ett litet bibliotek och roliga liveframträdanden. Vi var på CCFM och tittade på Mingas, en av Moçs större stjärnor, hon är bra på ballader om du frågar mig. Vi var även där och firade 8 mars med en fotoutställning om kända och okända kvinns.

Mercado Municipal är en av alla marknader i Maputo, det här är den centrala marknaden i ”downtown” med ett stort utbud av frukt och grönt, kryddor, väskor, fisk och även massor av löshår. Peruker är populära här, galet om du frågar mig - som att ha en pälsmössa på huvudet i 35 graders värme! Nära marknaden ligger Caminho dos Ferros de Moçambique, tågstationen, en mycket vacker byggnad i kolonialstil. Ritad av Eiffel. Som att kastas tillbaka hundra år i tiden att komma in där och det är häftigt, t ex har Blood Diamond spelats in där (har kanske nämnts i tidigare inlägg…).

Museu Nacional de Arte, nationell konst – högt och lågt men kul att se.

Av da Guerra Popular, Maputobornas handlingsgata nr ett. Här kan man köpa capulanas i olika storlekar och färger och mönster i butiker samt allt möjligt krims krams på gatan utanför. En upplevelse i sig.

Galaxy är en indisk restaurang med väldigt god mat och billigt! Kanske inte så hög mysfaktor men det glömmer man så fort maten kommer på bordet.

Andra saker som kan vara värda att nämna:

Standard Bank är bättre än Millennium Bank’s uttagsautomater (så länge de inte äter kortet för en, har dock inte varit med om detta, bara hört att det hänt någon annan) då det går att ta ut avsevärt större belopp per gång.

Clinica 222 (Av. 24 de Julho) – typ en vårdcentral, bra om du behöver sjukvård, t ex göra ett malariatest.

Piri-piri är the krydda här och den är så himla god! Godast är nog blandningen mango, piri-piri och olja, så kallad achaar.

Sist och kanske bäst är att besöka bairron Mafalala och få sig en historisk genomkörare vad gäller landets politik och kultur. Organisationen Iverca gör turer dit på beställning. Förhoppningsvis kommer det även göras kvällsturer dit i framtiden, då bland annat till Limas Bar, vilket är ett grymt ställe!

Det tråkiga med Maputo är ju, förutom den korrupta polisen, boendet. De flesta hotellen är hutlöst dyra, det finns tre backpackerställen i nuläget, funkar att stanna på i några nätter. Att hyra en lägenhet gå bara om man ska stanna minst ett år och är även det dyrt. Jag vill här slå ett slag för couch surfing, det finns en handfull personer att kontakta via den sidan, om inte annat kan de kanske hjälpa en vidare?

Den stundande semestern tar oss förhoppningsvis till Vilankulo och Tofo, de mest kända semesterresemålen i Moçambique. En recension av dessa kommer så småningom.