The Dentist

Kom nyss tilbaks från ett besök hos käftis. Har inte besökt en tandläkare på minst två år. Klart som fan att man hade ett litet hål som gömde sig i någon av de bakre tänderna. Har aldrig varit rädd för tandläkare förut, aldrig använt bedövning utan bara kört på. Men den här gubben pratade precis som Leif Silbersky och var ganska oöm när han tallade i munnen. Nåt så djävulskt mycket ovärt det känns att slänga ut tusenlappar för att bli manhandled av en skåning med dålig humor. Jag har väl säkert en masochistisk sida gömd någonstans men den innefattar definitivt inte Silbersky-look-alikes och tandläkarstolar. Dessutom är det svårt att inte börja fundera på, den ytterst sanna, klyschan att tandvård blivit en klassfråga. Om inte Mammabanken existerat hade det inte funnits nån chans att jag som student kunnat finansiera detta otyg.

Matinélager

Började ladda hem ett gäng filmer som ska fungera som matiné/ångestdämpande bakisunderhållning. Det blev säkra kort från när man var kid. Dom där filmerna som kunde ses hur många gånger som helst fast de flesta av dom sög, eller kanske just därför. Skönt att ha ett lager att ösa ur, tänker aldrig begå misstaget att kolla på en film som Hotel Rwanda i det tillståndet igen. Dom här har jag på gång: Indiana Jones-triologin, Willow, Legend , Goonies och Garbage Pail Kids (jo den finns som film också, svindålig). Funderade på Jakten på den försvunna stenen också men nja den kvalade inte riktigt in. He-Man är också tveksam. Några tips?

Värdigt avslut

Mycket fotboll på bloggen nu. Inte för att jag ägnat så mycket mer tid än vanligt åt 22 män som jagar boll den senaste tiden men för att det är elva dagar kvar till återkomsten. Lyssnar på Misfits och skriver på en krönika med tankar inför säsongen så de som bryr sig om sånt får läsa den på annat håll så småningom. Misfits var för övrigt den enda riktiga punken som spelades på den där babypönk-klubben i helgen. Läste i ett horoskop att jag inte lyckas så bra med mina relationer just nu. Kan väl skriva under på det. En lugn helg på Rossö med påskekrim och några sockerchockar är nog vad jag behöver.

Är fortfarande i sorgetillstånd över att The Wire är slut. Sista avsnittet var iofs ett av de bättre HBO-avslut jag sett. Både SFU och Sopranosavsluten var ju ganska lama. Kommer verkligen sakna McNulty och c/o.

Ser ut att bli Norrland i sommar, men som giffare har jag lärt mig att man aldrig kan vara säker på slutresultatet förrän domaren blåst av matchen.

Il Duce

Säga vad man vill om italiensk fotboll men att den här säsongens Romderbyn har varit nåt så djävulskt mycket underhållande går inte att förneka.

Identifikationsfaktor

Försöker skriva på mitt grupparbete om förvaltningsmetoder för hållbart fiske på Island och Nya Zeeland. Men det går inte, hittar inte motivationen trots att jag tycker det är intressant. Inte ens i köket hittar jag inspirationen. Läser istället Konsten att förlora. Har läst det mesta på nätet förut, men det är mer i boken, allt från säsongen 2005 när vi åkte ur. Matchreferat från ångestmatcher jag sett och nervositeten inför den Allsvenska säsongen börjar krypa längs ryggraden. Eller som Mats Hård så smärtsamt fångande beskriver GIF Sundsvalls återkomst i Allsvenskan: Som en mal flyger mot en lampa och bränner sina vingar kommer de tillbaka för att känna på hur riktiga förluster smakar.

Fast det är inte det som är jobbigt att läsa, det där lever jag ju varje dag med. Det är relationen med överklasstjejen som är plågsammast, när identifikationsfaktorn kickar in på det planet och snön yr utanför fönstret, ja fy fan säger jag bara. Imponerande att en Elfsborgare kan skriva så passionerat om gif. Blev lite besviken när jag fick reda på att Mats Hård var en fejk, att han inte var en sportjournalist från Sundsvall som skrev under pseudonym. Men det spelar inte någon roll, det är fortfarande de överlägset bästa samtidsskildringar jag läst på svenska.

Om två timmar laddas veckans Eurotalk upp, alltid nåt att se fram emot.

Blåtiror flyter ut i blå linjer

Alltså jag gillar ju inte hockey så mycket. Det har jag tjötat om tidigare. Men när det är slutspel och MoDo är kvar dras jag ändå med av grupptrycket. Var helt genuint glad när de vann SM förra året till exempel. Boendet med en Björklövenfanatiker påverkar väl också. Men det krävs en final för att jag ska orka bry mig på riktigt. Det här tycker jag annars sammanfattar hockeyn ganska väl:

Revival

Har lyssnat mycket på hiphop den senaste veckan. Den främsta anledningen är att jag fick med mig en rejäl bunt skivor från farsans nya, det kommer hon alltid vara, gös när jag var i sthlm senast. Hon hade hittat 500 cd-skivor i deras grovsoprum och jag plockade girigt åt mig av fynden. Det rörde sig mest om hiphop, dancehall och soul från tidigt 00-tal. Det vill säga från den tiden då jag var som mest nere med skiten. Det var några år där efter gymnasiet som jag upptäckte hela grejen. När jag poppat Jay-Z, DMX, M.O.P, Big Pun, Ludacris och Latin Kings och det andra jag fått med mig slås jag av ett par saker. Först och främst hur Wu Tang Clans platta Iron Flag gått mig förbi. Den innehåller några riktigt tunga låtar och är för att vara ett hiphopalbum väldigt jämn. Det andra som slår mig är hur glad jag blir av att lyssna på den übersexism och högfärdsgalenskap som spottas fram ur säg Ludacris eller Big Puns mun.

En annan sak jag funderar på är när Dogge tappade det helt? När Mitt kvarter kom var han ju fortfarande svensk hiphops köng. Nu vet man inte om man ska skratta eller gråta när han dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han har i och för sig aldrig gjort någon hemlighet av att han bara vill tjäna pengar, och det är la ok, men att han nu gör värdelösa bailefunkcovers kan ju aldrig accepteras.

Till sist angående hiphoptexter, vad menar dawgsen med "u can't see me"? Har aldrig fattar vad de är ute efter, men det är ju en klassiker att droppa den raden.

För 20 år sen

Hade giffers Tomas Brolin, nu har vi Micke Lustig. Den senare är betydligt snyggare i alla fall. Idag har jag skolkat från mitt grupparbete och lekt med mina brorsdöttrar istället. Hatar när folk ska idealisera barndomen. Inte för att jag var mobbad eller nåt sånt skit, men det var inte så kul att vara kid alla gånger heller. Men en sak som kan göra mig lite bitter är att det finns så mycket roligare leksaker nu än när man själv var barn. Man får passa på att utnyttja det när man har chansen, som idag då jag lekt pokemonkrig, kört spidermanbil och lyssnat på Cara Mia på en rosa karaokemaskin. Lätt värt en dags skolk för det.

Äntligen!

Varför har ingen informerat mig om det här? Man lämnar landet en vecka och frågar sina kompisar vad som hänt och så undgår de att berätta det här. Att lakritspucken är tillbaks borde nästan vara en världsnyhet iofs. Trodde jag såg i syne på Hemköp på väg hem från grisfotbollsträningen. Annars är jag mest glad för att tvådagarsbakfyllan har släppt och de två absolut sista avsnitten av The Wire ligger och pockar på uppmärksamhet på min hårddisk.

Early early sunday morning there was a big egyptian smuggling

Eftersom jag fått så många frågor kring det där med att smuggla en egyptier i en folkabuss är det väl lika bra att reda upp det här på bloggen en gång för alla. Sen ska jag sluta att tjata om semestern och Faraoland, promise. Jag, syrran och farsan var alltså i turistghettot Hurghada vid Röda havet på chartersemester. Eftersom min käre far ville utöka sina knodars kulturella kapital beslöts det att vi skulle åka 30 mil genom öknen för att kolla på faraogravar och mäktiga tempel i Luxor. På grund av de terroristattacker som inträffat under 90-talet råder det ganska restiktiva regler för hur turister får färdas från Hurghada till Luxor. Egentligen får man bara resa mellan städerna på specifika tider då det går en poliskonvoj. Men eftersom vi ville vara så antichartriga som möjligt valde vi att dissa den svindyra Vingbussen och styra upp resan på egen hand i stället.

Strandhustlern och fixarsorken Ali Ramadan Hussein (han på bilden) var vår man. Bördig från Luxor visste han vilka trådar som det skulle dras i för att fixa biffen. Han styrde upp sin "cousin", alla är btw kusiner i det där landet tydligen, som körde oss med sin minibuss. Som tjuvar i natten inledde vi vår resa klockan 4 på morgonen. Sen fick vi bevittna härlig korruption. På vägen fanns ett par checkpoints bevakad av egyptisk polis med automatgevär. Vid varje stopp fick vi skicka fram våra pass med lite egyptiska pund instuckna mellan sidorna. Vilket möttes av glada miner och öppnade bommar. Resan genom öknen gick ganska smidigt. Det var på vägen tillbaks som smugglingen kom in i bilden. Då var vi nämligen tvungna att åka i poliskonvojen. Kruxet var att bara chauffören och turister får åka i den. Vi fick därför gömma Ali under våra väskor längst bak i bussen. Det var lite svettigt eftersom vi inte hade någon aning om vilka repressalier som skulle vänta om vi blev upptäckta. Dessutom instisterade Ali med att mumla något på arabiska under väskhögen hela tiden som gjorde det högst troligt att vi skulle avslöjas. Men vi spelade våra kort väl och polisen som tittade till oss anade aldrig vad som låg döljt under min adidasväska.

Mats Hård (edit)

Alltså fan, klockan är 3 och jag är full men ändå kan jag inte motstå att blogga, alla stafel fuc u! det jag känner att jag vill förmedla är något som min kära frisör förmedlade till mig tidigare idag (tydligen sminkar han killar också, hey gayallret någon?!) Hursom det det här sjukt trattiga blogginlägget vill förmedla är att Mats Hård har börjat blogga igen! Den enda blogg jag kontinuerligt följt utan att det är någon jag känner som skriver. Fan jag ser mig själv om tio år i honom så jävla mycket alltså. Och det är så bra, även om det antagligen bara är jag och johny som fattar det.

Hm, känns så där genomtänkt att skriva på fyllan märker jag nu dagen efter. Därav ombearbetningen, de först stavfelen etc låter jag dock stå kvar som en påminnelse till mig själv att inte begå samma misstag en gång till. Men att Mats Hård är grym det skriver jag under på oavsett sinnestillstånd.

Chew it!

Lillasyster hälsopedagogen lärde mig något nytt på semestern. För insatta hälsonördar som har koll på Anna Skipper och grejer är det antagligen ingen nyhet. Men för en hälsonovis som undertecknad var det ganska revolutionerande. Dealen är ganska enkel, man ska tugga varje bit mat som stoppas i käften minst 20 gånger. Testa! Jag hade skitsvårt i början då jag mest brukar skyffla i mig min mat. Det positiva med tuggandet är förutom att smakerna kommer fram tydligare att hjärnan hinner koppla hur mycket kroppen får i sig. Tekniken gör att man slipper paltkoman helt enkelt och blir mättare snabbare. Nu tuggar jag som bara den.

Mönster

Varför lyckas jag alltid boka in tvättid dagen innan jag har tenta?
Varför dimper alltid det senaste numret av Offside ned dagen innan jag har tenta?
Varför skiner solen som aldrig förr, ja jag vet att jag fått min dos av vitamin D den här våren men ändå, dagen innan jag har tenta?
Varför verkar det oemotståndligt roligt att gå på lokal dagen innan jag har tenta?

Why?

Salam aleikum

Känns lite overkligt att jag för några dagar sen smugglade en egyptier i baksätet på en folkabuss och nu nyss tagit mig genom ett regnigt Göteborg efter CL-häng på hörnan. Det är så skarpa kontraster att det blir lite svårt att hänga med. Den brunbrända fejan i spegeln är i alla fall fortfarande en reminder om att jag nyligen varit i Afrika. Mest nöjd med att ha med mig hem: En tischa med den egyptiska landslagspelarens Mohamed Aboutreikas nummer och namn. Han som fick ett gult kort i afrikanska mästerskapet när han visade sin sympati för Palestina efter att ha scorat mot Sudan. Minst nöjd med att ha med mig hem: Den ganska fula kattstatyn som jag blev pålurad i Luxor.

Det är så dubbelt att semestra i U-land, tanken på att man är en nutida kolonialherre som duschar i vatten som borde användas till något nyttigare kan ibland bli plågsamt påtagbar. Samtidigt så är det svårt att inte livsnjuta när Röda havet svalkar och man jobbar på sin malignt melanom som bäst. Får vara glad att man inte är nyrik ryss antar jag. Shit vad lokalbefolkning inte tyckte om "ruskies" i Hurghada. De jobbade på kolonialstilen hårt. Det märkligaste med att besöka ett muslimskt land, förutom alla neongröna minareter, var annars att det enbart var män som arbetade överallt.

På anmodan

Så här ska jag tydligen gå runt i en vecka, oh well.

Resfebern

Försöker hinna med lite nödvändiga prylar innan tåget ska ta mig till sthlm och sen vidare till Faraoland. Har alltid haft en stark resfeber men idag är jag ganska nöjd med hur den har hanterats. I vanliga fall så fallerar det mesta om det ska resas samma dag. Fast den här gången har saker blivit hyfsat utförda, känns bra. Är väldigt tacksam över att att ha en god vän som agerar curlingfarsa. Hoppas att klotet glider ända fram och det blir en intressant norrlandssommar igen.

Em-drömmar

Vad kan göra deppig regnig februarifredag i götet lite lättare att uthärda? För min del gjorde de här klippen med Lasse Granqvist min dag. Måste vara landets bästa kommentator. Inte samma analysförmåga som Glenn Strömberg eller Jens Fjellström men med den där inlevelseförmågan kommer man långt. Gillar speciellt samspelet mellan honom och den nästan provocerande lugna gnällbältingen Ralf Edström. Hoppas på fler "det är inte möjligt" i sommarens fotbolls-EM. Det är lite rörande när han tappar det helt efter hockeymatchen också.

Let's party like its 1995

Läser att Bad Religion är bokade till West Coast Riot och vet inte om jag är imponerad över att de fortfarande håller på eller om det bara är pinsamt. När jag såg dom i Hultsfred för 13 år sen var det min första "riktiga" konsertupplevelse. Redan då var de ju gubbar, nu måste de vara närmare 60. Kolla in Greg Hetson på pressfotot han ser ut att kunna få en hjärtattack any day now. Få band har betytt så mycket för mig som BR gjorde där i de tidiga tonåren. Har haft en liten renässans i mitt BR-lyssnande på senaste tiden också, blir nästan sugen att planera in festivalen i sommarens aktivitetsplan. Fast den ska tydligen vara i Frihamnen och det bådar ju för en garanterad besvikelse. Men de har verkligen lyckats boka en klockren line up från 1995: NOFX, Bad Religion, Randy, Millencolin och No Fun At All. Är 2008 året då skatepunken får sin absoluta revival?

Ofrivilligt ute ur garderoben

Har fortfarande inte riktigt kommit över den ytterst otippade och dråpliga frågan som jag fick i julas hemma hos mamma på Svanö. För att inse det underhållande i historien bör det tilläggas att min kära mor tydligen hittat min blogg och läser den regelbundet, något som jag i julas inte kände till. På julaftonskvällen när julemiddagen ätits upp, snapsen snapsats och det finns lite tid för kontemplation över denna besynnerliga högtid lutar sig plötsligt morsan sig fram och undrar hur det är med "den där killen?". Pat: fattar ingenting. Den där killen som du skriver om i din blogg förtydligar mamma och efter ett tag faller plötsligt polleten ner. Hon hade alltså läst om min kärleksrelation till GIF Sundsvall men inte riktigt tolkat in mitt konstnärliga metaforgrepp där jag beskriver norrlandslaget som en bad guy som alltid svinar, behandlar en illa och sviker när det är som viktigast. Efter att jag skrattat ett tag får jag förklara för mamma att jag inte är homosexuell och så vitt jag vet inte bisexuell heller. Däremot är jag en ytterst hängiven giffare, ja jösses. Såg inte den frågan komma direkt. Ganska roligt att hon gick runt i flera månader och trodde att jag spelade, i alla fall gästaspelade, för det andra laget så att säga.

Killing a party

Efter att ha varit aktiv deltagare i ett mord, eller i alla fall en grov misshandel som kommer att leda till minst ett års sjukhusvistelse, borde någon form av ångest infinna sig kan tyckas. Men icke, Raskolnikovsvettningarnna har uteblivit fullständigt och istället är jag nöjdare än på länge. Antagligen för att handlingen utfördes för att hindra något av det vackraste jag vet till att bli ett monster.

Stockholm visade sig på ett av sina finare sätt. Hann träffa både gamla bekanta och de som står mig närmast fast de bor i fel stad med pointersystem och andra vidriga fenomen. De få goda som fanns bodde i en stad som hette Göteborg, och de allra gemenaste, vilka var i överväldigande majoritet, bodde i ett konglomerat av stinkande kåkstäder vilket, förutom Borås och östra Falun, inkluderade deras förfärliga huvudstad Stockholm. Vet inte vad jag tycker om Carl-Johan Vallgren egentligen men det där är ju kul iaf.

En av helgen mest minnesvärda episoder utspelade sig på Burger King kl två på lördagsnatten. Då vårt gäng sakta men säkert utvecklats till den där hejarklacksketchenvar det kanske oundvikligt. Efter att sällskapet spontant utbrustit i kvällens tjugonde "ååååå SOPA!" Fick vi automatiskt respons av ett bajengäng som fyllde i: "IDIOT, BONNJÄVEL". Den situationen sammanfattade det mesta tycker jag. En sak som aldrig upphör att fascinera mig med Stockholm och som väl tydligt bevisar min bonnighet är den barnsliga glädje som sprider sig i kroppen när jag får se kändisar. Helgens skörd bestod bland annat av Doktor Kosmos på tunnelbanan och Dr.Alban på TGIF.