Maputotips

Jardim dos Namorados

Mafalala

Caminho dos Ferros de Moçambique

Mercado Municipal

Solnedgången vid Hotell Cardoso

All good things must come to an end, så även vår vistelse i Moçambiques huvudstad Maputo. Natten mellan fredag och lördag beger vi oss slutligen på semester längst med kusten till de två ”mestaste” semesterresemålen i landet. Det känns självklart ashärligt med semester men också lite vemodigt att lämna staden som vi trots en viss startsträcka lärt oss att tycka om! Innan vi åkte satt jag på internet och letade bloggar och info från folk som varit här tidigare men kände mig ganska svältfödd på tips och trix som nyinflyttad, mest uppskrämd och harig…

Så, nu innan vi lämnar denna plats tänkte jag göra en liten lista på tips om Du får för dig att åka till Maputo!

Då jag inte varit i någon annan huvudstad på den Afrikanska kontinenten kan jag inte jämföra och jag vet inte om jag behöver tillägga att det inte går att jämföra med någon europeisk eller amerikansk stad. Patriks närmaste jämförelse hamnar i Havanna. Jag har bott i Manchester och det som påminner är vänstertrafiken och nedslitna byggnader. Vänstertrafiken är ju lite trixig, jag måste fortfarande stanna innan jag går över gatan och tänka ”titta åt höger” när jag reflexmässigt tittar åt vänster…

Det första du ska göra är att ta en fotokopia på ditt pass och sedan ta dig till en notarie för att få kopian vidimerad med en drös stämplar. Kan löna sig att plasta in den, det finns inplastningsstånd utanför notariet, om inte för en eventuell regnskur så som skydd mot den flod av svett som i alla fall vi vid det här laget nog svettats ihop till. För bara några dagar i staden kanske det funkar med passet också men det är tråkigt om en skulle bli av med det och risken sägs vara stor att bengen tar passet och kräver ”refrescos” för att du ska få det tillbaka. Se, nu börjar jag med skrämsel så som alla andra. Men det är svårt att undvika då du behöver ha med dig ID så fort du går ut. Nu, slut med skrämsel och istället till tipsen!

Maputo

Jag tycker Maputo funkar bra att gå i så länge man rör sig i de centrala delarna, alla avenidas är sjukt långa och vi har lurats av kartorna några gånger då gatorna ser så mycket kortare ut där än vad de är i verkligheten. Det finns ju egentligen ingen lokaltrafik att prata om, det går chapas mellan de olika stadsdelarna och bairrosarna (svenskifiering av bairro) men i rusningstrafik har vi inte haft mage att ockupera en plats då de är mer än knökfulla och folk får ofta vänta läänge på att få komma på en och åka hem. Taxi och tuk-tuk kostar ju som spårvagnen eller tunnelbanan i Sverige, så man har helt klart råd med det. Det är väldigt mycket bilar i staden pga. att det inte finns någon lokaltrafik att tala om. Mycket bilar lika med mycket ljud, tutande och billarm som går igång och ingen orkar stänga av. Detta har sin charm i små doser men vi har haft ett behov att finna oaser i form av lite träd, grönska, vind, utsikt och lite stillhet och det finns några sådana ställen, det bästa kanske egentligen är Jardim dos Namorados som är en kommunal park där du kan hänga utan att behöva handla nåt. Ingen hade nämnt den här parken för oss så det tog ett allför långt tag innan vi förstod att den är bra. Andra oaser är Café Acacia, ett café i en park med utsikt över bukten kan man väl säga. Även gott kaffe! Bredvid Acacia ligger ett fläskhotell som heter Cardoso och de har lagt beslag på solnedgången. Mycket fint men också mycket dyrt, så värt några gånger.

Andra ställen att besöka i Maputo enligt mig är Feira Popular, ett inhägnat område med karuseller och restauranger. Vill påpeka att jag endast rekommenderar restaurangen med mat från Zambézia provinsen, massor med kokos och den godaste matapan! Allt det andra låter jag vara osagt. Fransmännen har ett kulturcenter, Centro Cultural Franco-Moçambicano (CCFM) där det finns god lunch, ett galleri, ett litet bibliotek och roliga liveframträdanden. Vi var på CCFM och tittade på Mingas, en av Moçs större stjärnor, hon är bra på ballader om du frågar mig. Vi var även där och firade 8 mars med en fotoutställning om kända och okända kvinns.

Mercado Municipal är en av alla marknader i Maputo, det här är den centrala marknaden i ”downtown” med ett stort utbud av frukt och grönt, kryddor, väskor, fisk och även massor av löshår. Peruker är populära här, galet om du frågar mig - som att ha en pälsmössa på huvudet i 35 graders värme! Nära marknaden ligger Caminho dos Ferros de Moçambique, tågstationen, en mycket vacker byggnad i kolonialstil. Ritad av Eiffel. Som att kastas tillbaka hundra år i tiden att komma in där och det är häftigt, t ex har Blood Diamond spelats in där (har kanske nämnts i tidigare inlägg…).

Museu Nacional de Arte, nationell konst – högt och lågt men kul att se.

Av da Guerra Popular, Maputobornas handlingsgata nr ett. Här kan man köpa capulanas i olika storlekar och färger och mönster i butiker samt allt möjligt krims krams på gatan utanför. En upplevelse i sig.

Galaxy är en indisk restaurang med väldigt god mat och billigt! Kanske inte så hög mysfaktor men det glömmer man så fort maten kommer på bordet.

Andra saker som kan vara värda att nämna:

Standard Bank är bättre än Millennium Bank’s uttagsautomater (så länge de inte äter kortet för en, har dock inte varit med om detta, bara hört att det hänt någon annan) då det går att ta ut avsevärt större belopp per gång.

Clinica 222 (Av. 24 de Julho) – typ en vårdcentral, bra om du behöver sjukvård, t ex göra ett malariatest.

Piri-piri är the krydda här och den är så himla god! Godast är nog blandningen mango, piri-piri och olja, så kallad achaar.

Sist och kanske bäst är att besöka bairron Mafalala och få sig en historisk genomkörare vad gäller landets politik och kultur. Organisationen Iverca gör turer dit på beställning. Förhoppningsvis kommer det även göras kvällsturer dit i framtiden, då bland annat till Limas Bar, vilket är ett grymt ställe!

Det tråkiga med Maputo är ju, förutom den korrupta polisen, boendet. De flesta hotellen är hutlöst dyra, det finns tre backpackerställen i nuläget, funkar att stanna på i några nätter. Att hyra en lägenhet gå bara om man ska stanna minst ett år och är även det dyrt. Jag vill här slå ett slag för couch surfing, det finns en handfull personer att kontakta via den sidan, om inte annat kan de kanske hjälpa en vidare?

Den stundande semestern tar oss förhoppningsvis till Vilankulo och Tofo, de mest kända semesterresemålen i Moçambique. En recension av dessa kommer så småningom.

The Black Mambas

45 000 förväntansfulla fans skapade en grym stämning

Mannen med Moçambiques tightaste shorts ville gärna kramas.

Vad gör man inte för att visa sitt stöd?

Peppade mulungos.

Om det första besöket i Mafalala fick oss att se hur en stor del av den moçambikiska befolkningen lever sina liv fick gårdagens landskamp mellan Moçambique och Zambia oss att inse hur en folkfest ser ut i det här landet. Om sanningen ska fram så var det resan till Machavastadion och publiken före under och efter matchen som var den största behållningen. Det är inte så ofta som vi känt oss i minoritet här i Moçambique men i folkhavet på väg in till stadion var det svårt att inte göra det. Att så många överförfriskade män ville tjöta med mulungon som dagen till ära var klädd i en Moçambiquetröja bidrog till känslan. När jag sa att jag trodde att 'The Black Mambas', som landslaget kallas, skulle vinna fick jag kramar och glada tjut till svar. Så det var liksom inte hotfullt eller läskigt på något sätt. Fast när samma snubbar på mer eller mindre taktfulla sätt försökte stöta på Marita kunde det förstås bli lite jobbigt.

Rent fotbollsmässigt höll landskampen knappt Allsvensk klass. Det fanns några individuellt duktiga spelare i båda landslagen men spelet var stundtals riktigt bedrövligt. Till råga på allt spelades matchen på konstgräs vilket tydligen ska ha dealats till på något tveksamt vis där företaget som la mattan pungat ut med pengar till rätt personer inom Frelimo för att få igenom affären. Att det spelas på konstgräs i Sundsvall är en sak men här kan man knappast skylla på vädret.

Att matchen stundtals var under all kritik spelade dock mindre roll då behållningen var att blicka ut över den knökfulla stadion fylld av rödklädda fans som supportade sina Black Mambas. 45 000 personer rymmer stadion officiellt men jag skulle inte bli särskilt förvånad om det trycktes in några tusen till. Minst var tjugonde åskådare hade också någon form av vuvuzela. Självklart hamnade jag bredvid en riktig jock som när han inte kallade spelarna för horor och homosexella tutade ordentligt i sin vuvuzela. Annars var publiken till vår förvåning inte så mansdominerad som man är van vid att fotbollsmatcher är hemma i Sverige. En stor del av fansen var kvinnor och barn. I princip alla var klädda i rött och innan matchen drog igång var stämningen på topp.

Matchresultatet? 2-0 till Zambia vilket var fullt rättvist. Moçambique spelade riktigt dåligt och Zambias målvakt var bäst på plan vilket resulterade i att de kunde kontra in både det första och andra målet. Zambia är tydligen något av ett boogieteam för The Mambas också. De moçambikiska fotbollsfansen verkar dock vara lika luttrade som GIF-Sundsvallsupporters och tog förlusten med jämnmod. Nästa gång vinner vi med 5-0 fick jag höra då jag sa att jag var besviken på matchresultatet. Tyvärr glömde vi vår kamera i bilen men Ivan tog några bilder så cred till han för dom.

Avslutningsfas

Den amerikanske historiedoktoranden David försöker förklara baseballregler för Pat.

Fotoutsällning på Limas Bar i Mafalala

Marrabentesnubbarna fick feeling.

Grillad fisk? Ja tack!

Galet att vi bara har en vecka kvar i Maputo nu. De senaste veckorna har verkligen passerat exceptionellt fort. Det är kanske det ultimata beviset på att vi trivs väldigt bra med vår nuvarande situation ”tiden går fort när man har roligt” osv. De senaste dagarna har vi fått agera Maputo-guider då Karin som Pat praktiserade med på FOI och hennes kille Jonathan har varit på besök i staden. När vi gjort samma turistgrejer med dom som vi ägnade oss åt den första veckan märks det verkligen hur mycket vi vant oss vid staden och hur mycket bättre vi blivit på att kommunicera sen dess. Harigheten som satte sin prägel på de första veckorna är nu helt bortblåst och det är otroligt skönt. Veckans höjdpunkt var utan tvekan ett återbesök till Mafalala, den här gången på kvällen. Efter att först ha tagit en öl och lite grillad fisk på en barraca hamnade vi på Limas Bar som är vår nya favoritbar alla kategorier, charmigare ställe får man leta efter. Där bjöds vi på en jamsession av ett gäng Marrabentamusiker, fantastiskt bra. Lite Velvet Underground feeling nästan.

Interagerandet med polisen fortsätter dock att vara en deppig följetång. Sammanlagt fem gånger har vi blivit stoppade nu och det är samma visa varje gång, de vill se id-handlingar och påstår att de inte är giltiga men fattar efter ett tag att vi vet att så inte är fallet och slutar efter ett tag att jobba sig. När man inser att poliserna har en månadslön på dryga 600 kronor, vilket är den statliga minimilönen, kan man ju på sätt och vis fatta att de gör vad de kan för att dryga ut kassan. Häromdagen kom polisen som stoppade oss första gången fram till mig off duty så jag kände inte igen honom. Han tyckte att eftersom han var så snäll den gången och lät oss gå fast vi inte hade giltiga handlingar, vilket vi ju faktiskt inte hade, borde jag ge honom lite pengar till bensin. Det gjorde jag såklart inte. En muta är en muta är en muta.

Vad gäller uppsatsskrivandet så börjar bitarna falla på plats. Har gjort sju intervjuer nu med de myndigheter och statliga institutioner som är relevanta för min studie. En lite lustig detalj är att jag innan resan till Moçambique fick höra att det skulle vara problematiskt att få till intervjuer och möten för att samla in information. Man skulle inte räkna med att avtalade tider stämmer eller att myndighetspersoner ens skulle besvara mina frågor. Mina erfarenheter hittills säger något helt annat. Förvisso är e-mailkulturen i princip obefintlig men telefonkontakten har visat sig vara framgångsrik. Alla moçambikiska tjänstemän jag varit i kontakt med har varit hjälpsamma, korrekta och inte en enda gång har jag behövt vänta på en avtalad intervju. De enda ’stakeholders’ jag haft problem att avtala tider med är FN-organisationerna där kontakten varit allt annat än direkt och jag först behövt gå igenom någon kommunikationsansvarig som sedan förmedlat vidare kontakten osv.

Mafalala Walking Tour (in english!)

The Mafalala kids were all over the place.

Our excellent tour guide Ivan Laranjeira with some crazy mulungos.

Yes I can pose!

The writing on the wall.

During colonial times in the 40s and 50s, Mozambicans were not allowed to build brick houses unless they were integrated with the Portuguese culture. The result was a system similar to apartheid in which white, Portuguese and Mozambicans who were assimilated inhabited the heart of the city while the African population was referred to the outskirts where they built homes of corrugated iron. Mafalala is one of Maputo's oldest bairros, which is what they call the districts here, and was located right on the border between the white and the coloured area. For the people of Mafalala to be allowed to visit the "white" side it was required that they had a special ID card certifying that they had a job or a training course held in Lourenço Marques. However, it was also here that the resistance movement that would eventually get the Portuguese government on the case grew strong. Both the country's first president Samora Machel and his successor, Joaquim Chissano, has lived in Mafalala. But it is not only prominent freedom fighters that have their roots in the bairro. Among the cultural celebrities who come from Mafalala Noemi de Sousa is prominent. Her poems strongly contributed to the emergence of a black-consciousness movement in Mozambique. Simplified, one can say that Mafalala is to Mozambique what Soweto is to South Africa.

And how do we know all this? Well, yesterday we followed our Mozambican friend Ivan on a walking tour where he and two other guides during three hours talked about the cultural and political heritage of Mafalala. It wouldn’t be an understatement to say that we were swept away by the visit, as much because of the history as of today’s Mafalala kids. If our goal of the visit was to gain an historical insight of the Mozambican society so was the kids proceeds to hang with a bunch of mulungos. And how they interacted! Real attention seekers and completely charming little fellows. They danced, made somersaults and some of the kids had built up a small stage where they acted DJs, sang and danced. Kids are creative, it is probably universal, but it's hard not to draw parallels to the fact that these kids do not have any tangible assets to speak of in comparison with Swedish children and that this also had a positive impact on their creativity. On the football field where both the football legend Eusebio and Olympic medallist Maria Mutola once were discovered some kids had put out old tires that they used as a trampoline to do somersaults and they totally got our attention.

From the beginning we were a bit sceptical of the entire set, it felt uneasy if the context was about Western tourists going to a shanty town to see how the poor people have it; poverty as a tourist attraction. And it’s true that the majority of the population in Mafalala live without either running water or electricity, and that housing is fundamentally different from central Maputo, however it was not the poverty that this visit was about. The focus was instead on the cultural and political heritage of the bairro that the residents feel proud of. We had heard horror stories of similar attractions in other slums like Kibera outside Kenya Nairobi and Soweto in South Africa. From what we understood it seems like these tours are not as integrated with the local community and thus could be perceived as unsafe. This was definitely not our experience of Mafalala, sure it came up a few drunk guys and wanted to talk but that happens in our hometown in Sweden as well. The three hours we spent in Mafalala gave more detailed information about the Mozambican society and way of life than all the knowledge we had gathered here for nearly a month and a half. Fun with a sensible tourism venture that is not just about showing off flashy luxury hotels, backpacking activities, diving and surfing. I could truly recommend it to anyone who is interested to do more than just to scratch the surface of Mozambique and Maputo.

You find all the information about how to book the tour at the Iverca homepage.

These kids know how to entertain themselves:

Mafalala

Traditionell dans från norra Moçambique.

De här kidsen alltså galet energiska och kreativa.

Mafalala blues är en fotoutsällning om Noemia de Sousa.

Huset där Samora Machel bodde.

Under kolonialtiden på 40 och 50-talet var det inte tillåtet för moçambikier att bygga tegelhus hus såvida de inte ansågs integrerade med den portugisiska kulturen. Följden blev ett apartheidliknade system där vita, portugiser och de moçambikier som ansågs assimilerade tog den centrala delen av staden i besittning medan den afrikanska befolkningen hänvisades till utkanterna där de byggde bostäder i korrugerad plåt. Mafalala är en av Maputos äldsta bairros, så kallas stadsdelarna här, och låg precis vid gränsen där den vita befolkningen slutade och den svarta började. För att befolkningen i Mafalala skulle tillåtas gå över gränsen till den ”vita” sidan krävdes att de hade en speciell id-handling som intygade att de hade ett jobb eller en utbildning inne i Lourenço Marques (som Maputo hette innan självständigheten 1975). Det var emellertid också här som den motståndsrörelse som så småningom skulle få det portugisiska styret på fall växte sig stark. Både landets förste president Samora Machel och hans efterträdare Joaquim Chissano har bott i Mafalala och Frelimo hade ett av sina högkvarter här. Men det är inte bara framstående självständighetskämpar som har sina rötter i stadsdelen bland de kulturpersonligheter som kommer från Mafalala återfinns bland annat Noemia de Sousa vars poesi starkt bidrog till uppkomsten av en black consciousness-rörelse i Moçambique. Lite förenklat kan man säga att Mafalala är för Moçambique vad Soweto är för Sydafrika.

Och hur vet vi allt det här? Jo igår hängde vi på vår moçambikanske vän Ivan på en tour där han under tre timmar berättade om det kulturella och politiska arvet i Mafalala. Att vi sveptes med av besöket är minst sagt ett understatement, lika mycket på grund av historiens vingslag som av dagens Mafalala kids. Om vårt mål med besöket var att få en historisk inblick i det moçambikanska samhället så var ungarnas behållning att få hänga med ett gäng mulungos. Och som de interagerade! Riktiga attention seekers och fullständiga charmtroll. Det dansades, gjordes volter och några av ungarna hade styrt upp en egen liten scen där de agerade dj:s mimade och dansade. Kids är ju kreativa det är nog universellt men det är svårt att inte dra paralleller till att de här ungarna inte har några materiella tillgångar att tala om i jämförelse med svenska barn och att detta också inverkat positivt på deras kreativitet. På fotbollsplanen där både Eusebio och Maria Mutola upptäcktes hade några ungar lagt ut gamla bildäck som de använde som studsmatta för att göra volter.

Från början var vi lite skeptiska till hela upplägget, det kändes olustigt om det skulle handla om att västerländska turister åkte till en kåkstad för att se hur de fattiga människorna har det, fattigdomen som en turistattraktion liksom. Nog för att majoriteten av befolkningen i Mafalala lever utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet och att bostäderna skiljer sig väsentligt från centrala Maputo, det var ändå inte detta som besöket handlade om. Fokus lades istället på det kulturella och politiska arvet som de boende känner en stolthet över. Vi hade hört skräckhistorier om liknande turistattraktioner i andra slumstäder som Kibera utanför Nairobi i Kenya och Soweto i Sydafrika. Från vad vi förstått verkade dessa arrangemang inte lika integrerade med lokalsamhället och kan därför upplevas som osäkra, man har mest suttit i en bil osv. Det var inte alls vår upplevelse av Mafalala, visst det kom fram några fulla gubbar och ville snacka men det händer ju på Andra lång i Götet också. De tre timmarna vi spenderade i Mafalala gav mer information om Moçambique än all den kunskap vi samlat på oss här under snart en och en halv månad. Kul med en vettig turistsatsning som inte bara handlar om vräkiga lyxhotell, backpacking-dyk-idiot-surf och 2M, (den lokala ölen).

Kan-ni-mambo?

Mulungo gordo?

Dessa väskor inhandlade på Maputos huvudmarknad enbart med hjälp av portugisiska/changana

Språket var onekligen något som vi var oroliga för hur vi skulle klara av att hantera innan vi kom till Moçambique. Ingen av oss kunde ju portugisiska och även om Terezas intensivlektioner var guld värda så är ingen av oss några språkbegåvningar direkt. Såhär efter en och en halv månad har vi hamnat i någon slags status quo vad gäller språkutvecklingen. Att Maritas grammatikböcker är försvunna i den moçambikanska postdjungeln någonstans är väl en anledning till att vi avstannat i utvecklingen något. En annan är att vi nått en platå där det fungerar utmärkt att utbyta de mest basala hälsnings- och artighetsfraserna med kvinnorna som säljer frukt och taxichaufförerna. Dessutom så fungerar ju engelskan i umgänget med de vi hänger mest med på fritiden och när jag intervjuar olika myndighetspersoner till höger och vänster.

Även om vi skulle behärska portugisiska till fullo skulle vi nog vara lost här och var ändå, det talas nämligen 22 olika språk i Moçambique. Här i Maputo är det främst Changana och Tsonga som hörs och de två språken har mixats så det mer eller mindre rör sig om samma språk. Det är kunskaper i Changana och inte i portugisiska som uppskattas här. Vi har snappat upp några basic uttryck och det slår aldrig fel att man bemöts på ett mer respektfyllt vis om man använder dem. Det mest användbara ordet är ”kanimambo” som betyder tack. Ganska lätt att komma ihåg också om man tänker det som en fråga: kan-ni-mambo? Det andra uttrycket som kommer väl till pass då och då är ”salani” vilket typ betyder hejdå. Också ganska lätt att lägga på minnet då det bara är att tänka på salami men byta ut n mot m. ”Molungo” är ett annat användbart uttryck det betyder nämligen viting och om man hör någon säga det på gatan är det stor sannolikhet att det är oss dom pratar om eller försöker få kontakt med.

Still not loving police

En rejäl smäll, men inga poliser.

Sent omsider dök räddningstjänsten upp.

Svårt att undvika referenser från den amerikanska västkusten samma dag som Nate Doggs bortgång kablas ut över världen. Vi har börjat ruttna på Maputos korrupta poliskår riktigt ordentligt nu. Med tanke på att vi inte hade några giltiga id-handlingar på oss första gången vi råkade ut för polisen så har vi såhär i efterhand förstått att vi nog hade ganska mycket flyt som klarade oss ut ur den situationen utan att behöva hosta upp några stålar. Många backpackers vi träffade på Base tvingades nämligen betala mutor trots att de hade giltiga pass på sig.

Grejen med polisen här i Maputo är inte att vi känner oss direkt hotade eller så, speciellt inte nu när vi har vidimerade kopior av våra pass med giltiga stämplar. Det störiga är att man kan bli stoppad när som helst. Det känns ungefär som att konstant tjuvåka på spårvagnen och kan råka ut för kontrollanter runt varje gatuhörn. Den senaste veckan har vi råkat ut för två poliskontroller. Så länge man är vänlig och ler och visar upp sin fotokopia av passet har de inte haft något att komma med och släpper en efter ett tag. Problemet är att det som sagt kan inträffa när som helst. Förra söndagen höll vi på att missa färjan till Catembe för att två civilsnutar, de kan iofs ha varit några smarta streetkids som kommit på ett sätt att tjäna cash, stoppade oss. De flashade i alla fall med polisbrickor så det var bara att hala upp id-korten och smajla. Igår när jag stod ute på gatan och väntade på min skjuts till en inbokad intervju hände det igen. Tre unga poliser som inte kunde prata engelska kom fram och begärde att se min legitimation. Det är i sådana lägen hela situationen blir extremt frustrerande då man redan är stressad över att man kan komma sent pga. den hysteriska trafiken och ska behöva tampas med penningstinna poliser till råga på allt.

Det känns så förnedrande att le och vara jättetrevlig mot dem när man bara tycker att de borde lämna en ifred och ägna sig åt något mer relevant. Som att dyka upp när en bilolycka inträffade på vår gata. Då tog emellertid en halvtimme innan polisen ansåg att det var idé att ta hand om trafikkaoset som följde.

Antar att det är en bra lärdom att få vara utsatt för den här typen av prövning även om skillnaden givetvis är milsvid kan det kanske ge en liten glimt av hur det exempelvis är att vara rom i dagens Sverige eller så…

Getaway

Häng med Inhacabo/kompis till en kompis.

Det där med bilbesiktning har inte riktigt fått fäste i Moçambique.

Den som släpper sist vinner!

Livsnjutnare 1.

Livsnjutare 2.

Kidsen lirade fotboll på stranden och nynnade på Shakira.

Maputos skyline på vägen tillbaka.

Robinson-feeling.

I helgen tog vi oss en välbehövlig paus från citylivet genom att spendera lördagen och söndagen på ön Inhaca. Denna paradisö ligger 40 km utanför Maputo och är främst känd för sitt rika fågelliv och sina korallrev som är bland de mest sydliga i världen. Sedan 1976 är delar av ön och dess omgivande vatten också naturreservat. Vi besökte dessutom den obebodda grannön Ilha dos Portuguêses. Oerhört befriande att äntligen få bada i den Indiska oceanen, det skitiga vattnet utanför Maputo har inte direkt varit så lockande. Eftersom de bästa badstränderna ligger på andra sidan ön från vart själva byn är fick vi pröjsa en snubbe med fyrhjulsdriven bil att köra oss.

Den bilfärden gav en verkligen en känsla av att befinna sig på Afrikansk landsbygd. På de sandiga vägarna (alltså vägar gjorda av sand) kom det vid flera tillfällen fram små kids som sprang ikapp bilen och klamrade sig fast på backluckan. Det var liksom en sport mellan dem vem som kunde hålla sig fast längst. Väl framme hade vi så en lång strand i princip för oss själva och vi badade och snorklade och hade det helt enkelt gôtt. Så två dagar strand och bad och naturljud har fyllt på batterierna men även suget efter mer strand och bad…

Sommar går mot höst

Lika som bär?

Moçambiqanska rytmer.

Solnedgången.

Spännande arkitektur.

Först en kort resumé:

februari: resans början, landa – både fysiskt och mentalt. Förvirring, intryck, inte så mycket tid till reflektion egentligen. Även svårt att greppa det här med tiden. Första veckan kändes typ som tre. Lösa det mest nödvändiga, boende och vidimerade kopior av passen, orientera oss i staden (lokalsinnet är ju inte någon av våra starkare sidor så det lades en del tid på orienteringen).

Nu är det mars, vilket här betyder att sommar börjar gå över i höst. Kan kanske var en del i förklaringen till Pats influensa, årstidsförändringen. Även om den ibland bisarra hettan - enligt oss - fortsätter så tycker vi oss märka en liten skillnad i att det faktiskt kommer en ganska behaglig bris om kvällarna nu. Pat använde till och med ordet kallt en kväll, men det hade nog snarare med hans tillstånd att göra, det är inte kallt. Ibland tror vi att vi kanske vant våra kroppar vid värmen en aning, men jag tror i nästa ögonblick inte att det är möjligt för min del – fan vad jag svettas. Fick mig även en påminnelse häromdagen då jag av någon outgrundlig anledning glömde dricka vatten under förmiddagen. Det var lite tryckande väder och en huvudvärk låg och skvalpade. Istället drack jag på grund av detta tre koppar kaffe och gick ut för att göra ärenden innan lunch. Det drog ut på tiden och vi kom även på att vi skulle gå och handla i en annan del av centrum och sedan gå hem. Då sade kroppen ifrån och jag höll på att svimma där ute på gatan – typ klockan ett på dagen – i tryckande hetta – med vätskebrist… inte alls konstigt i efterhand, att jag höll på att svimma alltså, och en tydlig påminnelse om att inte få för sig att kroppen har några extra reserver att ta till i detta klimat.

Pat har ju skrivit en del om sina intervjuer och det råder väl ingen tvekan om att han är här för att göra fältstudier till sin masteruppsats. Jag har nog inte riktigt klargjort min del. När Pat började fundera i MFS-banor tänkte jag att om det passar för mig så skulle jag ju vilja haka på. Jag har aldrig varit i ”riktiga” Afrika och att åka iväg för att arbeta i ett afrikanskt land har ibland kommit upp när jag och Pat diskuterat framtidsplaner. Nu passade det fint in då jag inte kände mig nöjd med situationen som den var innan. Att bryta den genom att börja med att åka till Moçambique passade ju fin fint! Jag är nu här på en såkallad ”CSN-semester” (vågar jag skriva detta på bloggen?!) då det var det enklaste och även ett snabbt sätt (hade ju kunnat ta sms-lån - snabbaste) att få ihop ekonomin, att använda det sista av studiemedlet och läsa en distanskurs från Sverige. Jag var först inne på att läsa någon psykologikurs men behövde lite paus från det kände jag. Då de har portugisiska som officiellt språk i Moç och jag inte kunde ett ord i början av december blev det så att distanskursen blev en nybörjarkurs i portugisiska. Det har tyvärr gått mig lite emot och varit lite knöligt kan man väl säga. Först var böckerna typ en månad försenade och kom till slut till Hanna i Stockholm dagen efter att vi åkt… nu befinner de sig någonstans i någon postgång mellan Sverige och Moç och jag sätter inte mycket hopp till att få se dessa böcker. Mjukvaran vi använder oss av är nåt liknande Skype men kräver väldigt fett internet vilket inte är optimalt i ett land med så mycket lägre standard än Sverige. Det är ca 1 minuts fördröjning och jag blir bara stressad av att hela tiden höra allt försent typ.

Det som är positivt å andra sidan är ju att jag befinner mig i ett land där de knappt pratar engelska, så jag måste ju utsätta mig för att prata portugisiska någon gång varje dag. Tycker nu efter fem veckor att jag börjar kunna förstå lite i alla fall. Men känner nu även att framtiden börjar göra sig påmind, nytt arbete när jag kommer hem till exempel, vilket gör att jag bestämt mig för att inte stressa upp mig över den här kursen nu utan ladda batterierna, läsa böcker, åka på semester (på semestern!), yoga och vara lite mindful :) hakuna matata! (Herregud vad har hänt?! Kanske jag ska sadla om till dykinstruktör!)

Back on track

Maputos enda offentliga soptunna? Obs bilden har inget med inlägget att göra.

En veckas sängliggande i influensa var inte direkt medräknat i arbetsplanen för den här fältstudien. Nu har jag börjat plocka upp trådarna som jag samlade på mig innan sjukdomstillståndet drabbade min stackars kropp. Något som gör inbokandet av intervjuer lite komplicerat här är att användandet av e-mail som korrespondensmedel inte riktigt verkar ha slagit i Moçambique på samma sätt som i Europa. Antingen fungerar inte adresserna alls eller så får man inget svar, nada. Alternativ två är såklart att ringa personen i fråga man vill intervjua. Det är inte heller helt smärtfritt, dels beror det kanske på att jag har med mig min gamla pajastelefon som har sjukt dåligt ljud, dels beror det på hur bra engelska personen man snackar med kan. Det underlättar faktiskt oerhört att sitta med en person face-to-face om engelskan inte är tip-top. Då kan man läsa av kroppsspråk och lättare ställa följdfrågor om något är oklart.

De senaste dagarna har jag iaf ägnat mig åt att försöka boka in nya intervjuer och jag tror att jag lyckats styra upp två nästa vecka även om det skett på en knagglig mix av engelska/portugiska. Något som däremot gått smärtfritt och fick mig att hoppa lite lätt av lycka var när jag hittade engelska versioner av de dokument som styr krisriskhanteringen i Moçambique. Utöver intervjumaterialet är nämligen planen att även analysera dessa dokument genom textanalys, att materialet finns på engelska och inte bara portugisiska gör detta arbete betydligt skonsammare så att säga. Jag har så smått börjat ta mig upp på banan igen med andra ord inte bara vad gäller det sociala livet men också i fråga om datainsamlandet.

Det svänger katten!

Vi har så smått börjat anamma de afrikanska rytmerna. Brenda Fassie kom iofs från Sydafrika men det är inte så många mil till gränsen från Maputo.

Brothers in Arms

Vårt eminenta värdpar!

Vy från ballkongen.

Långt från Platons skuggvärld.

Meducin, läskig färg men funkar bra!

Vet inte vart jag ska börja riktigt, har känt mig som återuppstånden från de döda på mer än ett sätt de senaste dagarna. Flytten från Base skedde i något slags drömskt febertillstånd och jag är lite imponerad över att min kropp pallade att ta sig sex trappor upp med ryggsäck i det skicket jag befann mig i då. Efter att ha fått inhemsk dundermedicin gick tillfrisknandet i alla fall snabbt. Helt plötsligt vaknade jag upp med en magnifik utsikt över staden och med ett fantastiskt värdpar i form av Roberta och hennes mocambikanska kille Ivan. Man kan säga att vår tid på the Base var lite som att sitta fångna i Platons grotta och bara se skuggorna av vad Maputo egentligen har att erbjuda. Genom Roberta och Ivan har vi fått en helt ny ingång till det mocambikanska samhället. De har tagit med oss på fester och uteställen där de gladeligen introducerat oss till deras vänner. Detta nya sociala liv har verkligen lyft tillvaron i Maputo.

Igår satt vi till exempel och diskuterade konspirationsteorier gällande CIAs inblandning i Lybien med en inhemsk hiphopstjärna på en galen fest hemma hos en norsk diplomat. Bara en sån sak. Ett ganska jobbigt fenomen är att det verkar vara kutym att köra rattfull här. Har inträffat två kvällar i rad att 'the designated driver' inte varit fullt så 'designated' om jag säger så. På tal om trafik så frågade vi Ivan häromdagen om det är svårt att skaffa körkort i Moçambique. Nejdå, det är inga problem svarade han. Det gäller bara att muta bilskolläraren vid uppkörningen. Om man inte gör det är det emellertid omöjligt att få körkort. Den bästa kommentaren hittills kom även under gårdagens fest från Ivans kompis och kollega Erica som tittade på oss och frågade: ”Are you brothers? No? Really, cause you look the same!”. Väldigt roligt på så många sätt!

Malarianoja

Här bor vi nu, sex trappor upp. Observera att man kan bo tolv trappor upp - utan hiss.

Sista tiden på the Base var allt annat än munter...

Den här dansen ett steg fram två steg bakåt är en dans vi kommer vara proffs på efter den här tiden. Skämt å sido så är det lite så tillvaron ter sig. Det händer något lite i ett. Senaste veckan har vi, som det brukar bli då man har något att se fram emot haft svårare att stå ut i boendet och försökt hålla oss ute och aktiva och bara sova där. Så även i fredags som vi avslutade med simning på (det galna stället) Clube Naval. Under simningen började Pat att känna sig stel och hängig och när vi kom hem och tog tempen så var det febertemp… Inte så mycket dock så vi tänkte att vi avvaktar under natten. Fram med alla malariapapper och vi läste noggrant på – igen. Ett malariatest ska tas inom 24 h efter att symtom uppstått så vi kom fram till att vi kunde göra det på morgonen om febern var kvar. Det var den, den var uppe i 39 grader så det var inget snack, utan försöka få kontakt med någon som kunde tänkas veta ett bra ställe att testa sig på. FAO-Jenny som bor här nere hjälpte oss och vi tog oss till en klinik inte långt från där vi bor och bad om att få göra ett malariatest. Vi har hört innan att de ska vara väldigt bra och ha rutin på malariabehandling här och det märktes. Ett test kostar 100 mtc vilket är ungefär 20 kr, ett stick i fingret och sedan vänta en timme. Efter en timme fick vi svar att det var negativt vilket ju var en väldig lättnad förstås. Vi äter ju ändå profylax, använder myggmedel osv, men har ändå fått några myggbett så risken finns ju alltid.

Nu vet vi hur vi ska göra om det kommer en nästa gång, men låt oss hoppas att det inte blir så. Febern den håller i sig och lättnaden från igår att det ”bara” är en förkylning/vanlig feber har släppt och ersatts av tristess hos Pat. Jag matar på med dryck och värktabletter. Söndagar är annars ganska sköna dagar här. Alla andra dagar är det jättemycket bilar och människor som rör sig i staden men på söndagar är det mesta stängt och det finns nästan ingen trafik att tala om. Det är med andra ord ganska tyst, kanske med betoning på ganska, och behagligt att strosa på gatan och försöka prata lite portugisiska med en gubbe vid ett fruktstånd och hinna känna in lukten från de blommande träden.

Söndagen går över i måndag och febern går ner en aning och vi räknar ner, sista natten innan flytten. Sista natten med fläktljud som ger skavsår i öronen och mögel i madrassen… Och febern stiger igen. Tisdag morgon och vi skulle vara utcheckade kl 10. Tillbaka till kliniken innan 8 för ett läkarbesök den här gången. Det är inte malaria i alla fall. Antibiotika och anti-inflammatoriskt och sedan flytt i taxi utan AC och tre apotekstopp på vägen. Ny månad och nya tag efter att ha landat hemma hos Roberta som italienskan heter som vi nu bor hos. Febern har nu även sjunkit från 39 till 37 grader.

Ska kort försöka förklara varför vi upplever simstället galet. Clube Naval är ett gammalt kolonialställe, det finns en del sådana kvar här. Väldigt vackra byggnader men koloniseringen och vad den står för sitter liksom lite i väggarna. Simstället är lite av ett lyxställe och märk då att en månads simkort ändå är billigare än att simma på en kommunal simhall i Sverige. Till detta ställe kommer främst vad vi tror är portugisiska lyxhustrur som hänger där i grupperingar under dagarna då deras män arbetar. Det är även en hel del barn i omlopp vilka ibland har, ska vi kalla dem nanny’s. Moçambikanska äldre kvinnor, iklädda klänning modell städrock från 50-talet, förkläde och vitt huckle. De tar hand om barnen och ser efter dem medan mammorna solar eller nåt. Majoriteten av besökarna är västerlänningar, ryssar eller kineser och alla som arbetar där är svarta och segregeringen sticker en i ögonen…