Avslutningsfas

Den amerikanske historiedoktoranden David försöker förklara baseballregler för Pat.

Fotoutsällning på Limas Bar i Mafalala

Marrabentesnubbarna fick feeling.

Grillad fisk? Ja tack!

Galet att vi bara har en vecka kvar i Maputo nu. De senaste veckorna har verkligen passerat exceptionellt fort. Det är kanske det ultimata beviset på att vi trivs väldigt bra med vår nuvarande situation ”tiden går fort när man har roligt” osv. De senaste dagarna har vi fått agera Maputo-guider då Karin som Pat praktiserade med på FOI och hennes kille Jonathan har varit på besök i staden. När vi gjort samma turistgrejer med dom som vi ägnade oss åt den första veckan märks det verkligen hur mycket vi vant oss vid staden och hur mycket bättre vi blivit på att kommunicera sen dess. Harigheten som satte sin prägel på de första veckorna är nu helt bortblåst och det är otroligt skönt. Veckans höjdpunkt var utan tvekan ett återbesök till Mafalala, den här gången på kvällen. Efter att först ha tagit en öl och lite grillad fisk på en barraca hamnade vi på Limas Bar som är vår nya favoritbar alla kategorier, charmigare ställe får man leta efter. Där bjöds vi på en jamsession av ett gäng Marrabentamusiker, fantastiskt bra. Lite Velvet Underground feeling nästan.

Interagerandet med polisen fortsätter dock att vara en deppig följetång. Sammanlagt fem gånger har vi blivit stoppade nu och det är samma visa varje gång, de vill se id-handlingar och påstår att de inte är giltiga men fattar efter ett tag att vi vet att så inte är fallet och slutar efter ett tag att jobba sig. När man inser att poliserna har en månadslön på dryga 600 kronor, vilket är den statliga minimilönen, kan man ju på sätt och vis fatta att de gör vad de kan för att dryga ut kassan. Häromdagen kom polisen som stoppade oss första gången fram till mig off duty så jag kände inte igen honom. Han tyckte att eftersom han var så snäll den gången och lät oss gå fast vi inte hade giltiga handlingar, vilket vi ju faktiskt inte hade, borde jag ge honom lite pengar till bensin. Det gjorde jag såklart inte. En muta är en muta är en muta.

Vad gäller uppsatsskrivandet så börjar bitarna falla på plats. Har gjort sju intervjuer nu med de myndigheter och statliga institutioner som är relevanta för min studie. En lite lustig detalj är att jag innan resan till Moçambique fick höra att det skulle vara problematiskt att få till intervjuer och möten för att samla in information. Man skulle inte räkna med att avtalade tider stämmer eller att myndighetspersoner ens skulle besvara mina frågor. Mina erfarenheter hittills säger något helt annat. Förvisso är e-mailkulturen i princip obefintlig men telefonkontakten har visat sig vara framgångsrik. Alla moçambikiska tjänstemän jag varit i kontakt med har varit hjälpsamma, korrekta och inte en enda gång har jag behövt vänta på en avtalad intervju. De enda ’stakeholders’ jag haft problem att avtala tider med är FN-organisationerna där kontakten varit allt annat än direkt och jag först behövt gå igenom någon kommunikationsansvarig som sedan förmedlat vidare kontakten osv.