Mafalala

Traditionell dans från norra Moçambique.

De här kidsen alltså galet energiska och kreativa.

Mafalala blues är en fotoutsällning om Noemia de Sousa.

Huset där Samora Machel bodde.

Under kolonialtiden på 40 och 50-talet var det inte tillåtet för moçambikier att bygga tegelhus hus såvida de inte ansågs integrerade med den portugisiska kulturen. Följden blev ett apartheidliknade system där vita, portugiser och de moçambikier som ansågs assimilerade tog den centrala delen av staden i besittning medan den afrikanska befolkningen hänvisades till utkanterna där de byggde bostäder i korrugerad plåt. Mafalala är en av Maputos äldsta bairros, så kallas stadsdelarna här, och låg precis vid gränsen där den vita befolkningen slutade och den svarta började. För att befolkningen i Mafalala skulle tillåtas gå över gränsen till den ”vita” sidan krävdes att de hade en speciell id-handling som intygade att de hade ett jobb eller en utbildning inne i Lourenço Marques (som Maputo hette innan självständigheten 1975). Det var emellertid också här som den motståndsrörelse som så småningom skulle få det portugisiska styret på fall växte sig stark. Både landets förste president Samora Machel och hans efterträdare Joaquim Chissano har bott i Mafalala och Frelimo hade ett av sina högkvarter här. Men det är inte bara framstående självständighetskämpar som har sina rötter i stadsdelen bland de kulturpersonligheter som kommer från Mafalala återfinns bland annat Noemia de Sousa vars poesi starkt bidrog till uppkomsten av en black consciousness-rörelse i Moçambique. Lite förenklat kan man säga att Mafalala är för Moçambique vad Soweto är för Sydafrika.

Och hur vet vi allt det här? Jo igår hängde vi på vår moçambikanske vän Ivan på en tour där han under tre timmar berättade om det kulturella och politiska arvet i Mafalala. Att vi sveptes med av besöket är minst sagt ett understatement, lika mycket på grund av historiens vingslag som av dagens Mafalala kids. Om vårt mål med besöket var att få en historisk inblick i det moçambikanska samhället så var ungarnas behållning att få hänga med ett gäng mulungos. Och som de interagerade! Riktiga attention seekers och fullständiga charmtroll. Det dansades, gjordes volter och några av ungarna hade styrt upp en egen liten scen där de agerade dj:s mimade och dansade. Kids är ju kreativa det är nog universellt men det är svårt att inte dra paralleller till att de här ungarna inte har några materiella tillgångar att tala om i jämförelse med svenska barn och att detta också inverkat positivt på deras kreativitet. På fotbollsplanen där både Eusebio och Maria Mutola upptäcktes hade några ungar lagt ut gamla bildäck som de använde som studsmatta för att göra volter.

Från början var vi lite skeptiska till hela upplägget, det kändes olustigt om det skulle handla om att västerländska turister åkte till en kåkstad för att se hur de fattiga människorna har det, fattigdomen som en turistattraktion liksom. Nog för att majoriteten av befolkningen i Mafalala lever utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet och att bostäderna skiljer sig väsentligt från centrala Maputo, det var ändå inte detta som besöket handlade om. Fokus lades istället på det kulturella och politiska arvet som de boende känner en stolthet över. Vi hade hört skräckhistorier om liknande turistattraktioner i andra slumstäder som Kibera utanför Nairobi i Kenya och Soweto i Sydafrika. Från vad vi förstått verkade dessa arrangemang inte lika integrerade med lokalsamhället och kan därför upplevas som osäkra, man har mest suttit i en bil osv. Det var inte alls vår upplevelse av Mafalala, visst det kom fram några fulla gubbar och ville snacka men det händer ju på Andra lång i Götet också. De tre timmarna vi spenderade i Mafalala gav mer information om Moçambique än all den kunskap vi samlat på oss här under snart en och en halv månad. Kul med en vettig turistsatsning som inte bara handlar om vräkiga lyxhotell, backpacking-dyk-idiot-surf och 2M, (den lokala ölen).