När vi satt och drack öl på Limas bar i Mafalala förra veckan kändes det minst sagt otippat att en av gitarristerna i marrabentabandet som lirade där kom fram och började prata flytande tyska med oss. Det var innan vi hört talats om ”madgermanos”. Efter självständigheten 1975 fram till Samora Machels död 1986 styrdes Moçambique av en Frelimoregim som verkligen var marxistleninistisk. Detta bidrog till en rad samarbetsprojekt med andra likasinnade stater som Sovjetunionen, Kuba och Östtyskland. Under 80-talet skickades därför över 20 000 moçambikier till Östtyskland för att arbeta i bolag ägda av den östtyska staten och i utbyte befann sig över 1000 östtyskar i Moçambique som hjälparbetare eller miltära rådgivare under inbördeskriget. Dealen för de moçambikiska gästarbetarna i Östtyskland var att 60 procent av deras lön betalades till den Moçambikiska staten, pengarna skulle gästarbetarna få när de återvände till Moçambique. När östblocket rasade samman och Tyskland återförenades skickades de moçambikiska gästarbetarna hem där pengarna skulle vänta på dem.
Så var emellertid inte fallet. Pengarna som skickats till den moçambikiska staten från Östtyskland var plötsligt som bortblåsta. Inte helt ovanligt i det korrupta Moçambique som under 90-talet ett tag var världens fattigaste land enligt världsbankens statistik. Att pengarna inte betalades ut ledde till stora protester från gästarbetarna som blivit snuvade på upp till tio års lön, iaf 60 procent av den. De vilda protesterna i början av 90-talet slogs dock våldsamt ned av staten. Men madgermanos som gästarbetarna kallar sig har inte gett upp hoppet att de en dag ska få sin ersättning från staten. Varje onsdag demonstrerar de därför i Maputo med Östtyska flaggor skrik och sång och det har de gjort i över 20 år nu. I onsdags knallade de förbi nedanför vår balkong. Svårt att inte bli lite imponerad över deras uthållighet.