Det är lätt att bli paralyserad av ett längre blogguppehåll. Det finns så många inlägg som hunnits med att tänkas i huvudet utan att det genererat i att tankarna skrivits ned och för varje tänkt inlägg som inte hamrats ned blir uppförsbacken längre på något sätt. En annan starkt bidragande orsak till bloggtorkan är att jag drabbats av arbetskoma. Sen tre veckor tillbaka har jag jobbat som kommungubbe och det är enligt mina erfarenheter alltid den perioden på ett nytt jobb som är värst. De nya strukturerna och rutinerna ska sätta sig samtidigt som ens egen roll och arbetsuppgifter ska utkristalliseras. Mitt huvud har varit som en gröt efter en arbetsdag och det mest konstruktiva jag tagit mig för har varit att laga mat och plöja ett avsnitt av West Wing alternativt något kapitel i A Storm of Swords (som är sjuukt spännande just nu efter 800 sidor.)
En annan effekt som jobbet haft är att jag drar mig för att uttrycka för mycket på bloggen. Fattar verkligen varför så många i min bloggkrets valt att lägga locket på när de klivit in i arbetslivet. I alla fall när man har en yrkesroll som är hyfsat offentlig. Jag har t. ex blivit intervjuad tre gånger av lokal media om etableringen av ett ungdomsråd i kommunen som jag har ansvar för. Att då skriva ”som jag pratar” känns lite obekvämt. Det är kanske löjligt men jag har tänkt i de banorna iaf. När jag pluggade spelade det mindre roll men tanken på att kollegor, chefer och folk jag möter i jobbet kan läsa hämnar mig lite märker jag.
Ok en grej nurå som jag tänkt skriva något längre om men som inte lämnat mitt gröthuvud tidigare: folk som levererar. Nu tänker jag på kultur. I höst har två av mina husgudar släppt nya böcker/skivor som har levt upp till alla mina förväntningar och det gör mig så oerhört glad och eh, ja trygg kanske är rätt ord. Det känns betryggande att det jag omhuldade som 18-åring fortfarande känns betydelsefullt, att de personer jag såg upp till då fortfarande bär på budskap som tilltalar mig som 31-åring. Jag tänker såklart på Mattias Alkberg och Mats Jonsson. Det är så befriande att alltid ha högt ställda förväntningar på vad dessa herrar tar sig för och att man nästan alltid slipper bli besviken. Det finns många gemensamma nämnare dem emellan som gör det nästintill omöjligt för mig att inte älska det dom gör. Det handlar om två Norrländska män med patos och säregna uttryckssätt som i deras händer blir de perfekta verktygen för att beskriva Sverige 2011. Att lyssna på Matti och läsa Mats Jonsson gör liksom ont men ont på ett bra sätt. Det framkallar en känsla i mig av att nu jävlar anamma måste vi ta tag i det här samhället innan det barkar helt åt helvete. De tycker jag dom ska ha en eloge för alltså.
