Solen letar sig fortfarande in genom fönstret fast klockan
snart är åtta och M har somnat i den blåa soffan. Jag lyssnar på jazz och läser
den senaste Marvel-omnibusen som damp ned i brevlådan förra veckan. Det går att
leva ett gott liv på landet ingen tvekan om det. Det hela känns bara så overkligt
fortfarande. Att vi planerar och sparar för att kunna köpa huset nästa år. Att
jag ägnar tid och intresse åt att kolla till hur komposten mår. Att vi liksom
bor här på riktigt nu och att vi båda fått jobb och sådär. Att vi har goda
vänner som vi umgås med regelbundet och att vi nog aldrig mått bättre
tillsammans än nu. Det är ett gott liv, det är det.
