En helg att minnas

Så grymt skönt med en riktig soft helg i rak motsats till den föregående. Bara sitta hemma på en fredagskväll med chips och kvalitetsfilm på Svt (Lost in translation) det är fan i mig livskvalitet.

Förra helgen däremot. Vilken helg. Maken till monsterfylla har väl sällan skådats i Dals långeds skogar sedan industrialismens glansdagar. Kristoffer räknade ut att Svanöfestarrangörerna i snitt drack 16,5 öl, en halvliter vin och jädrans massa snaps per skalle. Inte konstigt att en annan, bokstavligen talat, gick in i väggen (dörren). Nåja kul var det iaf, men det är skrämmande hur snabbt man anpassar sig till en viss grupp. Det tog väl ca fem minuter innan det första grova "byggskämtet" drogs och sedan fortsatte hela helgen i samma anda. De lokala ungdummarna som kom på Kristoffers och Boddas fest på lördagen måste ha undrat vilka de tokfulla och konstiga tjommarna som bara hängde med varandra var för några.

Det bästa som hänt på länge är att jag äntligen fått ordning på min I-pod vilket inneburit en djupdykning i Matti Alkbergs senaste. Killar som Matti växer ju som bekant inte på träd, kan inte komma på någon annan artist som jag i tio år lyssnat på och som fortfarande levererar nåt som berör mig. Att han numera sjunger på svenska gör det än mer tillgängligt för en nostalgisk ex-norrlänning att omfamna. Det sköna "proggblåset", eller Springsteenflörtarna om ni så vill, höjer den nya skivan ett snäpp närmare gubbrockens förlovade värld. Hoppas att det gör att han slutar med det töntiga punkupplägget han kört med live på sistone.

Just nu:

# Giffarnas höstsäsong: En målskillnad på 11-0 i de tre sista matcherna säger det mesta. Ooah Sankala säg Ooah Sankala!

# Säsong tre av Veronica Mars: Lite mognare lite bättre

# Mina drömmars stad: Fogelström är verkligen så bra som alla sagt att han är

Idrott, på gött och ont

De senaste åren har idrotten blossat upp som min överlägset största hobby. Både att utöva och betrakta främst fotboll men även andra sporter har vuxit fram som det perfekta sociala samspelet i min tillvaro. Det innefattar fysisk träning, male-bonding och underhållning i ett. Det började med att Jag, Mörn och Johny klev på gymtrenden och jockade till oss för typ två år sen. Det blev ingången till en outplånlig vårsäsong med originaluppsättningen av korpfotbollslaget "Stäppvargarna". Sen har det liksom bara fortsatt med korpfotboll, fredagsbandy, stryktips, giffarna, hockey-OS, Fotbolls VM, Kramfors-korp osv. 99 procent av allt idrottsutövande/betraktande jag ägnat mig åt under den här perioden bedömmer jag som väl investerad tid/träning. Men samtidigt finns det inget som gör mig så deppig som när GIF Sundsvall gör ytterligare en kass säsong eller att (Innebandylaget) Stäppvargarna har 1 poäng efter 6 spelade matcher. Man investerar så mycket av sina känslor när man engagerar sig i sport på riktigt och när man väl har börjat är det svårt eller omöjligt att gå tillbaks.

Den största belöningen med att vara idrottsberoende är tveklöst alla oförglömliga idrottsögonblick man får uppleva. Både göttiga och mindre trivsamma ögonblick trängs i minnesbanken. Det finns ju de klassiska allmängiltiga barndomsminnena som "Foppastraffen" och "Ravelliräddningen" men de är inte de starkaste straff och räddningsminnena för mig. Nä, i min värld finns det fortfarande inte någon grymmare straffräddningen än den jag, Johny, Matteus, Kristoffer och ett 50-tal nedresta giffare fick uppleva på ett regnigt Rambergsvallen hösten 2004. I den grisigaste fotbollsmatchen jag skådat lyckades Giffarna spöa Häcken med 1-2 efter att "Kung" Fredrik Sundfors i GIF-målet räddat en Häckenstraff. Det var en räddning det.

En annan oförglömlig straff är också självupplevd. En något modifierad upplaga av Stäppvargarna deltog sommaren 2004 i en fotbollscup i Göteborg. Det hela slutade inte bättre än att vi förlorade samtliga våra matcher och skulle spela en sista avgörande "placeringsmatch" för att avgöra om vårt lag var sämst eller näst sämst i turneringen. Efter att resultatet 0-0 stått sig både efter fulltid och förlängning skulle mötet avgöras med straffsparkar. I Egenskap av lagkapten utsåg jag i vilken ordning mina tappra stäppvargar skulle skjuta sina straffar. Sist i "kön" placerades en i sammanhanget orutinerad back vid namn Jonathan Selmane. Johny hade aldrig tidigare slagit en straffspark. Varken lagkaptenen eller den algerättlade backen trodde heller att han någonsin skulle behöva lägga någon straff. Självklart fortlöpte straffsparksavgörandet på så vis att allt till slut hängde på just detta osäkra kort. Trots gliringar från motståndarnas målvakt, och sina egna lagkamraters tvekan, stegar denna osäkra yngling fram och lägger bollen klockrent vid målisens högra stolpe. Total glädjeyra utbryter och en äkta "böghög" bildas med målskytten underst. Det var en straff det.
här ser hur det gick för originaluppsättningen av Stäppvargarna och här kan du se hur det går den här säsongen.