Gubbtendenser

Suck, då var man ensam kvar på hugget. Måste erkänna att det kändes ovanligt trist att hjälpa Anna och Mörn att flytta i söndags. Inte för att flytthjälp någonsin är så speciellt upphetsande, det har dock utgjort en avsevärd del av vår sociala gemenskap på sistone, men det var extra tungt att flytta bort sina sista grannar. Att flytten drabbades av olyckliga "nyckelincidenter" var för mig ytterligare ett tydligt järtecken. Den som lämnar Masthugget får räkna med att känna på konsekvenserna.

Det finns många signaler som tyder på att jag och min närmaste omgivning inte är 20 bast längre och de flesta av dessa är bara positiva. Ett av de mindre sympatiska tecknen på att vuxenheten/gubbigheten börjat komma ikapp är de naturliga gubbstönen jag börjat ge ifrån mig. Nu snackar jag inte om Jonathans tillgjorda försök att låta som sin idol Körven utan autentiska ljud som inte går att stoppa. Oftast uppstår de efter någon form av fysisk ansträngning, sist vi spelade badminton gubbstönade jag t. ex som aldrig förr omklädningsrummet.

Gubbstönen kan man kanske ha lite överseende med, en naturlig utveckling osv. Vad en yngre upplaga av mig själv skulle ha betydligt svårare att acceptera är min nya vana att spotta. Som barn hatade jag verkligen spott och spottandet som fenomen. Minns tydligt när jag körde hem min barndomsvän Petri sedan han spottat på "vår" gräsmatta. Ett vedervärdigt beteende som naturligtvis krävde sitt straff. Mitt spottande har varit en långsam process som har sitt ursprung i mitt expanderande idrottande. Att lägga en loska på en grusig fotbollsplan känns inte heller så farligt. Sakta men säkert har dock spottet smugit sig in i mitt vardagsliv, så sent som i morse drog jag i väg en loska efter att ha sprungit till morgonvagnen. Kommer kanske undan med att spott är mer "punk" än "vuxet".

Först kändes det lite jobbigt att min farsa köpt Pengabrorsan före mig. Men med tanke på hur gubbrockig den plattan är så förefaller det sig ganska naturligt. Det antal lyssningar låtar som Midnatt till sju och Stockholm fått på min I-pod den här hösten skvallrar ganska tydligt om vad det är för sorts rock som dominerat i mina öron på sistone. Matti Alkbergs konsert förra veckan är också typ den enda "riktiga" konsert jag gått på sen gud vet när. Riktigt bra var han också, för en gångs skull.

Thank God It's Friday

Nej, det är väl inte så originellt att älska fredagar. Det finns som bekant en multinationell dinning-kedja som har slagit mynt av att just denna vardag är så omtyckt. Knegare över hela världen har av förklarliga skäl satt fredagen på piedestal sen vi övergick till 5 dagars arbetsvecka. Känns som att det är kombinationen vardag/helg som gör fredan så könglig. Fredag dag är kneg, pust och stånk. Fredagskväll är: "Everybodys drunk all right after all it´s friday night" som Monster så fint uttryckte det. För min del tror jag att det mest handlar om mina sköna fredagsrutiner, att gå ut på en fredag är ju att böna och be om svennebananstämmning så det kan kvitta. Men om man som jag är en sucker för rutiner i allmänhet blir ju fredagar + rutiner en alldeles särdeles göttig kombination. Redan på gymnasietiden i Ösd hade just "fredagsfikat" en speciell position som fikat där helgens äventyr skulle planeras och den gångna skolveckan summeras. Att denna gemytliga tradition fått nytt liv i Göteborg med, i princip, samma deltagare är för mig en stor lycka. Trots att Mörn alltid är försenad och att Björn på sistone försökt att hitta på lama undanflykter för att inte dyka upp, "jag måste bada", så lever den fina traditionen vidare.

Fredagsfiket i all ära men sedan tre år tillbaks har även den unika fredagsbandyn nästan varit en tryggare utpost. Att Hwitfeldtska gymnasiets jympahall sen 20 år tillbaks bokats av det marxistleninistiska ungdomsförbundet är en fin tradition och ett stolt idrottsarv att föra vidare. Att det är uroi!-människan "Cykel-Lasse" som stått för bokningen de senaste tre åren är en bisak. Det är fortfarande det perfekta sättet att inviga helgen på.