Ups and downs

Jag har länge varit inne på att livet är en ständig pendling mellan bra och dåligt. När det är tungt, deppigt och kallt lyckas jag ofta lugna mig själv med att det kommer att vända snart. När jag har det gött och solen skiner går jag iofs inte och tänker på att det snart kommer att bli segt igen, då pajar man för sig själv så att säga. Den inställningen är en anledning till att jag inte tror så mycket på knark och psykofarmaka (djävligt förenklat att dra dem över en kam och jag kan ABSOLUT förstå nödvändigheten av det sistnämnda i vissa fall, men ni fattar). Dricker jag mycket bärs dansar och blir för fuller har jag kul. Dagen efter är jag bakis och mår dåligt, en tydlig pendling från bra till dåligt eller handling och konsekvens om ni vill kalla det så. Mixtrar man med andra substanser känns konsekvenserna både uppåt och nedåt allvarligare på något sätt.

Det jag vill komma till är att de senaste tre veckorna har jag haft det så djävulska oförskämt bra, njutit av mitt nykära tillstånd och umgåtts med många av de vänner jag trivs bäst med. Med tanke på att jag för exakt ett år sedan hade de pissigaste veckorna i mitt liv blir det nästan löjligt hur mycket vatten jag fått på min naiva livsfilosofikvarn. Nu väntar en höst med miljörättsplugg och ett gäng Umeåresor, det känns riktigt bra.

Way out West 2008

Förväntningarna på årets häng i Slottsskogen visade sig vara rimligt ställda. För något år sen var jag ganska säker på att mina festivaldagar var över. Men WoW-konceptet passar mig perfekt. Två dagars festivalande är alldeles lagom, man är ju inte 22 längre, plus att avståndet till lägenheten är en ständig trygghet. Av de artister jag var peppade på innan var det bara Lil' Kim och Okkervile River jag blev besviken på. Okkervile live påminde för myket om slemmiga Bright Eyes och the Queen Bitch var fruktansvärt otight, hade kassa sidekicks och horribel white thrash-klädsel. Dessa missräkningar vägdes emellertid upp av The Nationals spelning. Det är bland det bästa jag sett på flera år. Kan rent utav vara en de bästa spelningar jag någonsin tagit del av. Har mest lyssnat på Boxer men det var nästan de äldre låtarna som gjorde sig bäst live när sångaren skrek lite hc-style. BD-avslutningen kändes mest patetisk. Eller som Gustav uttryckte det: jobbigt för Henrik Berggren att tusentals emobarns lycka hänger på av att han är olycklig. Svårt för den karln att byta roll nu liksom. Håkans nya E-Streetupplägg funkade bra tycker jag, synd att de inte spelade fler låtar bara.

Årets WoW-lista

Höjdpunkt: The National
Hitkavalkad: Neil Young
Arenarock: Håkan Hellström
Fulast: Neil Young
Snyggast: Wayne Coyne
Surpris: N.E.R.D.
Tightast ass: Kelis
Besvikelse: Lil' Kim
Kåtbock: Pharell
Spexigast: Flaming Lips
Mest pretto: Sigur Rós
Dresscode: Kort kjol/shorts och gummistövlar

The Pat is back in town

Tillbaka i civilisationen där internet flyger i luften och hämtmatsutbudet inte är begränsat till flottig pizza från Sylos. Då finns det inte heller lika många lama ursäkter att hålla sig från bloggandet. Det känns alltid lite märkligt att återvända till stan efter två sommarmånader på den norrländska landsbygden. När jag lämnade gbg i juni ville jag inte alls härifrån, men med facit i hand har den här sommaren varit en av de bästa på många många år. Det finns såklart en rad anledningar till det men den främsta är ganska självskriven.

Efter en Urkulthelg där viskyn flödade och jag inte såg ett enda "band" är peppen hög på kvalitetsspelningar på WoW. Under våren var jag i mitt livs längsta musiksvacka tror jag. Det handlade nog lika mycket om iPodsaknanden, hepp där kom det igen, som att jag bara lyssnade på streamad musik från Spotify. Ladda hem ny musik var det inte tal om iaf. I och med investeringen i biljetten till det utsålda rajrajet i Slottskogen har jag gjort en djupdykning i årets artistutbud och hittat mycket bra jag inte alls lyssnat på tidigare: The National, Okkervil River, Lightspeed Champion och Grinderman (inte Nick Cave men ni fattar) är alla artister som gått mig helt förbi tidigare. Tillsammans med gamla favoriter som Håkan, Kelis, Lil’ Kim och Neil Young är förväntningarna ganska höga inför helgen.