Lättroad

Jag har för vana att lyssna på P1 på morgonen, vet inte riktigt när den här ritualen smög sig in i mitt livspuzzel men de senaste åren har det varit så och det finns stor potential för att det kommer bli en livslång vana. Frågan är bara om jag lika länge kommer att fnissa lite för mig själv när nyhetsuppläsaren läser upp siffrona för dagens Nikkei-index. I mina öron hör jag nämligen Nick Cave-index och bli barnsligt förtjust. Tänkbara citat som: "Till följd av sviktande försäljningssiffror av det senaste Grindermanalbumet har Nick Cave-index under förmiddagen sjunkit till rekordlåga nivåer" spelas upp i mitt huvud och ett inre leende sprider sig i kroppen.

Så lättroad kan jag vara. Och apropå underhållning fyttegrisen vilken El Utlasico det bjöds på igår! Eller kanske snarare vilken sinnessjuk uppvisning Barcelona bjöd på. Jag är en riktig vindflöjel när det kommer till Barca, varannan säsong sådär brukar jag hålla på dom och varannan tröttna på deras uppblåsta image som det "fina laget". Att majoriteten av de spanska världsmästarna, som tappat ganska mycket good will genom att propsa på att deras segerbonus från VM ska betalas ut i Sydafrika så de slipper pröjsa skatt, spelar i Barca har det talats ganska lågt om iaf i samband med skattesvineriet. Det finns annat som gjort att jag tröttnat lite på Barca den här säsongen som Peps och Ibras bråk t. ex.

Men igår var det bara att kapitulera för den enormt vackra fotbollen och det var svårt att inte njuta lite när man såg närbilderna på Mourinho vars ansikte blev mer likt Avram Grants för varje mål Les Merengues släppte in. 5-0! Jisses...

Verklighetens tv

Jag tittar ju aldrig på tv som man gjorde förr i tin, har inte gjort det sen gymnasiet tror jag. Ibland kan jag känna mig lite utanför då folk pratar om Bonde söker fru (aldrig sett) Ensam mamma söker (inte heller sett) osv. Antar att den där tiden som folk lägger på att kolla på den typen av tv äts upp av tv-serieboxar eller nedladdade diton på min dator istället. Dessutom kollar jag på alldeles för mycket fotboll (enligt Marita iaf) och läser ganska mycket serier och en och annan bok ibland. Det är inte för att vara snobbig som jag inte kollar det finns inte plats för det vanliga tv-tittandet helt enkelt. Visst händer det att jag blir hooked på vissa program ibland som Mästarnas Mästare t.ex men då ses det nästan undantagslöst på Svt Play.

De få tillfällen jag brukar kolla på ”vanlig” tv är när jag hänger med min eller Maritas familj. Nu i helgen var M:s föräldrar på besök och då konsumerades det en hel del tv, här kommer mina omdömen:

Dansbandskampen: Föga förvånande inte så kul, men att klaga på det här programmet känns lite som att sparka in en öppen dörr. Babsan var enormt enerverande och de flesta låtarna höll ju skrattretande låg standard. Lite roligt att en kille jag gjorde lumpen med var med i det där pajasbandet Patriks Combo med glesbygdskavaj och allt. Dessutom tyckte jag att sångaren var ganska lik Matti, vilket ju var lite kul. Jag förstod också vad alla gamla Idol-deltagare ägnar sig åt nu för tiden.

Så mycket bättre: Det här gillade jag, hade aldrig fattat vem den där September var så det var ju lite samhällsinformation i sig. Konceptet funkar ju verkligen och vilket stjärngäng de fått ihop! Jag gillar ju covers och här får man covers så det räcker och blir över, relativt högkvalitativa sådana också. Nu förstår jag också varför folk på facebook helt plötsligt börjat droppa Christer Sandelin i tid och otid.

Robins: Det här programmet hade jag faktiskt sett förut för flera år sen. Hatade det då och det omdömet visade sig fortfarande stämma. Den ende svensk som lyckats med bedriften att hålla i en duglig talk show i samma stil som Letterman och co är Kristian Luuk enligt mig. Och inte ens han lyckades väl sådär superbra. Robin Paulsson är programledare för den här sorgliga tv-produktionen och hans största problem är att han tror att han är rolig fast han är allt annat än just detta. Skämten bestod till 90 procent av hur olika män och kvinnor är, innovativt! Detta faktum skulle möjligtvis kunna mildras genom roliga gäster men i programmet jag såg bestod dessa av Petra Mede (gäsp) och Marie Sernholt (megagäsp). Mede alltså sicken sjukt störig och icke-underhållande person. Sernholt å andra sidan är ju totalt ointressant.

Sammanfattningsvis känner jag ingen större behov av att ändra mina tv-vanor.

Moset smakar bra!

Riktigt gôtt mos har serverats den här veckan. Den första portionen bestod i att min fjantiga institution slutade att hålla inne på Sidas stålars och bestämde sig för att punga ut med ett MFS-stipendie till Pat. Detta innebär alltså att jag och Marita drar till Moçambique i februari. Woha! Det känns sjukt bra och utmanande. Påfyllningen av detta delikata livsmos visade sig i form av att jag på något mirakulöst vis lyckats få godkänt på den erbarmliga statistiktentan också. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Jag räknar med att avslutningen av veckan, som innefattar ett Sthlms-besök med spa-relax och bastu med gubbsen Ivan och Johan på Hasseludden, kommer att vara som grädde på moset.

Fyndigt?

Klart att nån smart djävel skulle klippa ihop det här. Förövrigt så anser jag att Gävle ska förstöras.

Tro och tvivel

Att må dåligt är en bra början, det är titeln på en himayamabok som finns i mina föräldrars bokhyllor. Tror att det handlar om att man ska möta-sig-själv och att vi bland annat mår dåligt för att vi varit med om smärta som små barn som vi inte fattade då men som ändå lagras i kroppen. Författaren menar att det intellekt som gör att ett barn kan förstå orsaken till den smärta det upplever utvecklas först i tre-fyra års åldern. När vi sen blir gamla och mår dåligt utan att fatta varför kan det ha med den här förintellektuella smärtan att göra.

Varför skriver jag om det här då? Jo för att de senaste veckorna inte vart nån dans på rosor för Pat och då börjar jag spåna på sånt därnt. Varför man mår dåligt ibland och så. Nu tror jag ju iofs att mitt nedstämda tillstånd har haft mycket mer att göra med att jag deppat ihop på min statistikkurs och misströstat över att min institution djävlas med mig innan de tänker dela ut nåt MFS-stipendie än någon förintellektuell smärta men ändå. Det kan ju vara så skrämmande hur handlingsförlamad man blir av att vara nedstämd. Onda cirklar osv.

Nu tror jag, (hoppas jag) att det har vänt. Att jag bloggar är väl ett tydligt tecken på det om inte annat. Helgen som gick var den första på länge där jag kunde njuta av att vara ledig utan att ha en malande oroskänsla som la sin prägel över allt. Förra helgens Pappahäng i London var härligt det också men det var nog miljöombytet som hjälpte till då.

I lördags gick jag på Scandinavium med min kära mor för att se landets just nu folkligaste artist. Det var bra, men jag måste säga att jag inte riktigt kan ställa upp på kvällstidningarnas megahyllningar. I min bok var konserten inte en femma, kanske en fyra på sin höjd. Vissa nummer var fantastiskt bra, som Tro och tvivel, Gårdakvarnar och skit, Nu kan du få mig så lätt och River en vacker dröm. De var värda högsta betyg inget snack om saken. Men det som gör att jag inte tycker att de unisona tokhyllningarna stämmer är att det var ganska grötigt ljud vilket ju såklart drar ner helhetsintrycket. Dessutom kändes de nya låtarna inte så tighta live. Konserten inleddes med en av mina favoritlåtar på nya skivan: Dom där jag kommer från och den kändes sådär, Saknade till havs var också liksom mesig live, samma sak med Shelley. Balladen Jag vet vilken dy hon varit i och avslutningen Du är snart där satt bra iofs. Å andra sidan slarvades fina Hurricane Gilbert bort tycker jag, har hört betydligt bättre liveversioner av den. Vet inte hur man ska resonera hur många av låtarna som ska vara femmor för att en hel konsert ska ges det betyget? Om man jobbar på Expressen så räcker det med 6 av 23 tydligen. Att Håkan spelade 23 låtar på två timmar och tjugo minuter är kanske värt ett extra plus bara det iofs.