Torvalla kickers

Grävmaskiner och hjullastare.
De e najs!
De e de som ger power.
994:an
972:an
330

osv...

Ganska kul ändå, men alltså de borde ju åka på fetspö om de träffar på några original gangstas från TK tänker jag.

Sommarlat

Vet inte var jag ska börja, svårt att hänga med när den spartanska tillgången till bredband gör vistelserna i internetvärlden så sporadiska. Verkets nazistspärrar har i alla fall gjort mig till en smhi och nationalencyklopedin-junkie. Enbart för att de är undantag från den statliga censuren. Midsommarfirandet på Grunna var som väntat magnifikt. Har aldrig varit någon stor fan av högtiden i fråga men på en så vacker plats med ett så vackert sällskap är det svårt att misslyckas.

Håller på att acklimatisera mig till den stundande EM-abstinensen, det kommer att kännas tomt att inte höra seven nation army vrålas av random lands supportrar varje kväll och inte kunna håna fyrans värdelösa kommentatorer, undantaget Jens Fjellström då. Vill även passa på att slå mig för bröstet för att jag varnade för Ryssen redan innan mästerskapet drog i gång. Iofs mest baserat på deras sammanbitna minner i mitt fotbollsalbum men ändå. Annars har min tippning varit jäkulska undermålig. Fransoserna spel liknade mest en kladdig spya av brieost och calvados och min tippade skytteköng Mario Gomez har kanske varit den sämsta anfallaren i turneringen so far. Vad gäller mitt eget fotbollskickande så gjorde jag comeback i korpen idag. Knät funkade och det var härligt att åka hem från Flogsta med en vinst i bagaget.

Annars läser jag böcker och lyssnar på radio i vanlig sommarordning. Sommarhitfavoriten är Veronica Maggio, har gillat henne ett tag men den senaste stoppa dig är riktigt bra. Den där franska eurodiscoliknande covern gillar jag också.

Noli me tangere

Eller rör inte mitt knä i alla fall. Det första jag lyckades med efter att ha återvänt till de nordligare breddgraderna var att delta i Kramforskorpen med olycksdigert resultat. Dels förlorade vi matchen, trots att jag grisat in en hörna. Vad värre var att jag lyckades paja mitt knä. Inte på grund av en ful fällning eller så, utan bara en oturlig ihopsparkning med en motståndare. När jag vaknade dan efter kunde jag inte ens stödja på benet. Fick ringa jobbet och ställa in första dan för ett akutbesök hos den numera privatiserade vårdcentralen. Ett uttänjt ledband löd läkarens dom. Rehab och ingen fussball för min del den närmsta tiden.

Annars har det varit gôtt med miljöombytet. Arbetsplatsen verkar trevlig och det är kul att få praktisk användning av all miljöinfo som pumpats in i skallen det senaste året. Det jag uppskattar mest med Norrland, om jag nu tillåts vara så generaliserande, är nog tiden. Den räcker till på ett annat vis här uppe. Oavsett om det gäller fritidsaktivitet eller umgänge med nära vänner så finns det tid. Det blir mer kvalitativt också. Antar att det har ganska mycket med internetlösheten att göra, nu tjyvsurfar jag på morsans skola, istället för att slösurfa bort en massa tid läser jag, rehabar eller kvalitetshänger. Mina farhågor kring att sommaren inte brukar anlända förrän efter midsommar här uppe har också kommit på skam. Djävulska varmt har det varit, har till och med tagit ett fegisdopp i Ångermanälven.

Men alltså det där med tid kommer ju ändras drastiskt nu när EM är igång. Tyskland vinner mot Frankrike i finalen och Mario Gomez vinner skytteligan, bara så ni vet.

Det är alltid vackrast vid avsked

Det borde inte vara ok att vid min ålder fortfarande lämna den stad jag bor och lever i över sommarhalvåret för att flytta ”hem” till mamma. Men ändå dras jag varje år till Svanö likt en nattfjäril mot ljuset.

Den sista veckan i Göteborg innan norrlandsuppehållet blir nästan alltid den mest händelserika på året. Det är då man inte kan gå längre än 50 meter längs vasa- och andralånggatorna utan att träffa ett bekant ansikte och tjöta lite. Det är grillhäng i Slottsskogen, båtutflykter i skärgården och varje ursäkt för att dricka öl på uteservering godtas utan omsvep. Luften vibrerar av de där vårkänslorna som närmar sig klimax och jag vill för allt i världen inte lämna det.

I år har jag varit mer ambivalent än någonsin inför sommarsituationen. Kan tyckas märkligt då jag för första gången inte lämnar någon efter mig i den förväxta feskebyn. Klart att den nedlagda Svanöfesten spelar in också. Det har ju alltid varit ett incitament.

Men för varje mil jag färdas norrut så släpper den där känslan av att inte vilja lämna stan. Jag omfamnar den norrländska grönskan och när bilen passerat IKEA-gettot är jag hemma på riktigt. En sommar till i alla fall.