Tankar om Norge

Jag hade tänkt att mitt nästa blogginlägg skulle handla om Norge. Jag läste nämligen nyss ut första delen av Karl Ove Knausgårds ganska överreklamerade självbiografi Min kamp som jag köpte då jag firade midsommar i Lofoten. Eftersom jag läst boken på bokmål så skulle inlägget kretsa kring roliga norska ord och hur tokigt det är att jeans heter ”dongeribukse” på norska osv. Av självklara anledningar fastnade alla skratt relaterade till vårt grannland i halsen under helgen.

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är så bestialiskt utformade att det fortfarande inte går att greppa. För mig förstod jag nog innebörden av det sjuka först när jag befann mig på Norrporten Arena i lördags för att stötta Giffarna och matchen inleddes med en tyst minut. Där i sällskap med nästan fyratusen andra individer gick det liksom upp för mig att det verkligen skett. I morse hörde jag på radion att Anders Breivik använt dum-dum kulor för att orsaka största möjliga skada på sina offer. Själva essensen av verklig ondska är svår att inte förnimma men att bara tänka på Breivik som en sjuk människa är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Behovet av att förstå att något sådant ofattbart kunnat ske så nära oss gör att de klassiska enkla förklaringarna och moralpaniken lätt dyker upp till ytan. Jag har under helgen stött på nyhetsrapportering och facebook-statusar som skyllt våldsdåden, radikalisering och extremism på allt ifrån datorspel till Internet. Jag förstår att det sker och att man gärna vill hitta en förståelig förklaring men det känns så ytligt och ogenomtänkt att det nästan gör ont att läsa. Något än mer pinsamt är att det under hela helgen florerade med ”experter” som spekulerade i vilken islamistisk grupp som kunde tänkas ligga bakom dåden och sedan var samma skara människor otroligt överraskade när det visade sig att det var en etnisk norsk som låg bakom dåden. Snacka om icke-nyheter.

Jag hoppas att de tragiska händelserna i Norge kan leda till en grundlig debatt där konsekvenserna av de högervindar som blåser i Europa kan komma att diskuteras på allvar. Min första tanke går osökt till Lasermannen som härjade i vårt land i början på nittiotalet. I Gellert Tamas bok om honom framgår det tydligt att det var de rådande samhällsnormerna med Ny Demokrati i full fart som gav Lasermannen incitament att utföra sina dåd då. På samma sätt som att det inte var en slump att John Ausonius valde att utföra sina gärningar då han gjorde det tror jag inte att det är en slump att Breivik utförde sitt vansinnesdåd nu år 2011. Har inte läst något ur Breiviks manifest än men retoriken som citerats i media verkar inte skilja sig nämnvärt från den som brukar återfinnas på Flashback. Invandrare är likgiltigt med ”kulturberikare” och Sverige styrs av en politiskt korrekt-marxist-liberal konspirationsgrupp.

Det är i vårt rådande samhällsklimat vi måste börja leta efter förklaringar.

Dagens ord

Synchopant: A servile self-seeker who attempts to win favor by flattering influential people.

Ingen aning om det finns ett motsvarande ord på svenska.

Källa: ALEC "The Years Have Pants" av Eddie Campbell.

Jo, jag har en ganska tråkig eftermiddag.

Barbarpepp

Filmadaptioner av serietidningar rullar som bekant ut ur Hollywoods filmfabrik för högvarv detta till den milda grad att en en hobbynörd som jag heelt missat att det kommer en ny Conanfilm i höst. Den nye Arnold är ingen annan än Jason Momoa a.k.a Khal Drogo i Game of Thrones. Bättre casting får man leta efter kan tyckas. Åh det ska bli härligt att frossa i avchoppade huvuden och flexade överkroppsmuskler i höstmörkret. Har fått upp fantasypeppen efter första GoT-säsongen och kan nog inte hålla mig till säsong 2 utan att plöja böckerna först.

Serietips

Jeff Lemires Essex County är ett litet seriemästterverk

Tänkte bidra med lite serietips såhär i sommartider. Tänkte först skriva lite om TWD # 14 som nyss kommit ut men insåg snabbt att det är svårt att inte spoila och att det antagligen bara är Paddan som förstår vad jag skriver ändå. Kan iaf kortfattat konstatera att Kirkman fortsätter att leverera en serie av hög klass och att senaste samlingen innehåller mer splash och gore än på mycket länge. En av de absoluta huvudkaraktärerna drabbas av en allvarlig skottskada så samlingen avslutas dessutom med en cliffhanger av rang. Att karaktärerna behandlas så osentimentalt är en av de aspekterna som gör att jag gillar TWD så mycket men ibland blir jag lite oroad över att Kirkman inte kommer att avsluta serien i tid. Att den kommer börja gå på tomgång och kännas urvattnad innan den når vägs ände. När dessa tendenser ökat, som t. ex i TWD # 11 & 12 har Kirkman lyckats vända på det och så även i den senaste samlingsutgåvan så min oro är kanske obefogad. Jag skulle ändå gärna se ett avslut relativt snart.

Nu till mitt egentliga tips som inte kräver några förkunskaper förutom god smak och kanske en uppväxt på landsbygden. The Complete Essex County av Jeff Lemire tillhör nämligen det finaste jag läst i serieväg och golvade mig fullkomligen. Boken är en samling av Lemires trilogi om sin kanadensiska födelseort Essex County och hardbackutgåvan är värd at köpa bara för att den är så snygg. Storyn skiljer sig väsentligt från den typ av serier jag brukar läsa det hela handlar om en episk skildring av fem generationer i Essex som utan kronologisk ordning skildras på ett otroligt varmt och levande sätt. Min favoritdel är nog den första Tales From the Farm som handlar om pojken Lester som efter sin mammas död i cancer flyttat till sin morbror på landet. Den stela relationen mellan Lester och hans morbror är fantastiskt skildrad. Det skär stundtals i en när Lester i sina superhjältekläder försöker hantera sin sorg och sin ensamhet. Den delen ska tydligen bli film också, kan nog bli bra serien känns liksom filmisk på något sätt. Hela serien är präglad av ett långsamt tempo och en sparsam dialog men det blir aldrig segt eller för sentimentalt. Skildringen binds dessutom samman av något så otippat som ishockey.

Själv fick jag nys om samlingen genom Shazam som gav den högsta betyg och en utförligare recension finns att läsa där.

Samhällsnyttig

Jag gillar ju inte att lipa på bloggen, håller oftast hellre käften. Det kanske är dumt, om jag var mer blödig och ventilerade här kanske de som måste umgås med mig till vardags (Marita alltså) skulle slippa lite gnäll och några skopor ovett då och då. Vad gäller det då? Att vi flyttat till världens, rent objektivt, vackraste plats och har det bättre än någonsin ihop, har mer tid för varandra och våra (utvalda) vänner? Så känns det ju och det är fantastiskt inget snack om saken. Det som är mindre fantastiskt är att jag med min nischade utbildning har större chans att få jobb i Dar e Salaam än i Kramfors typ, iaf känns det så just idag.

Eller äsch jag vet inte, det kommer säkert ordna sig på någe vis tillslut lik förbannat men jag blir bara så less på att arbetsimperativet är så allenarådande. Dagens samhälle visar ganska tydligt vad det är som gäller: har man inte ett jobb är man en sopa, punkt. Det är väl inget nytt i och för sig men med Alliansens arbetslinje så har den där känslan maximerats in absurdum. Utan jobb är du inte en fullständig samhällsmedborgare utan snarare en parasit som ska glad att du får städa toaletter eller vad fan som helst.

Samtidigt finns det något motsägelsefullt med jobb: när man inte har något så vill man inget annat än att få ett men när man väl har ett arbete så verkar man bara vilja att det ska bli helg eller semestertider.

Jag befinner mig egentligen i en väldigt privilegierad position eftersom jag bor med en gös som drar in stash och inte behöver riskera att hamna på gatan om det skulle ta någon månad innan jag fixar ett kneg eller så.

Men om jag som (snart) har en masterutbildning från ett Universitet och ett svenskt efternamn känner mig så pass frustrerad och stressad av processen det innebär att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt så kan jag tänka mig hur det måste vara att komma från en annan del av världen och vara en del av samma process. Under sommaren kan jag ju gömma mig bakom ursäkten att jag skriver på min uppsats, vilket jag också gör, men där bakom finns den liksom och väntar på att dyka fram ur mörkret: Arbetslösheten, den moderna tidens spetälska.

Nu blev det ju väldigt kletigt och självömkande det här men låt gå, ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” eller hur var det?