Jag gillar ju inte att lipa på bloggen, håller oftast hellre käften. Det kanske är dumt, om jag var mer blödig och ventilerade här kanske de som måste umgås med mig till vardags (Marita alltså) skulle slippa lite gnäll och några skopor ovett då och då. Vad gäller det då? Att vi flyttat till världens, rent objektivt, vackraste plats och har det bättre än någonsin ihop, har mer tid för varandra och våra (utvalda) vänner? Så känns det ju och det är fantastiskt inget snack om saken. Det som är mindre fantastiskt är att jag med min nischade utbildning har större chans att få jobb i Dar e Salaam än i Kramfors typ, iaf känns det så just idag.
Eller äsch jag vet inte, det kommer säkert ordna sig på någe vis tillslut lik förbannat men jag blir bara så less på att arbetsimperativet är så allenarådande. Dagens samhälle visar ganska tydligt vad det är som gäller: har man inte ett jobb är man en sopa, punkt. Det är väl inget nytt i och för sig men med Alliansens arbetslinje så har den där känslan maximerats in absurdum. Utan jobb är du inte en fullständig samhällsmedborgare utan snarare en parasit som ska glad att du får städa toaletter eller vad fan som helst.
Samtidigt finns det något motsägelsefullt med jobb: när man inte har något så vill man inget annat än att få ett men när man väl har ett arbete så verkar man bara vilja att det ska bli helg eller semestertider.
Jag befinner mig egentligen i en väldigt privilegierad position eftersom jag bor med en gös som drar in stash och inte behöver riskera att hamna på gatan om det skulle ta någon månad innan jag fixar ett kneg eller så.
Men om jag som (snart) har en masterutbildning från ett Universitet och ett svenskt efternamn känner mig så pass frustrerad och stressad av processen det innebär att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt så kan jag tänka mig hur det måste vara att komma från en annan del av världen och vara en del av samma process. Under sommaren kan jag ju gömma mig bakom ursäkten att jag skriver på min uppsats, vilket jag också gör, men där bakom finns den liksom och väntar på att dyka fram ur mörkret: Arbetslösheten, den moderna tidens spetälska.
Nu blev det ju väldigt kletigt och självömkande det här men låt gå, ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” eller hur var det?
3 comments:
Nä, det är jobbigt det där, att man internaliserar samhällsnormer så lätt. Det är konstigt att alla jobb antas vara bättre än arbetslöshet, oavsett vem som betalar.
väl lipat! känner exakt samma sak om det är till någon tröst. ganska deppigt att man ska gå runt och må dåligt mer än ett halvår innan man blir klar av ångest inför jobbsökandet. så lätt att måla upp skräckscenarion. blir inte direkt bättre att man går runt och känner sig less på sitt sommarvårdjobb bland en massa färdigutbildade lärare och socionomer som inte får jobb som det de pluggat till. försöker trösta mig med att det oftast känns värre inför saker än när man väl är där. på ett eller annat sätt kommer det ju lösa sig bra för dig såklart. själv tröstar jag mig med att det nog inte är så dumt att jobba som brevbärare ändå. tänk vad fit och solbränd man skulle bli, OCH få pengar för det!
Läste någonstans att 80 procent av alla tjänster som tillsätts aldrig annonseras ut. Det är ju sånt som gör att man inte fattar någe av den därna arbetsmarknaden.
Det läskiga är väl att när man väl är inne i ekorrhjulet så lär man väl säkert snabbt anpassa sig och tycka att det är rätt eller nåt.
Post a Comment