Lökigt

Sitter och lökar på redaktionen, jobbar kväll och ingen jag ska nå verkar vilja svara i telefon. Vid tillfällen som dessa brukar jag slött ögna igenom något på nätet för at få tiden att gå och ibland hittar man något riktigt läsvärt. Blev peppad på BD-filmen efter at ha läst det här.

Verkar som att det blir Wow för min del trots allt, iaf på lördagen.

Sommarblogg

När jag intervjuade lokalkändisen Nicke Sjödins son Jacke för några år sedan sa han något som fastnat. Det var ett citat i stil med att han fortfarande kände att han hade sitt hjärta kvar i Ådalen trots att han bodde i Uppsala. Jag tyckte nog det var lite pretentiöst då. Men efter att snart ha spenderat en månad här uppe så kan jag bara instämma i det där citatet mer och mer.

Jag hade glömt hur otroligt bra jag trivs hemma på Svanö under sommaren. Framför allt hade jag glömt bort hur otroligt kul jag tycker det är att jobba som journalist. Förra årets uppehåll har kanske påverkat mig men mest av allt tror jag att det handlar om att jag blivit äldre och har släppt löken lite. Att jag nu tycker det är viktigare att skriva om förståndshandikappades situation i Sollefteå än att skriva något übersmart och coolt om kultur på en respekterad storstadstidning. Eller som en jämngammal kollega, nä inte Jonny faktiskt, sa ”Jag brinner mycket mer för människorna här än någon annan stans”. Så är det ju, ungefär som att man inte kan välja sin familj så kan man inte heller välja vilken ort man ska växa upp på. De människor som fanns runt omkring dig då du växte upp bör ju också rimligtvis ha påverkat och format dig till den person du är på ett liknande sätt som din familj gjort det. Jag är den första att erkänna att min hatkärlek till Kramfors för varje år består av mindre hat och mer kärlek.

Helgerna har fyllts med kompishäng och varit mer aktiva än jag kan minnas gbghelgerna. Om det alltid kunde vara som det är nu skulle jag lätt kunna bo här, inget snack om saken. Helgens knytkalas och gårdagens utflykt till IP är livskvalitet som är svårfunnen.

Rockbilen

Första veckan på sommarkneget avklarad nu och det känns som att jag kommit in i tempot. Men vad jag glömt bort är hur trött man blir av att jobba på riktigt. Mina dagar har bestått av att jobba, laga mat, (asmycket mat så jag får en matlåda dagen efter) och sen kolla på tre avsnitt av Gossip Girl för att slutligen däcka. Matteus har varit en klippa och lånat ut sin bil till mig, en göttig Saab 900 från 85, som jag sitter och pendlar i till Sollefteå i varje dag. Runt 50 mil i veckan kör jag bara för att ta mig fram och tillbaks till jobbet. Inte så miljömedvetet direkt men med en efterbliven lokaltrafik är det tyvärr den enda lösningen här på landsbygden. Rockbilen kallar jag förövrigt bilen eftersom allt låter skit på stereon förutom rock.. Helst riktig klassisk rawk and rawl. Typ som det här:

The blög is back

Någon form av personligt rekord i blögande som uppnåtts den senaste månaden. Har i princip varit helt befriad från internetuppkopplingar och börjar så här en vecka innan jobbet drar igång känna mig lite stressad. Inte för att lokalmurvelkneget skulle vara mig övermäktigt på något vis men bara för att jag gått ner i tempo nåt så kopiöst och att det lär ta ett tag innan jag kommer ikapp. Den stora nedvarvningen inleddes med tolv dagar på Råssö följt av en snabbvisit i Götet och några soliga dagar i Stockholm. Sen bröllop i Höga kusten och ”meet the parents” i Jamtland. Många fina dagar har det varit och många härliga vänner har hunnits hänga med. Ibland tänker jag på det där, hur glad jag borde vara för att jag har så många grymma vänner runt omkring mig.

En kul grej hände under min semester också, jag fick ett frilansjobb under hösten. Jag ska faktagranska översättningen av Al Gores nya bok innan den ges ut.

Nu ska jag fortsätta läsa Människohamn, den är så läskig att jag bara vågar läsa den på dagarna. Kommit halvvägs ungefär och det är i klass med Låt den rätte komma in, riktigt bra.