När allt snurrar och mattan bara rycks undan en så är det i alla fall otroligt skönt att jag har så många bra vänner som gör sitt bästa för att fånga upp mig i fallet. Det är det enda positiva som går att se i cp-chock-hjärtesorg-tilståndet. Men det är lik förbannat fint, så tack.

En bild säger mer än tusen ord

Snart blir det semester på semestern. Jag tar med mig gentlemännen Björn och Jörgen till Råssö för att komma ned i varv. Med tanke på Jörgens tights på bilden ovan, tagen på Grunna, så lär det väl bli lite löpning också. Och det är öppet hus på Rossö i en vecka nu, minst, så det är bara att dyka upp helt oannonserat och känna sig jävulskt välkommen.

Way out west

Började med The Clash på svenska med Florence Valentin. Kul att de körde Ebba Gröns Uppgång och fall de är ju 00-talets Ebba Grön. Efter det smet jag hem med Kristina och syrran för en kall dusch och införskaffande av kall alkohol och take away sushi, gött att vara tillbaka i en stad där matutbudet erbjuder mer än pätza och bea. Såg en del av Moneybrother och det var väl bra sådär, men kändes ändå lite för rutinartat. Bäst var de svenska låtarna och någon ny som inte riktigt föll in i Pengabrorsanschablonen. Regina Spektor blev det inget av för min del då det regnade och det var softare att hänga under en trädkrona med de nya Vapnethangaroundsen. Erykah Badu är en cool quinna men det toppade inte hennes framträdande på Roskilde 2002, då var hon köng. Tycker att hela Wow-grejen var lyckad, bra service i bärstältet gott om pissfaciliteter och en ojobbig publik att deala med. Säkerts konsert var nog den absoluta höjdpunkten, mest för att det var sån jävla feeling där i tältet. När hon körde Allt som är ditt var lipen inte långt borta alltså. Lite förbannad på mig själv att jag missade början eftersom det var så gôtt att hänga i öltältet.

Teddybärs Sthlm gjorde man självklart allt för att slippa, så det blev friterad ost och fortsatt bärsande på Gyllene Prag i väntan på Kanye West-konserten. Lite rödtjut i lekparken med Arna smet också ned. Hade inga som helst förväntningar på Westkonserten, så sent som torsdags rådissade jag honom i en recension av Commons senaste platta. Men jävlar vilken show det blev. Tokpretensiöst med egen stråkorkester och grymt stark öppning med Diamonds Are Forever och sen de starkaste spåren från College Dropout. Hade nästan glömt bort hur bra hiphop kan vara live om det står en äkta entertainer på scenen. Ångrade lite smått att jag sågade hans producentkvaliteter i den där recensionen när han radade upp alla sina producenthits. Improvisationslåten med Peter, Björn och John var också lattjo. Älskar när otippade gästartister dyker upp på konsert. Det blev dock inget klubbande eftersom hela söndagen ägnats åt att dopa min yngsta brorsdotter i Partilles kyrka.

Kukbjörnar!

En av helgens största akter på Way out west, Lily Allen, har blivit tvungen att ställa in på grund av sjukdom. En blixtbokning av Teddybears sthlm fyller luckan läser jag i GP.

Fy fan alltså, den artist jag mest såg fram mot att se ställer in och den grupp jag minst av alla i typ hela världen vill se ersätter. Helvete vad deppigt, det absurda biljettpriset känns helt plötsligt totalt ovärdigt. Lily Allens framträdande låg bakom minst 70 procent av min motivation för att trängas med tiotusen jobbiga människor i Slottskogen. Tur att jag fick tillbaks på skatten annars skulle den här dagen vara en total misär.

Ära eller förödmjukelse?

Näst sista dagen på sommarvikariatet ringer redigeraren som haft semester hela sommaren och undrar varför jag inte har någon bildbyline. Det är skandal och måste fixas med det samma. Självklart var det just den dagen jag inte hunnit duscha och valt att bära min skabbiga gif-tischa på jobbet. Annars har jag verkligen jobbat på en avslappnad men proper jobbklädstil, skjorta och jeans.

Ett år (imorn)!

Imorgon har jag postat på den här bloggen i ganska exakt ett år. Då satt jag och led av sommartorkan på Kramforsredaktionen och spenderade tiden med att klaga på isborren eller rostbiffen som Jonny numera döpt om min bil till. Nu gör jag detsamma fast jag knegar i Sollefteå den här sommaren. Sjukt seg eftermiddag och båda mina knäck som skulle göras har spruckit av olika anledningar. Trodde faktiskt inte då att jag skulle hålla ut så här länge. När bloggberoendet satt sig är det svårt att sluta.

Sommaren är snart slut vilket känns sorgligt som vanligt. Att vädret inte varit apnice har i och för sig gjort det lättare att jobba i sju veckor. Idag när solen skiner som aldrig förr är det dock lite tufft. Men med korpmatch att se fram emot ikväll och sista hemmamatchen med giffers på torsdag så har jag iaf nåt att längta till. Ska bli kul med götlaborgsfestival också, Urkult var otippat roligt och tanken att man bleve för gammal för festivalliv visade sig vara felaktig. Såg inte så många band, men blev ohälsosamt berusad två kvällar i rad och spenderade två timmar med att dricka Jack Daniels lyssnandes på skabrösa historier i Tims mammas skjul. På WoW ska jag fan i mig se så många konserter att jag fyller upp årskvoten dvs typ tre.

Ain't no party like a Svanö party

För en vecka sen var förberedelserna inför festen i full gång. Tiden den senaste veckan har förflutit på ett oerhört märkligt vis. Det har gått sjukt snabbt samtidigt som söndagen och måndagen efter Svanöfesterna alltid är de längsta dagarna på året. Stolt men inte nöjd skulle kunna sammanfatta min känsla efter årets fest. Minnena från framförallt Vapnet-,MABD och Mapeispelningarna kommer för alltid att kunna spelas upp som en sjukt bra livevideo i skallen om jag sluter mina ögon. Det var så jävla bra att jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. En annan grej jag är stolt över är att våra besökare respekterade vår drogpolicy, jag ogillar knark i allmänhet, men på Svanö så hatar jag skiten. I år var det dock inget problem vilket känns underbart.

Som vanligt finns det en känsla av att det här var den sista Svanöfesten någonsin, den har alltid infunnit sig efteråt i och för sig, men att geisten runnit av lika mycket från så många på samma gång har nog aldrig hänt förut. Om så är fallet, vilket jag inte tror, så är bokslutet på sju väldigt lyckade fester inte så pjåkigt. Alls.

Jag vill tacka alla mina medarrangörer, speciellt de som fick dra ett tyngre lass i år jämfört med tidigare år. Sen vill jag tacka gud, 40-talisterna och min mamma, alla mina vänner och artister som gjorde sin grej så förbannat bra. Tack som fan!