Föräldrastolthet, the weird kind

Som giffare är det kanske inte så märkligt att man hyser någon slags föräldralik kärlek och stolthet för spelare som lämnat klubben och fortsatt sina karriärer i mer framgångsrika föreningar. När man håller på ett sånt utpräglat förlorargäng måste man nästan ha en sån inställning för att palla med den bistra verkligheten. Jag blev till exempel genuint glad när Micke Dahlberg blev uttagen till landslagets trattiga januaritrupp. Inte för att jag tror att det på något sätt är bra för svensk fotboll, hell no. Om den lunkande, halvsega förre detta gif-targetspelaren är vår framtid på forwardsidan ser det onekligen mörkt ut. Nä, jag blev nog mest glad bara för att han stod för något fint för mig en gång i tiden och för att jag aldrig kommer glömma hans drömmål på övertid mot Bajen den tragiska allsvenska säsongen 2005. Någon form av nostalgi blandad med stolthet över vad min loserförening ändå bidragit med.

Sådär kan det vara med skådisar och artister ibland också. Då blir det lite svårare att förklara men det kan kanske vara så att man "håller" på tv-serier och filmer också i viss mån. I fredags såg jag Danny Boyles senaste film Slumdog Millionaire där Dev Patel har huvudrollen. I Skins hade han den relativt anonyma rollen som den kåta pakistaniern Anwar. Den där känslan av nån slags föräldrastolthet kom smygande då också, vad fint att det blev nåt mer av den där grabben än att spela en tokrolig paki i den bästa, och sorgligt underskattade, ungdomsserien jag någonsin sett. Det är svårt att inte osökt tänka på Spung när man snackar om Skins (kan den senare rent av vara inspirerade av den svenska "förlagan"?). Spung är ett annat lysande exempel på när jag bara önskar de medverkande skådisarna all lycka i sina framtida karriärer och blir glad när de dyker upp på nåt hörn nånstans. Konstigt att man känner så där ändå, men lite fint också på nåt vis.

Helgtips

För er som käkar skaldjur testa det här receptet på kräftsoppa. Enkelt, halvdyrt och svinigt gott. Kan med fördel toppas med lite vin och cayennepeppar.

Nu blir det filmfestival och göshäng hela helgen.

Saturday's Hero

Filmfestivitas

Då var det snart dags för filmfestival igen, oavsett hur lyckad den blir snor den onekligen en hel del tid i januari. Halva den här månaden försvinner ju i och med att man som norrlänning i exil antingen är där uppe eller åker någon annanstans. Sen går en vecka bort bara för att man inte fattar att man är tillbaks och sen, tadaa filmfestival. Jag vill som vanligt bara se dokumentärer. Marita höll tillbaks det lite så nu är det fifty/fifty ungefär. Ebbe - the Movie, black metal-rullen Until the Light Takes Us och Danish Dynamite ska förhoppningsvis släcka min dokumentärtörst.

Om någon känner sig manad så häng gärna på mig måndag den 26 då jag ska njuta av danskarnas allra vackraste stund i fotbollshistorien, ganska få biljetter kvar.

Är sjukt peppad på alla tre, undrar om det är de statvetenskapliga studierna som väcker den här totala nördigheten i mig. Har börjat läsa serier igen också, istället för att glo på tv-serier plöjer jag serier på datorn istället. Var väldigt skeptisk till det från början men med ett bra program, jag använder ComicRack, funkar det helt ok. Klart att det inte blir samma känsla som att läsa på riktigt men som sagt helt ok. Efter att ha plöjt alla gamla klassiker av Alan Moore och Frank Miller är jag nu helt uppslukad av Marvels mastodontcrossover Civil War. Har börjat riktigt lovande med, för att vara Marvel, mycket insprängd kritik mot hela Homeland Securityprylen, Guantánamo osv.

Nerd-in-chief

Jag tycker förstås att det är otroligt roligt att Marvel valt att göra ett specialnummer med Spindelmannen och Barack Obama i lagom tid till hans installationscermoni. Det är en hyllning till Obama som gått ut som en stor Spindelmannen-samlare. Storyn är tydligen att kameleonten, den gamla rackaren, försöker ställa till det genom att förvandla sig till den blivande presidenten. För er übernördar finns det fler bilder från serien här. Egentligen är jag nog i grunden väldigt skeptisk till den Obamahysteri som drabbat världen, tycker mest synd om honom, aldrig har väl så högt ställda förväntningar ställts på en ny president. I ett av hans första tal sa han iofs förståndigt att "ni kommer bli besvikna", och det lär ju massvis med människor bli också. För let's face it USA är USA och historiskt sett har det aldrig blivit en såå stor skillnad oavsett om presidenten är demokrat eller republikan. Förhoppningsvis så blir det väl ingen invasion av Iran och en något vettigare hållning till den globala klimatpolitiken. Men alltså jag är inte helt bombsäker på det heller, Obama samlar ju på Conan barbaren också...

Kort

Egentligen vill jag skriva något om Frank Miller och Alan Moore nu, om yta och integritet, något om varför det finns en stor risk att Watchmen antagligen inte kommer att bli en lika bra film som Sin City. Men eftersom jag bara har en kort paus på jobbet får jag återkomma till det där. Om ni inte hört Penny Centurys nya låtar så tycker jag att ni ska göra det.

Hittade en till chilensk apa också, fan vad bra det är, finns ytterligare ett gäng för den som inte kan få nog.

Ny giv

Jaha, då var det ett nytt bloggår då. När jag började med den här skiten trodde jag inte att det skulle bli så långvarigt. Det var bara grupptrycket som fungerade i sin puraste form. Men nu är man ju fast, ingen återvändo. Jag trivs liksom så ni blir inte av med mig än på ett tag och nu är det nytt år och en ny giv. Ny giv förresten vad är det för djävla uttryck egentligen är det pokerindustrin som inspirerar mig till det här? Fy fan i så fall.

Vad har hänt sen sist då kanske nån undrar, och om ni inte gör det så spelar det som bekant igen roll, jo tack en hel massa skulle jag nog säga. Har firat jul på ett vitt Svanö och spenderat ännu en juldag på Kramm, trots att jag svor dyrt och heligt förra året (haha, nä förrförra året blir det ju) att inte göra om bakisresan till sthlm. Sen har jag haft två suveräna veckor med världens bästa tjej. Så nä, det är inte vidare synd om den här katten inte. Det enda som grämer mig lite var såklart att jag befann mig i Rom när Serie A hade speluppehåll. Men all göttig mat och de hisnande kulturupplevelserna vägde väl upp det antar jag.

Svårt ändå att inte rannsaka sig själv vid ett nytt år, hur man än försöker undvika det dyker dom där tankarna på en. Vad har jag gjort sen förra gången det var galej och champagne? Hur mycket som helst och ingenting alls. Det beror väl på vad man är i för mode när man tänker på sånt där antar jag.