Jag har jobbat upp en enorm läspepp de senaste veckorna, tror att det har med den ljusa årstiden att göra. Den avslapnnade och rurala inramning av mitt nuvarande liv kan nog också spela in. Jag har väldigt lätt för att tappa fokus, bli trött och somna, när jag läser på vinterhalvåret resultatet blir att jag hackar mig framåt ett tiotal sidor i taget och till slut ledsnar och lägger ned bokläsarprojektet i fråga. Den här tiden på året däremot kan jag ligga timmar i sträck och läsa utan att ögonlocken faller ned. Plöjde Mästaren och Margarita under påsken och den levde upp till mina förväntningar. Jag brukar annars kunna ha svårt för när det blir för surrealistiskt men i Bulgakovs berättelse om Satans besök i Moskva så funkar det med talande katter osv. Samma grepp, alltså en talande katt, använder sig Haruki Murakami av i sin bok Kafka på stranden men där hade jag svårare att köpa upplägget tyckte att boken tappade fart när de ”mystiska” passagerna tog över på slutet. Det hindrade inte att jag förälskade mig i Murakamis språk, ska definitivt läsa mer av honom.
Årets läsbesvikelse för min del är Don DeLillos Under jord. Eftersom han är en författare som ofta förknippas med begreppet ’The great American novel’ var mina förväntningar kanske lite väl höga. Men alltså om jag ska ta mig igenom en bok på 896 sidor så vill jag få lite mer leverans än vad den läsupplevelsen gav. Fängslande teman som kalla kriget, rasfrågan i USA, terrorism etc. vävdes in i storyn men ingen av de åtskilliga karaktärerna som dök upp fram och tillbaka lyckades riktigt fånga mitt intresse och det är nog i detta som min besvikelse bottnar. Till skillnad från ett mastodontmästerverk som Bröderna Karamazov så fanns det inte lika stora transportsträckor i Under jord, tempot är ganska högt och berättelsen knyter skickligt ihop händelserna från en baseballmatch på 50-talet till nutid, nåja 90-tal iaf, men det spelar faktiskt ingen roll om känslan för bokens karaktärer aldrig riktigt infinner sig.
Den senaste veckan har jag drabbats av en Gulliou-renässans. Jag har plöjt Coq Rouge och Den demokratiske terroristen de två första delarna i Hamilton-serien. Läste hela serien då jag var 13-15 men inte de två första eftersom de fanns som filmer. Måste säga att som spänningslitteratur håller Hamiltonböckerna en helt ok klass. Det mest givande för min del är dock att det hela blir ett tidsdokument för hur Sverige och världen såg ut under 80-talet hur olik sig Palestinafrågan var då t.ex. Tror att det blir en deckarsommar för min del förutom kanske någon omläsning av någon titel i Hamilton-serien så läser jag nu Leif GWs Grisfesten och Capotes Med kallt blod ligger och väntar på nattduksbordet. Kan nog bli en och annan hårdkokt deckare av Ross Macdonald innan sommaren är över också.
2 comments:
Yes! Kul att inte vara ensam om att läsa Hamilton. Det konstiga med de där böckerna är ju att de inte är särskilt spännande, ska inte deckare vara det? Men det är ju askul som tidsdokument, som du säger.
Nä de är inga pageturners direkt. Det jag gillade som tonåring var "såpaelementet" som de återkommande karaktärerna Åke Stålhandske, bögen och spaggen. Tror inte jag kommer att palla att läsa om dem jag redan har läst en gång men är peppad på de två avslutande böckerna i serien.
Post a Comment