När jag stiger in på den skabbiga krogen märks det på en gång att något är annorlunda. Det är alldeles för mycket folk i lokalen för att vara klockan tre på en söndag. Nästan alla platser är upptagna och den stackars ensamma tjejen bakom kassan ser ordentligt stressad ut. Jag orkar inte ens klaga på att mitt kaffe är iskallt när jag fått det, hon har fullt upp ändå. Hennes chef har uppenbarligen missbedömt hur omtyckt och älskad en av världens största fotbollsspelare fortfarande är i sitt hemland. Jag minns när Henrik Larsson debuterade i det svenska landslaget, det var i november 1993 och han nickade in ett mål mot Finland på Råsunda. Det är 13 år sedan nu, 13 år, det är halva min livstid. Under så lång tid har jag sett Henrik Larsson spela fotboll.
Ok, det ska villigt erkännas att jag kan räkna det antal Celticmatcher jag sett på en hand, men det är oväsentligt nu. När jag vid 26 års ålder sitter ensam på en skabbig sportbar i Göteborg med en samling tysta men förhoppningsfulla människor för att se en alldeles för gammal fotbollspelare göra debut i Manchester United spelar det ingen roll. Att jag inte känner en enda person i lokalen gör det hela ännu mer surrealistiskt. Kristoffer skulle komma men orkade inte trotsa spöregnet och lokaltrafiken. Känslan av ensamhet infinner sig inte riktigt ändå, det är lite som att vara på utlandssemester i en annan världsdel och stöta på nordbor. Man söker sig instinktivt till varandra på något sätt, vi mot dom liksom. Henrik Larsson mot världen. När den 35-årige skåningen vars fotbollskarriär jag följt i halva mitt liv gör mål i den 55 minuten lyfter hela lokalen. Det går verkligen rysningar genom min kropp på riktigt och straffmissen från i somras är förlåten.
Ok, det ska villigt erkännas att jag kan räkna det antal Celticmatcher jag sett på en hand, men det är oväsentligt nu. När jag vid 26 års ålder sitter ensam på en skabbig sportbar i Göteborg med en samling tysta men förhoppningsfulla människor för att se en alldeles för gammal fotbollspelare göra debut i Manchester United spelar det ingen roll. Att jag inte känner en enda person i lokalen gör det hela ännu mer surrealistiskt. Kristoffer skulle komma men orkade inte trotsa spöregnet och lokaltrafiken. Känslan av ensamhet infinner sig inte riktigt ändå, det är lite som att vara på utlandssemester i en annan världsdel och stöta på nordbor. Man söker sig instinktivt till varandra på något sätt, vi mot dom liksom. Henrik Larsson mot världen. När den 35-årige skåningen vars fotbollskarriär jag följt i halva mitt liv gör mål i den 55 minuten lyfter hela lokalen. Det går verkligen rysningar genom min kropp på riktigt och straffmissen från i somras är förlåten.
No comments:
Post a Comment