Malarianoja

Här bor vi nu, sex trappor upp. Observera att man kan bo tolv trappor upp - utan hiss.

Sista tiden på the Base var allt annat än munter...

Den här dansen ett steg fram två steg bakåt är en dans vi kommer vara proffs på efter den här tiden. Skämt å sido så är det lite så tillvaron ter sig. Det händer något lite i ett. Senaste veckan har vi, som det brukar bli då man har något att se fram emot haft svårare att stå ut i boendet och försökt hålla oss ute och aktiva och bara sova där. Så även i fredags som vi avslutade med simning på (det galna stället) Clube Naval. Under simningen började Pat att känna sig stel och hängig och när vi kom hem och tog tempen så var det febertemp… Inte så mycket dock så vi tänkte att vi avvaktar under natten. Fram med alla malariapapper och vi läste noggrant på – igen. Ett malariatest ska tas inom 24 h efter att symtom uppstått så vi kom fram till att vi kunde göra det på morgonen om febern var kvar. Det var den, den var uppe i 39 grader så det var inget snack, utan försöka få kontakt med någon som kunde tänkas veta ett bra ställe att testa sig på. FAO-Jenny som bor här nere hjälpte oss och vi tog oss till en klinik inte långt från där vi bor och bad om att få göra ett malariatest. Vi har hört innan att de ska vara väldigt bra och ha rutin på malariabehandling här och det märktes. Ett test kostar 100 mtc vilket är ungefär 20 kr, ett stick i fingret och sedan vänta en timme. Efter en timme fick vi svar att det var negativt vilket ju var en väldig lättnad förstås. Vi äter ju ändå profylax, använder myggmedel osv, men har ändå fått några myggbett så risken finns ju alltid.

Nu vet vi hur vi ska göra om det kommer en nästa gång, men låt oss hoppas att det inte blir så. Febern den håller i sig och lättnaden från igår att det ”bara” är en förkylning/vanlig feber har släppt och ersatts av tristess hos Pat. Jag matar på med dryck och värktabletter. Söndagar är annars ganska sköna dagar här. Alla andra dagar är det jättemycket bilar och människor som rör sig i staden men på söndagar är det mesta stängt och det finns nästan ingen trafik att tala om. Det är med andra ord ganska tyst, kanske med betoning på ganska, och behagligt att strosa på gatan och försöka prata lite portugisiska med en gubbe vid ett fruktstånd och hinna känna in lukten från de blommande träden.

Söndagen går över i måndag och febern går ner en aning och vi räknar ner, sista natten innan flytten. Sista natten med fläktljud som ger skavsår i öronen och mögel i madrassen… Och febern stiger igen. Tisdag morgon och vi skulle vara utcheckade kl 10. Tillbaka till kliniken innan 8 för ett läkarbesök den här gången. Det är inte malaria i alla fall. Antibiotika och anti-inflammatoriskt och sedan flytt i taxi utan AC och tre apotekstopp på vägen. Ny månad och nya tag efter att ha landat hemma hos Roberta som italienskan heter som vi nu bor hos. Febern har nu även sjunkit från 39 till 37 grader.

Ska kort försöka förklara varför vi upplever simstället galet. Clube Naval är ett gammalt kolonialställe, det finns en del sådana kvar här. Väldigt vackra byggnader men koloniseringen och vad den står för sitter liksom lite i väggarna. Simstället är lite av ett lyxställe och märk då att en månads simkort ändå är billigare än att simma på en kommunal simhall i Sverige. Till detta ställe kommer främst vad vi tror är portugisiska lyxhustrur som hänger där i grupperingar under dagarna då deras män arbetar. Det är även en hel del barn i omlopp vilka ibland har, ska vi kalla dem nanny’s. Moçambikanska äldre kvinnor, iklädda klänning modell städrock från 50-talet, förkläde och vitt huckle. De tar hand om barnen och ser efter dem medan mammorna solar eller nåt. Majoriteten av besökarna är västerlänningar, ryssar eller kineser och alla som arbetar där är svarta och segregeringen sticker en i ögonen…