Telefonidioti

Nu har jag inlett mitt dagliga tiomilspendlade till Sollefteå. Och nej jag åker INTE buss. Att bilen startade efter att jag laddat batteriet var kanske den bästa födelsedagspresenten jag fick. Matteus och Jörgens mycket väl genomförda surprisebjudning på orremacka och tårta på Skulefestivalen var inte så dåligt det heller. Det var annars ganska deppigt att rapportera från de glesa bänkraderna i det regniga Skule under fredagen. Eldkvarn var tydligen bra enligt boysen, själv satt jag och stressade fram text då de spelade. En göttig dagen efter present i form av giffers 3-0 vinst var också välkommet. Till och med ok musik på Kajan i Härnta på lördagen, Norrland upphör aldrig att förvåna. Inte Jonny heller för den delen, bråkade mycket med honom på lördagen men orkar inte ta upp varför här och nu då det känns som allt för schavotterande.

En grej jag tänkt på under flera somrar då jag jobbat på tidning är ett telefonfenomen som jag tror är norrländskt men inte har några empiriska bevis för. Jag talar om vanan att svara i telefon med sitt telefonnummer, varför gör folk så? Vad är dealen? Är det för att felringare med en gång ska uppfatta sifferkombinationen och kunna lägga på utan att behöva prata? Minns att många ens vänner svarade så när man var kid och fortfarande ringde hem till varandra. Finns det något klassperspektiv som avgör varför man svarar så? Det är iaf jävulskt störigt när man ringer asmycket varje dag. Om man vill ringa till en Sture för att få några snabba svar orkar man inte med de extra sekunderna det tar att avgöra om det är han i telefon eftersom personen svarat, "14456" när man ringer istället för "Sture". Tacka vet jag mobiltelefoner, där svarar alla med namn.