Efter en helt underbar höstweekend i Umeå kändes det ganska deppigt att landa i gbg-vardagen när nattvagnen rullade in på stationen i förmiddags. Att läsa ett segt fall av avfallshantering och lyssna på när giffarna spelar sig ur allsvenskan har inte muntrat upp direkt. Jag blir alltid så hc-nostalgisk av att besöka björkarnas stad. Hamnar nästan alltid i diskussioner om Galaxen och hc-scenen med någon eftersom typ alla var med på nåt sätt. Tänker på de otaliga bilresorna med Klas eller bootleg-Bertil. Det var så lustigt att man såg på Victory-banden som skitstora, att Snapcase och Earth Crisis var så djävla stora bara för att de kom från USA. Det var så mäktigt att det kom ett amerikanskt band och lirade typ varannan månad. Lite som att vara metalhead på tidigt åttiotal och få se exklusiva gig med Slayer och Maiden sjukt ofta. Men liksom hur många plattor sålde de egentligen? Inte för att man mäter punkframgång på det viset, men ni fattar. Tänker mer att chugga chugga-metalen inte inspirerat till så mycket intressant musik. När jag lyssnar på det nu så ger det mig inte så mycket mer än nostalgi. Det jag fortfarande gillar var de som bröt normerna som Saidiwas och Refuseds sena grejer. Eller Starmarket, de var väl aldrig riktigt hc iofs.
Den naturliga fortsättning när hc:n dog borde ju varit deah-metal som är en mer välspelad variant av den hårda musiken. Men det blev emoprylen med Texas is the reason och sånt istället. Och när Radiohead släppte Ok Computer sommaren 97 var det som slut med hård musik för min del.
No comments:
Post a Comment