Helloween

När började alla kids med halloweenprylen på riktigt? Att den amerikanska "helgen" vuxit sig stor i vårt land de senaste 15 åren har inte ens jag kunnat undgå. Fast jag trodde mest att det rörde sig om en ursäkt för ungdomar att supa sig fuller och klä ut sig fult. Idag har det ringt på min dörr tre gånger och jag har varje gång mötts av ungar med buttericksmasker som säger "bus eller godis?", på fullaste allvar. Till slut vägrade jag öppna dörren för att slippa göra dom besvikna. Det är lite konstigt för väldigt mycket av det jag gillade som kid, och fortfarande gillar, kommer ju från USA: hamburgare, X-men och hc bara för att ta några exempel. Hur pk man än försökte vara i sina tonår gick det inte att förneka att de coolaste grejerna ändå kom därifrån. Men när det kommer till halloween känner jag mig råkonservativ, jävla amerikanskt kommersiellt trattpåfund muttrar jag för mig själv. Nä, tacka vet jag Kai Hansen och Helloween.

Drog och kollade på Romderbyt med Björn hemma hos Isak för att undvika fortsatta trakasserier. Isak hade sett giffarnas match på tv och var så imponerad att han börjat hålla på dom. Sånt värmer i höstkylan.

Har träffat K på stan/ute tre gånger den senaste veckan. Det känns fortfarande jävligt konstigt men det blir på nåt sätt enklare för varje gång.

Har tänkt en del på nagellack också, varför har man det? Kan inte komma på att jag någonsin tyckt att det varit snyggt på något sätt. Inte så att jag ryggat tillbaks om en gös haft det men jag fattar inte grejen bara.

Årets citat!

En tagen Mika Sankala efter årets fotbollsunder: "Vi hade dem i säcken, vi knöt gaffeln och släppte ketchupen", det går inte att sluta skratta.

Att Fredrik Sundfors gör sig bra i media är ingen nyhet för en giffare. Själv kommer jag aldrig att glömma när Jonny intervjuade honom om en av de sju dödssynderna för universitetsradion, otroligt underhållande vill jag minnas.

Här lyckas han fånga känslan otroligt bra efter lördagens bragdmatch. Har nog aldrig njutit så mycket av tre invektiv i en och samma mening tidigare.

Fast favoriten är nog ändå när Sundfors snor mikrofonen och gör världens trattigaste intervju med Johan Patriksson och dricker Norrlands guld här.

Om det inte räcker så kan man alltid ladda ned årets match, själv har jag sett andra halvlek tre gånger och fler lär det bli.

Sist men inte minst, spex-PEO och Sundfors käkar tacorullar, pratar om norrlandsfönstret och om när när IP liknade Östtyskland i expressen. Väldigt kul läsning för en giffnörd och om ni glömt bort att hata Mats Olsson så är det bara att börja med det igen.

Miraklet i Ljungskile (nu med större bilder)

Har tidigare beskrivit den minst sagt svåra relation jag och giffers haft de senaste åren. När jag i lördags satte mig i en bil tillsammans med de trogna giffarna Emil och Daniel samt gifnovisen Elin för att beskåda ödesmatchen mot Ljungskile började den där oroliga magkänslan att mala. Hade gjort mitt bästa för att undvika den under veckan genom krogbesök. Träffade bland annat äckliga brats på nya båten som medvetet kissade utanför pissoaren och snackade om "sosseddrinkar" i fredags. Väl på plats i den lilla lilla hålan Ljungskile, som är ungefär lika stort som Bollsta och ser ungefär lika deppig ut också, började den sannslösaste fotbollsresa jag någonsin upplevt. Efter tio minuter gör Ljungskiles Mattias Gravem 1-0 och springer fram med ett tystande finger till Patronklacken som hållt igång ganska bra so far. Giffarna på planen spelar tafatt, Mikael Lustig som varit genial under hela säsongen ser ut som en liten sparvunge, slarvar i defensiven och får inte till sina patenterade inlägg. Jag börjar snegla mot resultattavlan som visar att Häcken tagit ledningen mot Sylvia. När Peo gör självmål i 34 minuten känns det för jävligt. Sången dör ut och stämningen i klacken har nog aldrig varit så låg.

Dricker kaffe i halvlek och lider av den tilltagande kylan. Av någon anledning så lackar jag på en av de mest utmärkande patronerna när han står och förbannar sig över giffarnas oduglighet på toaletten. Vi vinner med 4-2 säger jag till honom. Han betraktar mig som en idiot och frågar vad fan jag baserar det på. Magkänsla svarar jag. Han fnyser och går därifrån. Andra halvlek inleds och det känns som att ett helt ny blå startelva kommit in på planen. De krigar som riktiga giffers, vinner andrabollarna och kämpar på som fan. Men lik förbannat lyckas Ljungskile skapa ett helt sjukt läge som Fredrik Sundfors på något sätt lyckas parera. När Johan Patriksson får en Jonas Thern-genomskärare av Ongala och hur kyligt som helst trycker in 2-1 börjar hoppet väckas igen. Giffers ligger på och Tobbe Eriksson har ett riktigt bra skott. Klacken sjunger, det kan gå. Då, i 72 matchminuten, visas Micke Lustig ut efter en onödig eftersläng. Ridå, det är över, inget lag ska kunna göra två mål på bortaplan med säsongens bästa spelare utvisad, att giffarna skulle kunna lyckas med det finns inte ens på världskartan. Men det osannolika inträffar och Tobbe Eriksson får till ytterligare ett kanonskott som touchar en Ljungskilespelare och letar sig in i krysset. Adrenalinet stiger och jag frågar min gif-kompanjon om hur lång tid det är kvar typ varannan minut. När Stefan Ålander nickar in 2-3 i 88 minuten brister det totalt. Har aldrig upplevt en liknande euforikänsla. Jag hoppar runt och kramar Emil, Daniel och okända gifgubbar, helt jävla otroligt. Patronerna tänder bengaler, champagnen sprutas och allt är helt underbart. Att Tobbe Eriksson sen gör 2-4 på övertid är bara för mycket. Trängs vid staketet som värsta Darinfanet och high fivar med Sundfors, Patriksson och Sankala. Patronen som dissade mig i halvlek kommer fram kramas och säger "Osså du rå din jävel som är så positiv, fan jag ska aldrig mer vara negativ".

Väl hemkommen till götet firas vinsten med en spontanrockabillyfrisering och fest med Emil. Vi skrikes oss hesa på Göteborgs gator, tigger till oss jäger och njuter så mycket det går att göra som giffare. Är fortfarande helt salig, det här räddade min höst. Tack Giffers! Tack som fan!

Tack för allt mormor

Dramahösten 2007 förnekar sig inte. Vaknade i morse av beskedet att min mormor Majken lämnat in. Det var en ganska väntad händelse, efter 100-årsfesten i mars har den där brinnande lågan sakta men säkert slocknat. Det är en svårgreppbar känsla när någon som alltid varit en del i ens liv försvinner. De senaste tio åren, minst, har det alltid hängt i luften att det ska hända. Men varken cancer, lunginflamtion eller benbrott har kunnat stoppa henne. Nu är hon borta och det känns tomt. Minnen av perfekt tunt stekta pannkakor och silverskedar fladdrar genom huvudet. 100 år utan en droppe alkohol, känn på den.

En kärlekshistoria

Kärleksrelationer är sällan okomplicerade, ibland känns det som att det krävs komplikationer för att en kärlek ska kännas på riktigt. Det kan ju mycket väl vara så att jag är känslomässigt störd. Det får inte vara för "lätt" i en relation, då faller spänningen på något sätt. För mig måste allt från himmel till helvete rymmas i ett förhållande om det ska vara på riktigt.

En av mina största kärlekar de senaste fyra åren har verkligen fyllt de kraven. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades på Hisingen hösten 2003. Vi hade småflörtat lite med varandra tidigare, men det var en smygkärlek på avstånd, när vi verkligen möttes öga mot öga gick känslorna inte att ta miste på. En spännande och triggande feeling infann sig när vi sågs "pirret i magen". Men det visades sig ganska snart att jag råkat ut för en bad boy. En sån där kille som lovade mycket bara för att sen göra en besviken. På något märkligt vis så ökade min fascination varje gång jag sårades. Förra året försökte jag slå mig fri ur relationen, gjorde mitt bästa för att glömma och gå vidare genom att dejta andra men det blev aldrig samma sak. På vårkanten kom åter löftena om bättring och jag var fast i relationens järngrepp igen.

Hela året har vi haft det bra ihop, vi har träffats oregelbundet men alltid med en varm känsla i magen när vi skiljts åt. Jag började tänka att det här kan nog fungera ändå. Idag skulle vi göra planer för framtiden och det kändes så bra. Men då börjar velandet igen och alla framtidsscenarion kollapsade på en minut. Vi ska träffas på lördag igen, jag vill så gärna att det ska lösa sig fast innerst inne vågar jag inte hoppas på det, har blivit bränd så många gånger förut.

"Grabbarna"

Det skrivs garanterat tusentals blogginlägg om hovrättens fällande dom mot stureplansprofilerna i just detta ögonblick. De är antagligen dessutom betydligt mer insatta i juridik och betydelsen av domens värde och så vidare. Det enda jag egentligen kan säga är att jag ropade "Yes!" när jag hörde nyheten på radion. Ungefär som jag brukar skrika för mig själv när ett nytt giffersmål dyker upp på text-tv. Men samtidigt som det kändes bra skräms jag lite av min reaktion. Att ett rättsfall kan påverka en så mycket. Lynchmobben har ju varit väl synlig på nätet och jag vet inte hur många krönikor jag läst som hänvisat till grisarnas sms-kontakt dagen efter att de svinat sig med den 19-åriga tjejen. Varje gång jag läst om det har jag känt att fan vad sjukt det är att de kan gå fria efter en sån grej. Jag är glad över den fällande domen men samtidigt skäms jag på något sätt över att jag blivit en del av mobben. Deras vidriga handlingar, som nu konstaterats av vårt rättsväsende, är inte värda det på något sätt. Det här blev ju en mer än nödvändigt rörig text, men fattar ni vad jag menar?

Must be a reason why

De senaste månaderna har varit så intensiva och oberäkneliga att jag inte kunnat vara i närheten av ta in allt som hänt. Inte för att jag riktigt tror att jag kan det nu heller. Men aningen mer balanserad känner jag mig nog. Tror att en riktig käftsmäll var något bra för mig. Jag har väl "funderat" på livet tidigare, men nu har det varit en absolut jävla nödvändighet att koncentrera mig på mig själv för att shapa upp shit. Det känns bra att ha gått igenom det. Få klart för sig själv vad som är viktigt, vilka som finns där för mig och hur jag fungerar och tänker. Med risk att bli förlöjligad och kallad hippie tror jag ändå att saker händer av en anledning och att det finns ett mål med det. Om inte annat är det en rätt skön tanke. Men visst som kille i ett I-land är det väl ganska lätt att tänka så. Trivs bra med mitt nya laissez-faire-liv, och ska fortsätta med det ett tag.

Kollade på de nya Heroesavsnitten med projektor och fetduk i helgen, jag har sagt det förr och jag säger det igen, hur länge kan det hålla? I väntan på den riktiga dippen, sista avsnittet förra säsongen var väl så där, njuter jag av varje minut. Såg förövrigt ett Prison Breakavsnitt också, herregud va sunkig den är. Alla som någonsin varit med i serien sitter i fängelse igen, fast i Panama! Nytänk någon?

This fejsbook kills bloggs

Det ligger kanske nåt i att facebookandet dödar bloggar i alla fall. Igår var jag pepp på bloggande men fastnade i ganska meningslös facebookretorik istället. Det är skönt att ha etablerat sig i lägenheten nu. Så mycket yta att jag nästan får svindel. Lite väl hyberboliskt kanske men det lär bli andra bullar när Augusto flyttar in om en månad. Har gjort en bra grej sen jag flyttade in, istället för att lyssna på P3 och surfa på min fritid lyssnar jag nu på P1 och surfar. Fast på morgonen är det inte alltid så lysande. Att vakna till ett reportage om hur kvinnor systematiskt våldtas och stympas i Kongo gör liksom att den dagen är förstörd. I jämförelse med att bli våldtagen med en machete känns ens vardagliga gnällningar om en tråkig föreläsning bara helt cp.

Jag vet inte om mognad och planering verkligen kommer med åldern eller om jag bara umgåtts ganska mycket med Jörgen under helgen. Kände mig iaf jävulskt planerad då jag bokade hembiljett till Svanö till jul idag. Det är ju skitlångt dit ju. Bokade hemresa efter det planerade nyårsfirandet i Nice också. På rutti.