När det slår mig att jag spenderat sju av de senaste fjorton kvällarna på krogen blir mönstret svårt att ignorera. Inte för att jag är rädd för att bli alkis eller så. Har haft det bra i svängen också, förutom Svanen i torsdags det var ganska deppigt. Det som stör är hur löjligt enkelt jag anpassat mig till att vara en singelkille som bor inne i stan. Det förväntas på något sätt att man ska agera på ett visst sätt då. Jag har inte varit svårövertalad när det gäller att kliva in i de där mönstren heller. Men nu får det bli lite ändring, mer fokus på studier, hälsa och kvalitetshäng som inte nödvändigtvis behöver vara alkoholrelaterat. Självklart finns det en ekonomisk aspekt på det hela också. Måste vara svårt att finansiera ett alkoholistliv som student.
Har börjat med Spotify också. Fatta att Ultima Thule har gjort en cover på Eddie Meduzas ta å klipp dig. Sjukt dålig cover men liite humor måste de ändå ha haft, eller? Mina grannar lär för övrigt tro att en efterbliven nationalist alternativt epa-raggare från landet flyttat in. Har inte kunnat undgå att lyssna på Thule när allt finns så lätttillgängligt utan att behöva laddda ned. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar på stolt svensk osv. Det är ju per defintion riktigt dåligt. Kommer ihåg att de gjorde en ovärdig version av Johnny comes marching home också. Minns att jag tyckte det var konstigt att de gjorde en Clash-cover, fast den heter ju English ciwil war och är en annan låt fattar jag nu. Funderar på hur stora de egentligen var där runt 1992-93. Sålde de mycket skivor eller fick de bara oproportioneligt mycket mediauppmärksammhet? Min utläggning om att musik som är knutet till ett visst minne ger mervärde efter ett tag sträcker sig inte till all musik. När jag hör de här låtarna flashar bussresorna till högstadiet upp. Där satt man med skatepunk på högsta volym i lurarna för att slippa höra skiten som spelades av klasskamrater med bombarjackor och thorshammare om halsen. Får tillbaks den där känslan lite nu när jag femton år senare hör den då så populistiska musiken igen. Lite samma känsla som jag fick av att läsa Lasermannen. Den där klassiska liknelsen om att tungan onekligen söker sig till flisan i tanden skulle kanske vara adekvat här. Eller så har en för mig ny masochistisk ådra börjat visa sig.
4 comments:
Detaljer: enda gången jag satte ned foten mot mina klasskamraters rassetendenser var när vi skulle spela innebandy-dm i åttan. Vi skulle först spela med "100% svensk" t-shirts tyckte dom, men jag och Ivan vägrade och kontrade med bad religion tischor. Då tyckte de att vi i alla fall skulle gå med att ha Thules fula norsk-svenne-viking. Det blev helvita tröjor till slut. Under debatten fick jag även den här underbara frågan av "ledaren" i rassegänget: "Men vadå tycker du om invandrare eller?"
Va finns det ett utryck som säger att tungan söker sig till flisan i tanden? Jag har en flisa som jag jämt skär upp tungan på. När jag läste din blog satt jag faktiskt och kände på den med tungan!
Jag tjafsade mycket om rasismen på den här tiden. Det märkliga var väl att ett nationalromatiskt uttrycksätt var närmast förhärskande på den här tiden i populärkulturen, dia psalma och nordman gjorde kvasifolkmusik. Ultima thule hade inte monopol på den här sortens uttryck. I det tidiga nittiotalet sprang många runt med torshammare runt halsen och tyckte att det var fint med fornnordiska uttryck i musiken. Därför var väl det inte så kostigt som det kändes då när ens kompisar plötsligt gick runt i stolt svensktröjor. Jag hade själv torshammare tills jag blev beskylld för att vara rasist. Att man inte klev på ultima thule tåget handlade väl mest om att man hade medelklassföräldrar som inte köpte rasismen, i mitt fall en arg invandrad hemspråkslärare som såg ny demokrati som ett hot mot precis allt hon trodde på, men också en farsa som var ganska inne på fornordisk estetik.
Jo du har rätt i att Ultima Thule inte hade ensamrätt på den fornsvenska romantiken. Det där tas upp på ett bra sätt i Gellert Tamas bok vill jag minnas. De tog väl bara grejen till en icke rumsren nivå som attraherade rassebönder och skabbskins. Tänk om Arn-böckerna och filmen kommit då! Guillou satt säkert på idén men ville vänta tills det var ok att leverera. Filmen hade garanterat blivit en blockbustersuccé iaf, nu snackas det väl mest om kalkonvarning.
Post a Comment