Raoul Wallenberg & Le Frog

Idag har jag för andra gången den här veckan gått förbi den nya Raoul Wallenbergstatyn på Haga Kyrkoplan, som i min värld heter Hagaparken. Den bakom KTB där man brukar söla i sig billiga baguetter och kaffe. Världsfrånvänd som jag är utan tv, och för tillfället även utan morgontidning, hade Koffi Ananns avtäckande av monumentet gått mig helt förbi. Eller egentligen inte, minns en notis i någon av de tre light-tidningarna jag alltid läser på vagnen på väg till jobbet men min tuktade ruralhjärna antog på ren rutin att det var i Stockholm det hände grejer. Anyway, nu har jag i alla fall bevittnat hyllningsstenen till Raouls ära två gånger och kommit fram till att jag gillar den. Mest för att den är så clean och att Haga Kyrkoplan är en så ful plats i övrigt. Nu undrar jag bara vad karln har för koppling till gbg, det behöver väl inte finnas någon iofs, och hur lång tid det kommer dröja innan något nynazistäckel kommer att vandalisera den fina kulturgärningen.

Jag och Kristina har ägnat kvällarna åt att titta på barnfilm. Fast det där stämmer ju inte längre riktigt, att tecknad film skulle vara anpassat för barn alltså. Nuförtiden känns det nästan som att filmbolagen lägger mer möda på att kidsens föräldrar ska tycka om filmen och öser på med populärkultursreferenser som någon yngre än 13 bast aldrig skulle fatta. Det görs ju inte ens tecknad film längre utan "animerad film". Av de två animerade verken Shrek the Third och Flushed Away var det lätt att peka ut vinnaren och förloraren. Shrektrean var så urvattnad att jag somnade innan slutet. Den brittiska (?) Flushed Away herregud vad jag skrattade. Mest för att det var så mycket buskis och slapstickhumor i den, animerade djur som gör sig illa är kul, och för att Jean Renos röst gjorde karaktären Le Frog så klockren. "A must see" som dom säger i en annan del av världen.

Fejcon

En ganska standardiserad söndag. Vaknar sent efter öldrickning på Klara och Kellys med Gösen, Oskar och Aggan. Innan vi begav oss till Klara hann vi dock med att bli scammade på Göteborgs konsthall. Förra våren körde de sin Warm Upklubb på den lummiga bakgården. Ett samarbete med Uppåt framåt stod det på flyern. Dock valde de att förbise att årets upplaga av klubben är alkoholfria tillställningar. När man trodde man betalade inträde för att få götta sig med en bärs i solen kändes det lite surt att få nöja sig med kaffe och cola.

Kul att Björn jobbat upp sitt fotbollsintresse till den grad att han nu även sparkar boll, och inte bara gamblar på diverse internetsajter. Söndagsträningen på Heden är en go gammal kamrat så det är uppskattat när fler nära vänner tar del av den.

Äh, va lamt det här blev då. Det mest spektakulära jag gjort idag förutom att sparka folk på smalbenen är att testa en av Hälsans Köks nya produkter "Vegetariska grillade bitar". De avnjöts i mjukt tacobröd med fetdressing och grönsaker. Helt ok produkt. Att bitarna var förgrillade gjorde att konsistensen var bättre än tex quornbitar. Annars påminde de lite om sesamnuggets i smaken. Nu längtar jag efter att få slänga på deras grillade filéer på en utegrill så snart som möjligt. Kul att de kallas filéer förresten, inga vegetariska ben här inte. Jag är en sån sucker för fejconprodukter dyrt är det men men. En annan dyr grej är att jag är djupt nere i snusträsket igen. Känner mig helt oinspirerad att försöka sluta för tillfället.

Den utvecklingstörda mansapan

Det verkar vara en rådande trend att jag inte kan skriva blogginlägg om det jag tänkt mig för att vidriga saker händer innan jag hunnit med det. Ville och tänkte skriva om dagens Darinkonsert på Liseberg med min skolklass. Måste skriva om den äckliga apan som förstörde kvällens Champions Leaguefinal på Hörnan. Fotboll och all aktivitet som finns runt den är ju förknippat med en extrem heteronormativitet. Det är ett faktum som är svårt att förneka. Men under de senaste tre åren då min nördighet kring detta ämne successivt accelererat har jag ändå aldrig stött på något så motbjudande som ikväll. En normal fotbollskväll på sportställe brukar vara mansdominerad men ackompanjerat av insatta och roliga nördkommentarer. Ikväll raderade en rakad, ful och tatuerad efterbliven apa allt det där. Bärandes en marijuana t-shirt med mcdonaldstypsnitt ägnade apan en stor del av andra halvlek åt att använda sin ohyggligt sparsamma vokabulär åt att skrika "fitta", "äckel-päckel bög" och "hora" till domaren och de milanspelare som jagade en boll på en fotbollskärm. Hatet byggdes snabbt upp och plötsligt jublade jag vare gång Pippo Inzaghi rörde bollen, han är förövrigt min hatspelare no 1 i fotbollsvärlden. Det som stör mig mest är att ingen gjorde annat än att sucka åt honom. Fan, jag har inte känt mig så här sen jag gick på högstadiet och tvingades lyssna på Ultima Thule i bussen till Skog varje morgon. Han förtjänar fan att dö.

Sjukt mycket Sopranos på sju minuter

Igår led jag av akut post-rossödepression. Men efter att ha debriefat med Mörn-Björn på Publik idag så känns det lite bättre. En glatt samtal från herr Selmane lyste dessutom nyss upp den halvsega tisdagskvällen.

Jag har ju tidigare skrivit om hur mycket jag uppskattat recaps på youtube. Då har det rört sig om officiella sådana. Nu när Sopranos lider mot sitt slut, två kvar?, så passade jag på att kolla på den här återberättningen av samtliga Sopranosavsnitt som sänts på svt. En riktigt underhållande hemmaproduktion.

Livet på landet (fast mest på skolgården)

Tänkte skriva om det fina hänget på Rossö, men måste börja någon helt annanstans. På väg hem från jobbet hamnade jag nämligen mitt i en tonårsfight. Traskandes tvärs genom skolgården i rask takt mot spårvagnen ser jag två kids som pucklar på varandra för fullt. Det märks direkt att det inte är det klassiska scenariot med skojbråk, några tjejer i åskådarskaran säger också att de slåss på "riktigt". Jag försöker att använda min idrottslärarpondus genom att skrika till dom. Vilket får en hyfsad bra respons, de slutar att veva knytnävsslag och backar ifrån varandra. När jag kommer närmare börjar de istället att sparka, spotta och mordhota varandra. Jag har aldrig sett dom här killarna förut och vet inte hur jag ska tackla situationen. Försöker hålla tag i killen som ser mest aggressiv ut och mordhotar mest. Följden blir att han drar sig loss och hotar att slå mig om jag inte låter honom vara. Efter ett tag lyckas jag ställa mig mitt emellan killarna och håller isär dom samtidigt som jag undviker deras slag och spottloskor. Till slut kommer en kvinnlig lärare som känner en av dom och lyckas lugna ner honom samtidigt som den andra grabben låser in sig på en toalett. Jag har aldrig hamnat i den situationen med kids som jag inte känner. Då har det alltid gått att snacka ner stämningen, men här funkade den grejen ytterst dåligt. Det är ju inte direkt en ovanlig grej heller. När jag väl satt mig på vagnen översköljs jag av en sanslös tröttnad och jag skattar mig lycklig över att inte behöva befinna mig i högstadiemiljö längre än två veckor till.

Rossö. Egentligen behövs det väl inte skrivas så mycket, förväntningarna från tidigare år uppfylldes med råge. Små finjusteringar (rom, marinad och Corona) gjorde vistelsen mer njutfull än ifjol. Två dagars fotbollslir och bad var mer än vad jag förväntat mig iofs. Jag utpekas ofta som den dåliga förloraren bland mina polare. Vilket inte är ett helt obefogat påstående. Men efter att ha hängt med Mörn-Björn, och kanske lite mer otippat K Sundin, en weekend fylld av tävling i olika former så skulle jag vilja hävda att det finns ens stor del projicering med i den bilden. Det lutar åt en Rossörepris i augusti by the way...

Vardag

Sömnbrist efter en natt med stackars influensasjuk gös. Seg stämning på jobbet efter beskedet att fem pers ska gå från "min" avdelning. Det är en sån dag som gör mig oförmögen att jobba upp entusiasmen att skriva den där hatiska texten om den värdelösa elektroniska musiken som helt hämningslöst tränger sig fram varenda gång jag lyckas med bedriften att gå ut. Främst på prettokonstfester men inte bara. Lördagens händelser är så långt bort efter två vardagar. Men jag ska fila på den i mitt inre och förhoppningsvis lyckas klämma ur mig den innan jag blir pensionär. Det roligaste med helgens händelser var annars kvalitetshänget med Marre.

Det patetiska, men samtidigt underbara, är att jag mitt i allt det vardagsjobbiga bara behöver tänka på Giffarnas 3-0 vinst och medföljande tabellplacering för att le inombords. Min vidskeplighet? Äh, orkar inte ens skriva ner gårdagens korpresultat men visst fan håller det i sig.

Nu surplas det fattigmansmat i form av Hanets ärtsoppa i väntan på den stundande Rossöhelgen. Som återigen börjar likna den där deckaren av Agatha Christie. Bara jag får hänga med Kristoffer och ett kubbspel så är jag nöjd. Eller det räcker väl med herr Sundin, ett kubbsett snajdar väl han ihop i brådrasket.

En bra grej jag upptäckt med tuben. Recaps. För mig som följer osunt många tv-serier och har minne som en guldfisk är det göld. Sex minuter långa recaps av alla säsonger av The Wire är det senaste jag använt mig av. Eftersom jag sett den serien i helt fucked up ordning hjälpte det mig att få bitarna på plats. Det är förövrigt den bästa serien jag någonsin följt.

Lite reflektion, lite vidskeplighet, lite tub

Glider fortfarande på minnena av gårdagens Hisingsbesök. Det var ett sant nöje att läsa GP-sporten och de lokala minimalistiska gratisblaskorna i morse. Stör mig dock på att Häcken lipar så mycket. Ok för att domaren tog ett väldigt märkligt beslut när han dömde frispark och gult kort till Sundfors efter att han fällt David Larsson, långt inne, i straffområdet. Men så överlägsna som giffarna var i andra så är det ingen slump att de vinner. Så här i efterhand är jag faktiskt grymt nöjd över att Häcken fick göra ett mål. Annars hade man ju gått miste om deras muppiga "De va la gôtt-låt", där snackar vi underhållningsvärde.

En jobbig grej med vinsten är att den öser ytterligare vatten på min vidskepliga mindfuckföreställning om att Giffarnas framgångar går hand i hand med Stäppvargarnas korpresultat. Första säsongen sög vi och GIF spöade topplag efter topplag i Allsvenskan. De två senaste säsongerna har vi vunnit respektive kommit tvåa i våra korpserier medan Norrlandslaget åkt ur högsta serien och gjort en sopig säsong i Superettan. Hur det gick för Stäppvargarna i måndags? En sanslöst oförtjänt 2-1 förlust...

Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om att lägga upp youtubeklipp på bloggen. I jämförelse med ett välskrivet inlägg är det alltid en besvikelse när pålitliga bloggare gör så, latmansbloggning om ni så vill. Hur som helst de här kan jag inte låta bli.

1. Mäktigt. Jag trodde aldrig jag skulle känna för att åka till Aten för att kolla på basket! men som de här snubbarna piskar upp stämningen kan man inte göra annat.


2. Internhumor. Killen som snodde Sheltas Dracula-gubbe som stod utanför Cafe Publik under Andralångatansdag i fredags. Det är även ett tidsdokument, istället för att skrika "va fan håll du på me" så filmar snubben som bor ovanför Kolla Kolla när en tratt cyklar iväg med Dracula...

Så in åt helvete gött Giffers!

Det började bra, nyss avstigen vid Rambergsvallen lyckas en lokal alkis tolka mitt och Mörns snack om att se tre Entourageavsnitt på raken till att Häcken har tre säkra pinnar mot dagens motståndare. Följt av de sedvanliga hånen om det norrländska klimatet. Jag svarar självsäkert att Häcken kan glömma sina poäng. När alkisen fejdat på oss, vilket var lite av förolämpning, intog vi våra platser på "bortaläktaren". Drygt 20 Gif-fans, inklusive min ditlurade surjämte, fick uppleva den klassiska Gif-öppningen. De blåvita hjältarna spelar bra, trillar boll och sätter den första bollen i kassen. Självklart döms det bort för offside. En småtrevlig stämning sprider sig ändå bland Sundsvallsanhängarna, förutom Sundfors sedvanliga snedsparkar ser giffarnas spel bra ut. Häcken kontringar är emellertid livsfarliga och deras islänning på kanten, Ari Freyr Skúlason, känns som rena rama Robinho när han kommer farande. Efter en hörna trycker Robert Mambo Mumba, bara en sån sak, in ett oförtjänt 1-0 till BK Röva. Resten av halvleken bjuder inte på så stor underhållning. Giffarna skapar en del halvfarligheter, Teddy Lucic skjuter en frispark i ribban och Tarmo Neemelo ser ut att bryta näsan i en läskig nickduell.

Efter att ha avfärdat förslaget att lämna Gifklacken för a place in the sun införskaffas kaffe och den andra halvleken kan börja. Under de år jag aktivt följt giffarna har jag aldrig sett dom så bra på en bortaplan som under andra halvleken mot Häcken idag. De fullständigt äger sönder mittfältet. Visst, de gulsvartrandiga slank igenom ibland men då visade Fredrik Sundfors sin storhet i närspelet. Sundsvall för spelet och trycker på utan att ha den där sista skärpan, Mattson, Söderberg och Hallenius (som kom in i stället för Tarmo)hade alla bra lägen utan att riktigt kunna förvalta dem. Ytterligare ett gif-mål stjäls pga "offside". När klockan tickat upp i den 84 minuten tar de tidigare halvhjärtade försöken till support från klacken fart. Och ta mig fan om inte Tobias Eriksson trycker in kvitteringen i 85:e. Resten av matchen består av ett enda långt "Giffarna är dom bästa, heja heja heja Sundsvall". Alltså vi vann matchen på läktaren, lätt. Sen inträffar några totalt osannolika ögonblick för en Gif Sundsvallsupporter. Först lyckas den nyss inbytte PEO, av alla spelare, dra en klockren bicycleta i målvaktens högra hörn, jag svär den var millimeter från att gå in. Matchens sista minuter består av massiva gifhörnor. När kvällens sista spark av Linus Hellenius går in i mål brister allt, jag minns knappt hur det gick till, ren och skär gifeufori utbryter hos de tappert sjungande Sundsvallsfansen och den högst rättvisa vändingen är fullbordad.

Matchens citat: "Hela situationen gubbar" var det Ålanders gälla stämma som hördes?
Kvällens positiva överraskning: Kalle Ljungbergs pigga inhopp och såklart the return of PEO.

Skorpionen x 3

För de som, av någon outgrundlig anledning, inte läst Sportbladet XL idag postar jag säsongens fetaste mål. I den kontexten är det svårt att undvika originalskorpionen och den klassiska målvaktskopian. Här kommer alltså skorpionen gånger tre, enjoy! Årets mål av Sjaktar Donetskts brasse Francelino Matuzalem mot Sevilla i
Uefa Cupen :

Originalet av Willy Carbos i FC Twente 12 september 1984:

Den mer berömda Rene Higuitaversionen som åsamkat kids näsblod över hela världen:

Spindelbesvikelse

En sån där dag då middagen aldrig kom. Sen frulle, en rejäl med smoothie, bröd och ägg. Sen lite mackor innan eftermiddagens drabbningar på Heden. Efter duschen fastnar jag i internet utan att komma ur. Glömmer helt bort att äta är en grej man borde göra. Sen våldsklämmer jag i mig fem linfrö/Omega-3 mackor innan jag bestämmer mig för att blogga trots allt. En mackdag.

Igår sågs äntligen Spider-Man 3 i gott sällskap. Triologin, om det nu inte blir tre till, verkar följa samma mönster som X-Men. En bra första film, jag har omvärderat den, följt av en suverän uppföljare avslutat med en halvtrattig trea. Alltså missförstå mig rätt nu, jag ska se om filmen på torsdag och ser verkligen fram mot det. Men som Marvelnörd gav trean mer att klaga på än de tidigare filmerna. Först och främst känns valet av bad guys lite segt och dåligt förvaltat från serietidningsvärlden. Att Harry Osborne ska ta över farsgubbens Green Goblin game är ju fine. Men då ska han ju för fan bli Hobgoblin (Gula Trollet!?) nu såg han mest ut som en bifigur från Tillbaka från framtiden II med sin hooverboard och töntiga dräkt. New Goblin, fuck that. Venom i all ära, han var riktigt läskig, men varför sätta en blonderad That´70s Show-Eric som någon konstig Peter Parkerkopia? Venoms värdkropp ska för bövelen vara en kristen trattig inbrottstjyv som Spidey satt dit. Sen till Sandman som castats grymt ska sägas, undrar var dom hittat den fina tröjan. Men han tillhör ändå de tråkigaste superskurkarna, det enda som gör honom speciell är väl att han ska vara "dubbelbottnad". Synd att de inte spann vidare på Dr. Connors, som ju är med i filmen och undersöker Venom, och introducerade Lizard. Rhino, Juggernaut och Kingpin är andra bra skurkalternativ. Det var även störigt att de skulle dra in Gwen Stacy som den konkurrerande bruden. Hon var Parkers flickvän innan M.J. som dog på typ 60-talet...

Trean kom inte upp i samma klass som Spider-Man 2 men det fanns såklart ljuspunkter som Stan Lees cameo. Och Toby Maguire är fortfarande suverän som Peter Parker och han som spelar J.Jonah Jameson måste vara den bästa serietidningstolkaren ever. Fan va kul han är. De som klagar på de sentimentala dramascenerna med M.J. och faster May kan gå hem, dra något gammalt över sig och runka till Matrix-boxen.

(Inte så) fotbollsnörd

Brukar känna mig ganska så säker i min fotbollsnördighet men efter att ha gjort Offsides SM-test har den självkänslan fått sig en rejäl törn.