Se upp för dårarna

Av anledningar som jag inte orkar gå in på såg jag igår Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna. Inledningsscenen som skildrar en tunnelbanevagns färd från Slussen till Gamla stan är ett vackert klipp, och det enda som gav mig något av det biobesöket. Maken till värdelös film var det längesen jag tvingades uppleva. Det är så tröttsamt att alla invandrare i svenska filmer sen Jalla Jalla måste vara platta och "roliga" karaktärer. Visst, det var lite kul första gången den turkiska kirurgpappan som tvingas jobba som tunnelbaneförare i Sverige säger "Se upp för dårarna" istället för ni vet vad. Men sen, varenda jävla gång som turkmamman eller turkpappan ska säga något så är det meningen att det ska vara så in i helvete roligt att de använder fel preposition eller inte kan uttala ordet "justitsieminister". Varför skulle det vara kul? Inte nog med att filmen envisas med de trötta invandrarkaraktärerna, det finns en indier som alltid är glad också, de lyckas dessutom dra in den andra rådande trenden i svensk film för tillfället nämligen den roliga lantisen. Bara för att en rollperson pratar dialekt, här någon form av dalmål, så ska det per automatik vara underhållande/kul. Det är så lamt.

Att sen hela filmens handling, om en turktjej och svennetjej som vill komma in på polishögskolan, är så abnormt förutsägbar och sliskig gör att man stilla undrar vad det ställs för krav på en manusförfattare för att strösslas med SF-pengar i dessa dagar. Den enda skådespelare som i mina ögon kommer undan med hedern i behåll är ändå den turkiska pappan som sköter sin endimensionella roll helt ok. De sjukt störiga huvudkaraktärerna, för att inte tala om pojkvännen, kräker stundtals ur sig så pinsamma och torftiga dialoger att jag bara vill sjunka igenom biostolen och försvinna. Det är något seriöst uppfuckat med SF när öser ut pengar till sån här skit. Att Hannes "Röven" Holm snart kommer med en ny, med största sannorlikhet svindålig, film är ytterligare ett tecken på hur rutten svensk film är för tillfället. Med tanke på att en seriös och ärlig satsning som lågbudgetprojektet Hata Göteborg knappt ens kommer att gå upp på de svenska biograferna känns det extra sorgligt.