Mest lyssnat 2008

Ok, för what it's worth, här kommer mitt Spotify 2008. Gjorde det enkelt för mig och tog de låtar som snurrats mest i min iPod och stuvade om lite. Så det är ganska mycket fifty/fifty om låtarna verkligen ÄR 2008 så att säga. En massa fanns ju inte heller såklart så den är långt ifrån rättvis men helt ok. Det enda som är säkert är att jag lyssnat som fan på dom i år. Mycket gubb och bredbent blev det...

Imorn blir det sthlm och sen jul på ön och nyår i Rom. Känns ganska grymt faktiskt.

What turns you on turns you into swine

Kan inte alls fatta att det är den 20 december idag. Noll julestämning i ungkarlslägenheten på Seminariegatan. Har ägnat hela dagen åt att komma på olika anledningar att inte skriva klart mitt sista pm innan jul som ska presenteras på måndag. Vet inte vad som hände den här veckan riktigt men den gick fortare än vanligt. Alla fattade att det var var jul snart och ville hänga, därav den saknade studiedisciplinen antar jag. Öl och häng istället.

Kultur har jag tagit del av också, såg David Sandström Overdrive på Pustervik och det var över förväntan bra. Mycket folk och det mest förvånande, förutom att han körde Someone's Gonna Die, som extranummer var att de låtar jag dissat på nya plattan var bäst live. Not a good boy t ex en riktig formulär 1A rocklåt på platta men en riktig stänkare live.

Gick till slut och såg De ofrivilliga igår. Fy fan vilken jobbig film alltså, jag hade en obehagskänsla i kroppen från början till slut. Inte för att på något sätt antyda att den var dålig, snarare tvärt om antagligen den bästa film jag sett i år. Men den klockrena dialogen kunde stundtals smärtsamt påminna om hur mycket kallt småsnack man ägnat tid åt i sitt liv. En sak störde mig dock något enormt, under en scen i filmen där en kille, förövrigt min fotbollskollega Olle, blir utsatt för ett övergrepp så började ett stort antal killar i publiken att skratta. Så patetiskt, kändes så tydligt att det var deras sätt att hantera att det var en KILLE som utsattes för ett sexövgrepp. Sånt där hatar man ju med bio, när man påminns om hur många idioter det finns.

Det dom inte sa

Vad är då egentligen jämställdhet? Ibland säger en del vuxna män att "jo, de lever nog jämställt eftersom de också hjälper till hemma". Att "hjälpa till hemma" handlar inte så mycket om jämställdhet, utan snarare att mannen ifråga missuppfattat hur gammal han är, och blandat ihop sin partner med sina föräldrar. Har du någon gång hört en vuxen kvinna säga att hon tycker att hon lever i ett jämställt förhållande eftersom hon brukar hjälpa till hemma? Det har inte jag.


Ur den enda bok jag läst från i år. Bitvis riktigt bra, när det blir personligt.

Public service

Man måste ändå älska svt ibland. Jag har inte gnällt så mycket om det här på bloggen men jag är tv-lös igen. I vanlig ordning så pajade min tv efter ett halvår. Hursomhelst, det jag älskar svt för är deras svt play som jag avskydde för några år sen, det hackade och var dålig kvalitet vilket bara resulterade i frustration då det var något intressant man ville se. Men nu verkar de har skärpt till sig ordentligt. I veckan såg jag både första delen av Thomas Quick dokumentären och Solens mat i hög kvalitet. Fantastiska program på heelt skilda vis. Matporren i Solens mat kändes som den perfekta uppvärmningen inför den stundande Italientrippen. Quickgrejen har ju fått såna sjukt stora proportioner att man inte kan undgå att bli impad av researcharbetet. Minns ju alla dom där rekonstruktionerna från nyheterna när man var liten. De fick minst sagt en annan infallsvinkel då det framgick hur knarkad på benzo han var under den tiden. En dokumentär kan ju inte heller misslyckas då en av huvudpersonerna heter Christer van der Kwast.

Så här under George W Bushs sista dagar som president måste man ändå ge honom cred för hans reaktionsförmåga. Även om man gärna sett att dom där dojorna gav honom en rejäl blåtira.



PS. Jag har tydligen två spotifyinvites kvar så om någon inte har klivit på tåget än och är intresserad av dom är det bara att höra av sig.

Peter Harrysson at his best

På 1 min och 17 sekunder får han till två olika röster. I hela Silver Fang gör han ett personregister på typ hälften av alla karaktärer. Vackert att höra en seg söndag som denna, speciellt med tysk brytning. Om jag är bakis? Närå, jag spenderade bara de senaste 20 timmarna på ett försenat tåg, that's all.

Ute ur garderoben

Eftersom jag ejenklien är helt överhopad av studier som jag inte förstår hur jag ska hinna med så blir det här kort. Måste ventilera lite av mitt senaste internetlajande. Den gode Matti postade en intervju där Gaahl kliver ut ur garderoben, kul intervju btw, Gaahl verkar typ nykär och sympatisk. Det kom inte som någon blixt från klar himmel direkt då jag fick höra det redan förra hösten från en säker källa. Dessutom såg Hanet honom kurtisera en ung man i Bergen i höstas. Men att han skulle gå ut med det kändes oerhört otippat. Whats the big deal med en outing i dessa dagar kan man kanske fråga sig. I mina ögon är Gaahls handlande i sin position av ledande Black Metalsångare i paritet med att en världstjärna i fotboll skulle göra det. Djävligt starkt gjort.

Kan inte heller låta bli att länka till den hysterisk roliga kortfilmen Der Schlangemann (heter den så?), tack för den Augusto.

Ha en fet helg nu!

Landskod + 88 = Telefonbedrägeri

Alldeles nyss ringde det en halv signal på min telefon. Displayen visade +88. Denna landskod kändes onekligen främmande så jag drog slutsatsen att det inte var någon av mina vänner utan någon stackare som ringt fel. Alternativt att det var Johan eller Ivan som ville något väldigt angeläget från sina hörn på jorden. När jag googlade grejen så visar det sig att det är bedrägeri i allra högsta grad. Det här +88-numret ringer tydligen aldrig mer än en halv signal eftersom dom VILL att man ska ringa upp och då kostar det fan i mig pengar! Tur att jag satt hemma hos Marita med trådlöst internet och inte på nåt tåg. Då hade jag nog nyfiket ringt upp detta okända nummer utan att försöka kolla upp det först.

Så om ni får ett liknande telefonsamtal med landskod + 88 RING INTE UPP!

Förövrigt kan jag meddela att det är svinkallt och djävulska halt i Ume.

Fussballkalender

Hello kids, ni har inte missat att det är jul snart va? Ni fotbollsnördar har väl inte heller missat att den enda julkalendern man behöver följa i år är Erik Nivas Premier Leaguekalender med tillhörande youtubegodbitar. Lite klassiskt PL-godis varje dag fram till självaste juleafton. Den alternativa listan som finns på hans blogg är nästan mer underhållande dock, där ryms lite mer icke rumsrena PL-händelser som Paulo Di Canios psykbryt mot domaren.

De stora ligorna börjar ju sätta sig nu, det är lite tråkigt för spänningens skull men samtidigt kul att nya favoriter etsat sig fast på hjärnhinnan. Vilka är snubbarna på bilderna undrar ni kanske? De är de bästa nya fotbollskaraktärerna jag fastnat för den här helgen, något oväntade kanske. Tyvärr har jag inte hittat några bilder som gör mina beskrivningar fullkomlig rättvisa.

Men ok, bild nr 1: Har ni också undrat vad som hände med snubben som spelade Killer Bob i Twin Peaks? Alltså hans skådespelarkarriär var ju dödsdömd efter att ha spelat den läskigaste karaktären i tv-historien. Han kunde inte ens gå tillbaks till sitt ursprungliga jobb som ljustekniker. Ni kan den historien, David Lynch upptäcker Frank Silva i spegeln när han jobbar som ljustekniker och blir skiträdd och castar in honom i serien. Enligt Wikipedia så avled Silva tragiskt i AIDS, men jag vet bättre. Det var bara en rökridå för att börja sitt nya liv som fotbollsläkare på San Siro. Bilden har tyvärr några år på nacken när han fortfarande hade kort hår. Numera har han sin ursprungliga style med hästsvans och allt. Går inte att missa honom då Milan eller Inter har hemmamatch. Det amerikanska ursprunget avslöjar honom dock genom hans totala ointresse för fotboll, han ses oftast läsa tidningen eller dylikt då kameramännen lyckas fånga denna ljusskygga karaktär.

Bild nr 2: Blev stum av förvåning då jag märkte att en av bröderna Fluff, ni vet det där undermåliga barnprogrammet som sändes i TV 4 för ungefär tio år sedan, numer spelar som mittfältare i Everton under täckmanteln Marouane Fellaini. Behöver kanske inte nämna hur hans fluff, mycket mer nu än på bilden, påverkar hans huvudspel.

Extremtöntar

Fan vad jag blir provocerad av extremsportare. Läste i senaste Filter om nån jävla tomte som skulle bestiga Mount Everest vilket ju asmånga redan gjort. För att vara en äkta extremtjomme var han tvungen att göra något nytt och skulle därför åka skidor ner för bergeländet också. Klart som fan att killen gick och dog. Alltså det är väl inte en sån ovanlig åsikt att tycka att Ola Skinnarmo och co är dumma i huvet. Alltså dom ÄR ju bevisligen det då dom dör hela tiden. Men det som stör mig mest är att dom ändå i många kretsar ses som hjältar och förebilder. Ok, jag har cyklat till Mount Everest klättrat upp och cyklat hem igen nu är jag en sjukt eftertraktad föreläsare som ska peppa igång entreprenörer i hela landet. Det är ju där dessa tokstollar skiljer sig från säg Jackasskillarna som ju också är dumma i huvudet. Ingen företagsledare skulle någonsin få för sig att hyra in Steve-O som föreläsare liksom. Men extremtöntarnas jidder om individen hit och dit rättfärdigar deras idiotiska livsstil.

Det där med EU

Jag ska inte sticka under stolen med att jag blivit väldigt mycket mer EU-vänlig de senaste åren. Den största anledningen är att jag under min utbildning blivit matad med vad en gemensam europeisk miljöpolitik kan få för positiva konsekvenser. Eftersom en så stor del av de miljöfrågor som vi måste hantera har en klart internationell karaktär är gränsöverskridande samarbeten nödvändiga. Det är en ganska enkel logik egentligen. Och eftersom EU för en gemensam miljöpolitik finns det en betydligt större chans att verligen påverka tunga aktörer direkt genom beslut där än genom internationella avtal där "naming and blaming" är den enda konsekvensen ett ouppfyllt avtal resulterar i.

Men allt det positiva som EU-samarbetet kan stå för bygger ju naturligtvis på att de verkligen sätter miljöfrågorna i fokus och fattar vettiga beslut. Den senaste mesiga uppgörelsen om kraven på bilars koldioxidutsläpp är ett tydligt exempel på när man snarare blir förbannad istället. Framförallt med tanke på att det mesta talar för att Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, med Volvo flåsande i nacken, har jobbat mot det ursprungliga kommissionsförslaget.

Mix up?

Hua vilken bakissöndag det här blev då. Och vad är det med Ritz och psykon? Gårdagens störda kille var ju mer av ett irriterande freak än läskig snubbe som ville slåss i och för sig. Men det är fan inte ok att ägna kvällen åt att trakassera vårt sällskap bara för att snubben inte har några egna vänner, patetiskt. Faktum kvarstår dock, två gånger Ritz två gånger psykon. Att Björn blev hotade med spö av en gothtjej var ju iofs kvällens behållning på flera sätt.

Ingen har väl missat vilken härlig norrländsk musikhöst vi haft hoppas jag. Hello Saferide, David Sandström och Frida Hyvönen har alla levererat bra skivor. Det enda som fattas är att den kotlettälskande lyrikgeniet från Lule ska prångla fram en ny fullängdare för att den norrländska musikhösten skall kunna anses vara komplett.

Men alltså Frida Hyvönen, första gången jag hörde Dirty Dancing
trodde jag att den där tonartshöjningen, eller vad det nu kallas, var en passning till dirtysoundtracket. Men efter att ha plöjt igenom hela skivan i spotify utan att hitta låten gav jag upp. Den gode Hanet hade gjort ett lite bättre detektivarbete visade det sig. Låten som jag tänkte på var Unchained Melody med Righteous Brothers. Den låten återfinns dock inte i filmen Dirty Dancing men är med i den där klassiska drejscenen i Ghost. Hur tänkte Frida Hyvönen där? Inte alls eller var det liksom Patrick Swayzefilm som Patrick Swayzefilm?

Unchained Melody med Righteous Brothers:



Dirty Dancing med Frida Hyvönen och Mackan:

Favorit i repris

Jag har ju postat den här förut men kan inte låta bli att göra det igen. Att några grekiska supporters hängivna sång på en basketfinal, gilar ju inte basket överdrivet mycket direkt, har blivit mitt all time favorite youtubeklipp är lite av en gåta. Men när de femtusen panathinaikosfansen sjöng horta magiko i tisdags mot inter var det den största behållningen jag fick av den matchen. Får gåshud varje gång jag tittar på det här klassiska klippet. Någonstans finns det nog en naiv förhoppning om att få uppleva något liknande på östra stå med patronerna.



English translation: It's a magic weed, give me a little bit to taste, to dream of my PAO and shout as far as God: My Panatha, I love you, like heroin, like a hard drug, like hashish, lsd, for you PAO the whole world is stoned, (or: PAO the whole world is high on you), the whole world. My Panatha, my Panatha, I love you, I love you, wherever you may play I will always follow you, I follow you, PAO here, PAO here, PAO there, PAO there, wherever you may play we will always be together, always together.

Snuskordboken, känsliga läsare varnas

När jag var på bokmässan, vilket känns som ett ljusår sen, passade jag på att snika till mig en djävla massa gratistidningar som skänktes bort på slutet. De flesta har legat helt olästa och kommer antagligen göra det tills de hamnar i pappersåtervinningen. En tidning/bok som lyckats fånga mitt intresse är i alla fall Subalterns erotikanummer. Den innehåller en rad texter som behandlar erotik. Det är både regelrätta sexnoveller i varierande kvalitet, bland annat en skriven av Amanda Ooms, men också lyrik, en text om erotik i konstens historia samt en underhållande transkription av Tommy Lees och Pamela Anderssons privata porrfilm. Men det är egentligen inte någon av det skönlitterära, essäerna eller lyriken jag fastnat mest för. Nä, längst ner på varje sida finns ett snusklexikon som gjort att jag känt mig väldigt okunnig inom erotikens område. Definitivt inget som fanns med i sexualundervisningen när jag gick i skolan i alla fall.

Några exempel:
Antropofagi: kannibalism ibland i förbund med sexuell uppfattning.
Autonekrofili: sexuell upphetsning av att fantisera om sig själv som död.
avisodomi: Sexuellt umgänge med fjäderfä och andra fåglar.
Bang zaang: Hårdsex.
Bertopung: gå omkring med oförlöst kåthet.
Blood sports: sexuella övningar där blod ingår t ex att bita varandra eller ha cunnilingus med menstruerande kvinna.
Bug chaser: person som medvetet uppsöker hiv-smittade för spänningen med osäker sex. En sorts rysk roulett.
eremitsex: ok, den kan ni lista ut själva
Erotofonofoli: att bli sexuellt upphetsad vid tanken på att mörda sin partner.
Fallofobi: skräck eller vämjelse vid åsynen av en (erigerad) penis. Fenomenet kan vara en följd av homofobi.
Fobofoli: att bli sexuellt upphetsad vid skräckupplevelser.
Italienaren: handlar om att penetrera armhålan. I det katolska Italien krävs det fantasi för att kringgå förbudet mot samlag utom äktenskapet. Kan vara förortsslang för "samlags-ställning när en kille knullar en tjej och samtidigt håller händerna på sitt eget huvud" samt "när en dvärg knullar en tjej bakifrån!?"

Det finns en uppsjö av liknande benämningar som för mig var helt obekanta innan jag läste lexikonet. Men nu alltså den stora bomben som jag fortfarande inte kan tro på.

Skull fucking el kranieknull: "huvudet rakas och smörjs in med kokosfett, luftslangar stoppas in i näsan, så att partnern kan andas, medan häcken sakta sänks ner över det insmorda huvudet".
Det känns ju spontant som att detta borde vara fysiskt omöjligt men lexikonet refererar till Suzanne Brøgger som tydligen är en hotshot som kartlagt sexuella avvikelser och så.

Riktig vinter, Umeå vs Gbg 1-0

Redan innan jag blir påhoppad på fejan med anklagelser om att Umeå är en etablerat tråkig stad har jag beslutat mig för att försvara björkarnas stad. Visst jag har ställt upp i klagokören och dissat mina vänner som av någon helt obegriplig anledning valt att flytta dit istället för sthlm eller gbg. Att flytta längre norrut ingick aldrig i min tonårsplan där första bästa väg bort från Kramfors greppades desperat. Och så ser det väl fortfarande ut antar jag.

Men, igår slogs jag verkligen av hur mycket jag uppskattar en riktig vinter i jämförelse med det rådande pissvädret som konstant hemsökt götet den senaste månaden. Fem minusgrader och solsken, lite knorr under skorna och jag njuter av varje fotsteg jag tar. Som besökare är staden lagom stor, alla man känner går ut på samma klubb och det goda samtalet står i fokus. Ikväll ska jag på middag hos Jörgen och imorn blir det fest och klubbspelning i goda vänners lag. Det finns en god potential för att det här kan bli höstens bästa helg.

Men å andra sidan, i mars kommer jag nog inte att hålla Umeå före Göteborg. Novemberomgången vinner staden emellertid lätt.

Femton gastar på död mans kista

Motvilligt måste jag erkänna att det spritter till en helt efterbliven känsla av glädje varje gång det rapporteras om de somaliska piraterna. Rent förnuftmässigt vet jag ju att det inte rör sig om pirater á la Kapten Blod och det inte är någon särskilt stabil grund att bygga ett samhälle på lösensummor. Dessutom är de miljöpåföljder som en sänkt oljetanker skulle innebära eller de tänkbara nya reserutterna som kan krävas för att undvika piraterna enbart av miljömässig negativ karaktär.

Men Somalia alltså, själva definitionen av ett U-land med en obefintlig infrastruktur där varje form av normal ekonomisk verksamhet har varit omöjlig sen statens kollaps i början på nittiotalet. Inget annat land har i modern tid drabbats av ett liknande sammanbrott sedan 1991, vad fan ska dom göra liksom? Trots att jag vet att det är fel kan jag därför inte låta bli att njuta lite varje gång deras pirater visar långfingret åt omvärlden och kidnappar ännu en lyx-yacht, eller oljetanker. De somaliska piraterna har helt enkelt blivit mitt senaste guilty pleasure.

Det hela har har kanske en så trivial förklaring som att jag fallit för medias så uppenbart manipulerande språkbruk. Svårt för en piratnörd som mig att inte romantisera dem då de kallas för just "pirater" eller "sjörövare". Det bästa av allt måste ju ändå vara att regionhuvudstaden Eyl kallas för "piratnäste", helt underbart.

Övervakning

Jag gillar övervakningsfunktionen med bloggers nya listsystem. På så vis får blögaren stå vid skammens påle på ett synnerligen markant vis. Annars ser jag fram emot den stundande helgen i Umijo med tillförsikt. Gbg-helgen som gick var förvisso väldigt charmant med middagsbjudning x 2 och efterlängtad fysisk aktivitet. Känner mig närmare en sund själ i en hyfsat sund kropp.

Men när jag inte kan tänka mig en mer fulländad utekväll än att glufsa panerad ost i den här staden är det nog dags att testa nattlivsutbudet någon annanstans trots allt.

C-ch-ch-ch-changes i K-K-K-K-Kramfors

Det är med sorg i hjärtat jag läser att Tolles grill ska stänga för gott. Att Kramfors nya resecentrum är det största som hänt staden sen kurredoren och att en del uppoffringar skulle krävas för att genomföra projektet må vara hänt. Men Tolles borde ha blivit k-märkt vid det här laget. Nog för att Tolle själv kastade in handuken för ganska länge sen. Men grillen är för mig ändå ett monument över vad Kramfors står för. Ställen som serverar tradar-tuttar kommer alltid ha en speciell plats i mitt snabbmatshjärta. Tolle var på sin tid själva arketypen av en jovialisk och fryntlig gatuköksgubbe vars själva uppenbarelse var ett bevis på att de serverade det göttigaste moset i stan. Minns att jag som riktigt liten knodd var otroligt imponerad över att han visste vad jag hette. Det förklarades senare med att det stod "Patrik" på min toppluva, det lämnade ändå ett tryggt intryck. Dessutom hade de alltid de bästa arkadspelen vilket ska premieras.

När jag intervjuade Nicke Sjödins son för några somrar sen sa han något i stil med att "han hade sin bas i Uppsala men sitt hjärta i Ångermanland." Då tyckte jag det lät pretentiöst och lite löjligt. Men idag kan jag nog skriva under på det där uttalandet trots allt, fast min bas för närvarande är Götet då.

Nåja, Sylos lär ju ta Dollar Store till nya höjder i alla fall. Alltid något

Det nya?

HoffSpace kommer att bli större än både facebook och myspace tillsammans, så måste det bli. Kom ihåg vart ni hörde det först.

Tror att jag i min enfald skrev att jag gillar hösten i gbg för någon månad sen. Det där är ju en sanning i modifikation. De senaste dagarna har jag knappt lämnat min lägenhet på grund av det sjukt deppiga vädret. Dagens badmintonsspelande med Mörn var nödvändig för min fortsatta existens kändes det som, eller i alla fall bastubadandet efteråt.

Nä, november kan dra något gammalt över sig i vanlig ordning. Det enda som värmer är att alla serier man någonsin följt kört igång igen. Höstens mest positiva uppryckningar står FNL och Entourage för. Mad Men håller klassen också.

Dom tuffa kusinerna

När jag var grabb var två av mina kusiner stora förebilder på avstånd. Att jag inte träffade dom så ofta bidrog nog till deras hjältestatus. De var ganska mycket äldre och hann börja med allt tufft innan jag ens fattat att det var ballt. De hade Star Wars-gubbarna, skateboards, ramboknivar och långt hår som jag också ville ha, fast inte förstod förrän några år senare. Ett av mina gladaste barndomsminnen någonsin var den julafton när jag fick ärva kusinernas Star Wars-prylar. Jag var råinne på Han Solo och gänget men var lite efter min tid, leksakerna hade slutat säljas och det var He-Man för hela slanten. Men då på julafton fick jag världens största paket, minns jag det som iaf, innehållandes Millenium Falcon, Bobba Fetts skepp och hur många gubbar som helst. Den lyckan var helt obeskrivlig, dom där leksakerna fanns ju inte längre. Sjukt stort var det.

Var alltid sur över att jag växte upp i skogen där närmaste asfalterade skatebara yta fanns på Sandö. Hade nästan glömt bort hur stor min idoldyrkan var innan jag hittade den här bilden på fejan.

Livsnjutaren

Jag har vid ett flertal tillfällen klargjort min åsikt i frågan hund vs katt, och kategoriskt ställt mig på hundens sida som det överlägsna husdjuret. När syrran ringde i morse och berättade att Tasse gått bort var jag beredd att omvärdera den där åsikten. Ingen regel utan undantag heter det ju. Och när det gäller katter var det Tasse som var mitt undantag. Han var en extremt lojal, charmig och mysig individ för att komma från det annars så opålitliga kattsläktet. En mästare i konsten att njuta av livets goda och en trogen tv-tittande kompanjon i 16 år. Vet inte hur många mornar jag vaknat av att han stått på mitt bröst och med en experts precission skallat mig lagom hårt. Det kommer onekligen finnas ett stort tomrum nästa gång jag kommer hem till mamma på Svanö.

Det känns lite löjligt att vara så ledsen över en katts bortgång. Men tanken på att det var så olyckliga omständigheter som ledde till hans bortgång gör det extra svårt att skaka den plufsiga krabaten ur mina tankar idag.

Tack för allt Tasse, vila i frid.

Angående presidentvalet

Det har rapporterats så sjukt mycket inför presidentvalet de senaste två åren att man liksom nästan glömt bort hela grejen de senaste veckorna. Jag har egentligen bara en fråga, ändras reglerna till neger och president om Obama vinner inatt? Eller?..

Kan bli en jobbig omställning för alla högstadieungdomar på landets skolor imorgon i så fall.

Gulligt

Man blir påmind om varför man plågar sig själv med att hålla på Giffarna och löser medlemskap i Patronerna när de gör sånt här. Dom är för gulliga ändå, Los Patronos. Fy satan vad jag håller på GAIS imorgon, nästan mer nervös inför den matchen än söndagens gif-batalj.

Trist att jag missar Björns fest ikväll bara. Men men jobbet kallar.

Roligaste kommentaren om min frisyr so far kommer från morsan. "Äh, det var ju så där Ola Salo såg ut 2003." Där kan vi snacka om idoldyrkan...

En liten strimma hopp

Giffarna vinner igen och Maradona tar över Argentinas landslag, än är undrens tid inte förbi. När Norrköping tog ledning genom en straff i måndags var det en del av mig som välkomnande det, äntligen var årets lidande över. Men klart som fan att de oberäkneliga blå norrlandsbufflarna lyckades grisa sig till en seger ändå. Nu väntar två riktiga ångestmatcher, eller fyra egentligen då Ljungskiles resultat är minst lika viktigt. Och sen i bästa fall ytterligare två kvalmatcher från helvetet. Jag vet att t ex Mörn inte förstår det här och det går nog inte att förklara om man själv inte drabbats av förbannelsen av att fastna för ett fotbollslag.

Jag har klippt mig förresten. Blev less på att fega runt med samma frisyr och fick Emil att fixa till en punkfrippa. Trivs riktigt bra i den, passar bra in i min musikaliska punkrevival också. Den här veckan har det blivit mycket Rancid. Det funkar ju lite så nu för tiden att om man blir lite sugen på ett band från förr så måste man ladda hem en complete discography med artisten. Märker att jag grovt underskattat deras fjärde platta Life Won't Wait, den som jämfördes med Sandinista när den kom. Grym är den.

Krogpsykopat

Vissa helger går så snabbt att man inte ens hunnit inse att de har börjat innan de är över. Det var först på väg hem genom stan efter att ha lämnat Marita på nattåget jag fattade att den här var förbi. Hann med att tenta i miljörätt, afterworka på lokal, fika på Brogyllen, shoppa, käka fancy middag och gå på klubb. Ganska mycket egentligen med tanke på hur torftiga mina senaste helger har sett ut. Men det gick ändå alldeles för snabbt.

På klubben i lördags hände något märkligt. Det var ganska gött folk och bra musik på Ritz men lokalen vette fan vad jag tycker om alltså. Hotellbarer blir alltid så knökfulla att det är lite störigt. Att bli trängd och armbågad av birakillar kan ju sänka den bästes humör. Men den grejen är man ändå van vid.

Psykopater som muckar gräl är man som tur är inte lika van vid. När jag och Marita stod och dansade märkte vi att en kille hade en riktigt störig och obehaglig approach, han bråkade med sin kompis för att få uppmärksamhet och var allmänt irriterande. När jag tog min öl som stod i ett fönster bredvid honom ställde han sig kanske tio centimeter framför mitt ansikte och tokstirrar på mig. Jag tänkte att han kanske trodde jag tagit hans öl och sa att det var min. Men han svarade inget utan fortsatte bara att stirra med sitt ansikte sjukt nära mitt. Eftersom det helt uppenbarligen inte gick att kommunicera med människan fortsatte jag istället att dansa och då psykopatstirrar han på Marita istället. Vet inte om det var hans game eller om det bara rörde sig om provokation. Efter att ha dansat ett tag märker jag att någon kliver på min fot och inte tar bort den. Det är psykot som satt sig ned och trycker ner sin fot på min helt klart medvetet. Jag drar undan foten och fortsätter dansa, vill ju inte låta idioten vinna, men då nästa låt inte är dansvänlig drar vi från klubben istället. Så djävla störig snubbe alltså. Det kändes verkligen som att han ville att jag skulle lacka på honom så han fick en ursäkt för att slåss, riktigt obehagligt. Man borde kanske inte fortfarande bli förvånad över att det finns så många idioter där ute.

Nästa gång, nästa gång, nästa gång...

Veckans klassiker

Det är så här riktig musik låter. Så långt ifrån den där elektroniska skiten som kidsen lyssnar på nu för tiden man kan komma. Suverän musikvideo också.

The bomb that will bring us together?

Det är något som gnagt mig de senaste veckorna, och då menar jag inte bara den här låten som jag tack vare Hanet inte kan få ut ur hjärnan.

Nej, det som jag inte kan sluta tänka på är ett fenomen som jag bara för några veckor sen var lyckligt ovetande om. Först nämndes företeelsen i ett utdrag ur Pittstim, en bok som jag förövrigt är ganska peppad på att läsa. Några dagar senare läser jag en sjukt kul blogg där samma grej dyker upp igen. Det jag snackar om är alltså pissbomben. Om jag fattat saken rätt går det till så att man håller igen förhuden och sen pissar så att förhuden blåses upp som en ballong. Och när man sen släpper fingrarna sprids kisset som en splitterbomb. Låter onekligen som ett härligt "practical joke" i hockeyomklädningsrummet. Det jag är mest fascinerad av är nog att jag aldrig hört talas om grejen. Att det dyker upp som en chock för mig som 28-åring att killar utför såna bestialiska handlingar i duschen. Är det jag som har missat nåt här eller är det en allmänt känd pryl att pissbomber förekommer?

När skulle det någonsin vara ok att utföra en så osmaklig handling förresten? Vid mobbing lär det ju ha förekommit såklart men som invigningsrit i laget? Skabbigt som fan låter det ju. Själva utförandet kan ju ha existerat sen mänsklighetens födelse iofs. Ser en neandertalare framför mig som använder sig av pissbomben för att markera sitt revir.

Men det värsta av allt är att jag måste erkänna att jag är lite, liite sugen att testa. Mest för att se hur det rent tekniskt skulle gå till. Kanske ska passa på att pissbomba Björn på fredagsbandyn om han tykar sig.

Geeking weekend

Sist av alla har jag äntligen börjat kolla på Freaks and Geeks. Och serien är faktiskt så bra som alla sagt att den ska vara. Älskar att det är High School-upplägget men att jocksen bara spelar en perifer roll. Det kan bli så tröttsamt med upplägget nördar vs jocks. Bra karaktärer och tidsperiod också, skönt att slippa samtida collegerock och få ett fett sent 70-tal/tidigt 80-tals soundtrack istället. Plöjde tio avsnitt i helgen och klassar den redan i samma division som den suveräna första säsongen av Veronica Mars, om man nu ska jämföra med nåt i samma genre.

Det är tyvärr en helt värdelös tajming för mig att hitta en ny favoritserie just nu. Har jobbat som ett svin med både kneg och plugg den senaste tiden och så lär det fortsätta tills jag tentat på fredag. Totalt osocial har jag varit förutom då jag lyckats haffa Björn på KTB. Men god damn vad jag ser fram mot den här helgen alltså. Dels för att tentahelvetet är över såklart men mest för att världens bästa Marita kommer till stan.

Och ikväll avgörs Giffers vara eller icke vara i landets högsta fotbollsserie också. Är helt inställd på en förlust och kräftgång i Superettan ett par år till. Miraklet i Ljungskile känns som ljusår bort.

För övrigt anser jag att Nordpolen bör förstöras.

Hur firar ni?

Jag började med en grekisk sallad med extra mycket feta till frukost. Sen en spenat och fetaostpaj till lunch. Ikväll blir det nog fetaostpiroger toppat med fetaoströra.

Wifebeater har inte något med linnet att göra

Det känns alltid slajmigt att skriva om andra, det har konstaterats förut, dessutom finns det ju så sjukt många bloggar som bara gör det så oftast känns det helt meningslöst att själv ägna tid åt det. Men nu kan jag fan inte låta bli, när jag jobbade igår satt jag halva kvällen och läste igenom hela flashbacks mastodontlika tråd om Papa Dees, misstänkta, misshandel av sin 20-åriga fru från Härnösand. Det som skrivs på den där sidan ska ju självklart tas med några ton salt. Men av det som skrivits här och här men kanske framför allt här kan man ju ändå inte låta bli att bilda sig uppfattningen att det är något riktigt rötet som har hänt. Det som gör att varningslampan börjar lysa extra mycket rött är på något sätt att hans, 22 år yngre, fru påstår att det är hon själv som slagit sig i huvudet med ett blockljus. Känner inte att det är någon idé att skriva mer om själva händelsen i sig här, det finns ju över halva internet by now om man vill gräva ner sig i det.

Men, det finns två saker som slår mig i den här misären. Dels att många, inklusive jag, blir så chockade över att en så fin och skön snubbe som Papa Dee skulle kunna begå en så grov misshandel av sin fru, även om mycket pekar på en fällande dom så är han ju faktiskt inte dömd än. Att han skulle ha medverkat i, det i sig vidriga fenomenet, Världens härligaste män gör ju bara situationen ännu mer bisarr. Bara själva tanken att han kan ha utfört den där handlingen verkar skaka samhället i grundvalarna. Unni Drouge skriver ganska bra om den grejen på sin blogg. Det hon säger är väl ungefär att många kvinnomisshandlare är värsta charmiga skittrevliga snubbarna utåt sett, men kan ha en helt annan sida. Alltså att de finns överallt och att det inte enkelt går att kategorisera dem som alkisar,arbetslösa, spelmissbrukare osv. Det är ju den bilden man växt upp med. Men alla misshandlande män ser inte ut som Burres pappa i Bamsetidningarna. Det är en lika skev bild som att alla våldtäktsmän smyger i buskarna i svarta huvtröjor som man fick lära sig i ungdomens high school-serier.

Den andra grejen som jag fastnar för är vilken internetkultur som byggts upp kring kändisåtal. Cecilia Beckroth lägger till exempel ut domen mot Tito Beltran på sin blogg för nedladdning osv. Vem som helst kan ju begära ut de där dokumenten och det är väl själva grundidén med offentlighetsprincipen att medborgarna ska kunna ta del av sånt. Men det som blir obehagligt i fallet ovan är att även offret hängs ut vitt och brett i t ex fb:s forum och ovan nämnda blogg. Det står vad hon senast hade för status på fejan osv. Där någonstans börjar hela skiten gå för långt.

Not going for a walk

Har hamnat i en träningssvacka. Sen jag la min licensierade fotbollskarriär på hyllan dyker inte lika många träningstillfällen upp längre. Ett och annat badmintonpass och fredagsbandyn känns inte tillfredställande nog. Att min gympartner in crime verkar förlorad för en oöverskådlig framtid underlättar inte heller. Den här veckan har jag iofs varit ute och joggat i Änggården och det var härligt. Men nu har jag fått en släng av höstförkylning och en kall joggingtur är nog inte vad min kropp behöver för tillfället. Då slog tanken mig att man faktiskt kan gå på promenad. Vissa såna där hälsojummare på teve säger ju till och med att det är bästa sättet att "bränna fett".

Men jag vet inte ja, promenad är något jag aldrig förstått mig på. För mig är promenad förknippat med något dåligt. Något jag gjort med vänner eller mina nära när nåt traumatiskt hänt. Dödsfall, skilsmässa, breakups, ångest och annat jobbigt är det jag relaterar till när jag tänker på promenad. Det enda positiva jag kommer att tänka på är hund, med människans bästa vän kan man traska utan att det är jobbigt. Ytterligare en anledning till att de spöar töntiga katter i alla avseenden som husdjur. Men visst, det kan väl vara trevligt att flanera en solig dag, men då vill jag ha ett mål med det och sällskap. Att själv gå ut och gå bara för att, det är väl mest den grejen jag inte fattar. Att göra det som motionspryl är jag nog för rastlös för. Borde kanske jobba på det där ändå och reclaima promenerandet.

Om en vecka smäller det!

Ode till en buskiskung

Jag har inte lyssnat ordentligt på dancehall sen 2004, men ett par år där hade jag lite koll på nya riddims körde radio och jockade lite. Tröttnade på hela scenen efter några år och har bara snappat upp nån låt här eller där sen dess. När jag gick igenom min låda med drygt sextio sjuor för nån vecka sen fick jag en liten revival och poppade lite hits från tidigt 00-tal på vinylspelaren. Jag minns att jag och Johny alltid brukade skämta om hur buskis dancehallen var, speciellt Red Rat och Elephant Man var ju riktiga Markooliolirare.

Att det dröjt ända till 2008 innan någon jamaican fick den briljanta idén att sampla Benny Hill-låten till ett dancehallbeat är lite av en gåta. Den självklara kopplingen mellan den gubbsjuka britten och säg Elephant Man är ju helt uppenbar. Gillar nog Elefantmannens No tikkle bäst på Benny Hill-riddimen också. Lady Saws Jealous är iofs också härligt stjärtig låter mer som Rednex typ.

Benny Hill alltså, vilken hjälte:

Monday bloody monday

Det här visade ju sig vara en riktigt röten måndag. Började med en sjukt deppig föreläsning om det grövsta fallet av djurplågeri som någon bonde dömts för i Sverige. Snuten som var förundersökningsledare visade bilder på kossor som dött i sin egen avföring i Dals Ed i början av 00-talet. Ingen vacker syn direkt. Och sen blev giffarna rövknullade av blåvitt med 5-0 på IP. Nä fy fan säger jag bara.

Den här videon blir i alla fall lite roligare om man tänker att tjejen som är mest peppad på glass är Marit Bergman. Och nej jag kom inte på det själv.

Trovärdighetsbrist

Tvångstankar kan vara jobbiga. Sitter och nöter miljörätt, slår i miljöbalken och tillhörande förordningar för att få klart mitt projektarbete i tid. Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd förkortas "FMH" jag kan inte sluta skriva "FHM" istället. Hur trovärdigt låter det att avslå en ansökan för etablering av miljöfarlig verksamhet med hänvisning till For Him Magazines 33 paragraf? Inte så värst.

Hiphopbången

Jag har funderat lite på det där med att alla stora hiphopstjärnor i princip alltid drar upp gösar på scen och snuskdansar. Man fattar ju att de gör det och det är väl egentligen mer ärligt än att dra över groupies backstage som ett klassiskt rockband. De försöker inte hymla med vad de vill iaf.

Att dessa ivriga hiphopdudes så att säga "reagerar" på att heta brudar winar och juckar mot deras skrev ser man dock inte så ofta. Det kanske bara är en slentrian som inte ger så mycket, eller så har de någon yrkeshemlighet som hindrar att dessa pinsamheter utspelar sig på scen. Tänk vad jobbigt det skulle varit för Pharell om han fått stånd när han dansade med de där uppbjudna fjortisarna från publiken på WoW i somras. Men det finns såklart undantag, då naturen spelar artisterna ett spratt, eller de inte gjort sin hemläxa ordentligt. Det största misstaget verkar helt klart vara att ha på sig vita byxor.

Kolla in John Legends klassiska boner här:



Eller Wyclef här: (Han ska iofs ha lite cred för att han försöker göra något åt situationen.)



Inte för att det har något med hiphop att göra egentligen men Van Damme bevisar att det går att hetta till i jeans också. Fruktansvärt fula sådana dessutom.

Galaxen

Efter en helt underbar höstweekend i Umeå kändes det ganska deppigt att landa i gbg-vardagen när nattvagnen rullade in på stationen i förmiddags. Att läsa ett segt fall av avfallshantering och lyssna på när giffarna spelar sig ur allsvenskan har inte muntrat upp direkt. Jag blir alltid så hc-nostalgisk av att besöka björkarnas stad. Hamnar nästan alltid i diskussioner om Galaxen och hc-scenen med någon eftersom typ alla var med på nåt sätt. Tänker på de otaliga bilresorna med Klas eller bootleg-Bertil. Det var så lustigt att man såg på Victory-banden som skitstora, att Snapcase och Earth Crisis var så djävla stora bara för att de kom från USA. Det var så mäktigt att det kom ett amerikanskt band och lirade typ varannan månad. Lite som att vara metalhead på tidigt åttiotal och få se exklusiva gig med Slayer och Maiden sjukt ofta. Men liksom hur många plattor sålde de egentligen? Inte för att man mäter punkframgång på det viset, men ni fattar. Tänker mer att chugga chugga-metalen inte inspirerat till så mycket intressant musik. När jag lyssnar på det nu så ger det mig inte så mycket mer än nostalgi. Det jag fortfarande gillar var de som bröt normerna som Saidiwas och Refuseds sena grejer. Eller Starmarket, de var väl aldrig riktigt hc iofs.

Den naturliga fortsättning när hc:n dog borde ju varit deah-metal som är en mer välspelad variant av den hårda musiken. Men det blev emoprylen med Texas is the reason och sånt istället. Och när Radiohead släppte Ok Computer sommaren 97 var det som slut med hård musik för min del.

Något som jag aldrig drömt förut

Imorgon tar jag nattåget till Umeå och det är fan about time. De senaste dagarna har jag saknat flickan med stadens underbaraste leende så mycket att jag nästan gått sönder. Skitsvårt att koncentrera sig på studierna när den känslan kopplas på. Tydligen verkar saknaden av fysisk närvaro spela ett spratt med mina drömmar också.

Inatt drömde jag att jag var i Tyskland och hamnade på en Bad Religion-konsert. Det var någon slags festival men ganska lite folk i publiken. Jag börjar poga runt och röja. Efter ett litet tag hoppar Greg Graffin ner i publiken och helt plötsligt så börjar vi hångla. Mitt i låten liksom, och de är ju sällan särskilt långa. Hann börja tänka att det här inte är ok för att jag har en flickvän innan jag vaknade i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning. Ja jisses.

Kan inte påstå att jag ser Graffin som en sexsymbol direkt. Men ganska söt i det här klippet från 1984 när BR fuckade ur och använde keyboards och skit.

Ordbok (T9)

Letar man en anledning att inte plugga så hittar man en. Min mobil håller på att dö och jag är sjukt opeppad på att köpa en ny. Hittade funktionen där man ser vilka ord man lagt in i sin ordbok (T9). Så jag tänkte det var lika bra att skriva ned dom innan min kasserade mobil skeppas över till någon förvaringsdeponi i Afrika.


Asrolig, ass, älgstek, Alkberg, allsvenskan, blogg, Akombo, coaching, Bollsta, bonushäng, bordshockey, antagningsbesked, arbetstid, arbetsdag, brakfest, brännö, brassarna, brunbränd, bryggkaffe, busstrejkshelvete, busy?, backlash, badhus, badminton, bakfulla, bakfyllan, Bakis, bakis, bakisheten, bakisresa, bakispizza, banga, bangat, banger, bangers!, C-uppsats, Cassano, abstinensfylld, café, ciao, charmerande, chicks, chippen, biobränslen, bitch, blablabla, Azurri, falafel, danskjävlarna, deppar, deppen, deppigt, festivalmöte, festjäveln, efterfest, efterfrågan, EG-rätt, fitta, fjäderborgen, djävulskt, flextaxi, Em-abstinens, fotboll, fotbollshäng, fotbollskriget, fotbollskväll, fotbollsspelande, fotbollstilltugg, fotbollsträning, fotbollsutövandet, frankofil, fredagsbandy, freitagsbandy, frére, frisörn, fyttegris, ICA-snoppen, gage, haj, Hanet, hångla, hamnarbetare, Härnta, happy, hästkista, hästpojken, gayclub, heden, Heidenstam, HDK, hemtänta, gif, GIF!, Gif-broder, GIF-matchen, Giffarna, giffarna, giffarnas, Giffers, Giflover, hippebyn, hockeybög, inavlad, inferno, högstadiekillen, GMO, hombre, hooka, gösarna, gösen, gott, gött, GÔTT!, grispoäng, grupparbeit, grupparbeta, grupparbetet, guldgossar, gymma, gymmet, käftis, Lagerbäck, kaiku, lamaste, kaosig, jamtska, karlslok, kåt, jävla, jävlar, jävlarna, jävulska, lättlurad, Lazio, jazzhus, leende, Kelis, Lemarc, leverne, jetlagad, kickar, Lindesberg, klubbliv, ljudkillen, Ljungskile, lobbar, joina, köng, kontorsråtta, kopiatorrummet, korpis, knulla, köttgrejen, kvalitetshänga, kvinnodagen, kuk, kuken, KUKEN!, julemat, lunchlåda, kursare, lutherskt, luuugnt, Madrid, magasinsgatan, majorna, Malte, Man U, Marita, Napoli, måstematch, matförgiftad, naturgrus, medgångssupporter, neger, MFS, mes, mesig, networka, miljöspecialisterna, ölintag?, öltältet, modohockey, Monaco, mörbultad, mörkrädd, mörn, Mörndan, orådig, msn, Orup, nyårsfest, nyrakad, raggpotentialen?, råkas, pallade, rajraj, pank, rapé, party, partymode, Patriksson, sedinarn, refused, seminariegatan, sexig, sideburns, sidleds-danne, sigurdsson, SIL, risig, slacker, skånskan, skins, skitkul, skoldisco, plura, slyna, snabbis, roadtrip, rockbaren, sockerlag, pocket, smisk, solbränna, pölsa, SOPA!, rosévin, porrkocken, Rossö, rossöburgare, röv, sovmorgon, sovplats, snygging, spöa, sportbar, sportradion, spotify, sprit, spydde, psykologen, subba, succédebut, stadsfest, stake, pucko, svanö, svanöcamp, svanöfebern, svanöfest, svanöfesten, svanömöte, svartfest, svartklubb, sveaplan, queer, stenkoll, sugit, sthlm, Sundfors, Sundinarna, runkiballe-videon, rumpa, storan, quornfiléer, stöter, straffräddning, strage, streama, stressad, supersöndag, surkärring, strula, strykjärn, putain, rutti, styrbord, TÅ, tågstation, välkomstdrink, tarmen, vapnet, västindien, tatuering, tenta, tentaresultat, tentafesta, vinterland, vinylspelarna, visky, ullånger, tjockisarna, ulvön, vm, ume, vodkadrinkar, tofubullar, tönt, torelli, torsk, tratt, tattig, urkult, x-mas, 94-repris, WoW, ”CSN-tricket”, ”firmafest”, ”förfest”, idiot, bonnjävel, ”hoe”.

Checklistan

Oskuldsfull tolkning

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv att småle varje gång jag passerat ett 7-Eleven. Anledning är en underbart oskuldsfull tolkning av en av 80-talets största svenska låtar. Jag har vid ett flertal tillfällen vid vuxen ålder fått en aha-upplevelse av att lyssna på låtar med engelsk text som man diggade som kid men inte fattade innebörden av då. Det känns ju ganska naturligt att en åtta eller tolvåring inte greppar betydelsen av en text skriven på ett främmande språk vid den åldern. Det finns dock ett otal exempel på när även texter skrivna på ens modersmål får en ny innebörd. Min amerikanske vän Moe berättade att han som barn trodde att Culture Clubs Do you really wanna hurt me handlade om fysisk misshandel. Att Boy George frågar sig om någon verkligen vill misshandla honom med ett baseballträ.

Det finns så klart gott om exempel där det svenska språket spelat ett spratt med det outvecklade barnets ordbank. Att Lena Philipssons ”dansa i neon” i ett barns hjärna blir (det mer begripliga?) ”dansa in i ån” osv. Den tolkning som fått mig att smila de senaste veckorna är helt priceless på den fronten. Tror att det var Hanna som berättade att en kompis till henne i sin barndom tolkade Mauro Scoccos klassiska textrad från ”Sarah” så hysteriskt roligt. Istället för ”jag väntar runt hörnet vid 7-Eleven” hörde hon ”jag väntar runt hörnet med säden i näven”. Observera att i det renhjärtade barnets hjärna handlade om säd som sädesslag á la föreningsbankens logga på åttiotalet. Inte fan visste många Kramforskids vad 7-Eleven var på åttiotalet inte, säd däremot. Den mer explicita varianten blir ju för den vuxne betraktaren kanske det första som dyker upp i hjärnan. Jag kan inte bestämma mig vilken bild i mitt huvud som är roligast, en nyejakulerad Mauro som väntar med kletig näve runt hörnet eller en Scocco med korn i näven.

Videon är ju förövrigt också helt underbar. Orup är riktigt het i sin cameo och alla fina bilder från Stockholmska tak får en att allvarligt fundera på att flytta till huvudstaden.

Det var ett jävla tjat!

Pumpa bromsarna

Var på At The Gates avslutningsgig på trädgårn och blev lite chockad när sångaren tackade publiken för att de var trogna bandet trots att de la ner för 12 år sen. Kändes lite chockartat att det var så länge sen. Lyssnade aldrig på dom då men läste ju Close-Up och hade koll på dom.

Att den här videon har 14 år på nacken känns inte lika chockartat. Både Dennis och David ser ut som små buspojkar när de leker i snön med sina för stora Victorykläder. Sen är ju produktionen något utöver det vanliga, DIY-läppsynket är helt underbart. Men den största behållningen är nog buskisdelen när Dennis fastnar i sin alldeles för långa kedja och ramlar omkull. Åh Ume-HC, det var grejer det.

Bye bye Sydafrika

Vet inte om det var landslagets undermåliga insats eller den horribla reklammängden i halvlek som fick mig att må mest illa igår. Har länge klagat på Viasat och TV 3:s mellansnack . Men i jämförelse med de obefintliga analyserna som fyran levererade håller de hög klass. Olof Lundh och Ekwall är så trattiga att jag skruvar mig i tv-soffan och Kåmark som expertkommentator? Allvarligt talat. Claes Runheim och TV 3 kom tillbaks, allt är förlåtet!

Är fortfarande riktigt opeppad på landslaget sen EM-besvikelsen. Det är bara Zlatan och Sebastian Larsson som känns intressanta. Den nya ”offensiva” 3-5-2-uppställningen visade sig ju också vara en chimär, med fem backar på plan kunde väl alla se att det snarare handlar om 5-3-2. Om Samuel Holmén och Fredrik Stoor är det giftigaste herr Lagerbäck har att sätta in på planen för att fixa tre poäng i slutminuterna ser det inge vidare ut alltså. Tror ärligt talat inte att de, kan inte med att skriva vi, kommer kvalificera sig till VM 2010. Det bästa som kan hända är att de kommer tvåa och får spela play off mot en annan nation. Säg att det blir Frankrike, som torskade mot unga Österrike igår, England, Holland eller ve och fasa Kroatien. Tror knappast dagens landslag skulle gå vinnande ur ett dubbelmöte mot någon av de länderna. Kan det inte räcka med att giffarna ständigt underpresterar måste Lagerbäck dra ner blågult i bottenskiktets sörja också?

Hur det gick med Black metal-killarna? Jodå de låg och sussade sött när jag kom hem från jobbet i fredags. De lämnade inte ens några grishuvuden efter sig bara lite backstageöl som tacksamt togs emot.

Död åt Life-Metal

Jag fortsätter att leva på gränsen och umgås med väldigt dubiösa figurer, de söta pojkarna i Tyrant ska sova hos oss på fredag efter att de lirat förband till At the Gates. Sångarens gamla band Vinterland syns på den fina bilden ovan. Har varit djävligt peppad på Black metal den senaste tiden sen jag läste Close-up intervjuerna med Mayhem och Burzum från början av nittiotalet. Det måste fan vara den bästa musikjournalistik som någonsin gjorts. Robban Becirovic ägde så hårt på den tiden. Det gör han kanske fortfarande har dock inte läst tidningen i fråga sen typ 98. Riktigt läskigt att Greven säger att han gärna åker i fängelse för att ha mördat någon i självförsvar. För att man inte får något långt straff för det. Hans polare Euronymous i Mayhem var kommunist, eller kommunist och kommunist han gillade att folk led i öststatterna iaf. Greven var nazist och mördade honom. Riktigt riktigt läskig snubbe den där Varg Vikernes.

Hoppas killarna inte är för influerad av Pelle Dead bara.

Höll för övrigt på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste dn i morse och såg att Fredrik Virtanen är ihop med Karolina Ramqvist. Märks verkligen att jag legat på latsidan vad gäller kändisuppdateringen. De har tydligen hängt länge också (gifta?). Antar att de förtjänar varandra. Men jag greppar det inte riktigt ändå, min bild av Virtanen är att han är ett slem som stöter på allt som rör sig med bröst. Ramqvist var väl liksom feministkvinnan på barrikaden med hela Lundellbeefen och Fitttim där på slutet av nittiotalet. Innan hon började skriva samma krönika varje vecka i dn alltså.

Heden i mitt hjärta

I måndags gick jag runt i mina shorts och gassade mig i solen med en falafelrulle i ena handen. Sen blev det höst höst höst. Gbg är nog mest höst för mig när jag tänker efter, jag flyr ju alltid norrut under sommaren och vintern vill man mest förtränga. Våren är så kort här, med norrländska mått liknar det mest någon slags försommar.

Efter att ha slagit ledbandet i mitt knä ur led i somras såg jag ett tag slutet på min fotbollskarriär. Men de senaste två veckorna har jag gjort comeback i mitt sanna element grisandet på Hedens grusplan. Två matcher och två mål. Riktigt vackra sådana också. Det är en speciell känsla att cykla hem i regnet längs Vasagatan efter att ha avgjort en korpmatch med ett otagbart långskott. Efter att ha droppat division 7-laget har jag agerat legosoldat för tre olika korpengäng.

Idag fick jag reda på att lagkaptenen i ett av lagen är butikschef för Martinshop på Andra Långgatan. Skulle kunna leda till en ganska pinsam situation om jag i fel sällskap skulle vandra förbi butiken och få ett "Tjenare Patrik" från en rökande porrbutiksinnehavare som värsta stammisen.

Ups and downs

Jag har länge varit inne på att livet är en ständig pendling mellan bra och dåligt. När det är tungt, deppigt och kallt lyckas jag ofta lugna mig själv med att det kommer att vända snart. När jag har det gött och solen skiner går jag iofs inte och tänker på att det snart kommer att bli segt igen, då pajar man för sig själv så att säga. Den inställningen är en anledning till att jag inte tror så mycket på knark och psykofarmaka (djävligt förenklat att dra dem över en kam och jag kan ABSOLUT förstå nödvändigheten av det sistnämnda i vissa fall, men ni fattar). Dricker jag mycket bärs dansar och blir för fuller har jag kul. Dagen efter är jag bakis och mår dåligt, en tydlig pendling från bra till dåligt eller handling och konsekvens om ni vill kalla det så. Mixtrar man med andra substanser känns konsekvenserna både uppåt och nedåt allvarligare på något sätt.

Det jag vill komma till är att de senaste tre veckorna har jag haft det så djävulska oförskämt bra, njutit av mitt nykära tillstånd och umgåtts med många av de vänner jag trivs bäst med. Med tanke på att jag för exakt ett år sedan hade de pissigaste veckorna i mitt liv blir det nästan löjligt hur mycket vatten jag fått på min naiva livsfilosofikvarn. Nu väntar en höst med miljörättsplugg och ett gäng Umeåresor, det känns riktigt bra.

Way out West 2008

Förväntningarna på årets häng i Slottsskogen visade sig vara rimligt ställda. För något år sen var jag ganska säker på att mina festivaldagar var över. Men WoW-konceptet passar mig perfekt. Två dagars festivalande är alldeles lagom, man är ju inte 22 längre, plus att avståndet till lägenheten är en ständig trygghet. Av de artister jag var peppade på innan var det bara Lil' Kim och Okkervile River jag blev besviken på. Okkervile live påminde för myket om slemmiga Bright Eyes och the Queen Bitch var fruktansvärt otight, hade kassa sidekicks och horribel white thrash-klädsel. Dessa missräkningar vägdes emellertid upp av The Nationals spelning. Det är bland det bästa jag sett på flera år. Kan rent utav vara en de bästa spelningar jag någonsin tagit del av. Har mest lyssnat på Boxer men det var nästan de äldre låtarna som gjorde sig bäst live när sångaren skrek lite hc-style. BD-avslutningen kändes mest patetisk. Eller som Gustav uttryckte det: jobbigt för Henrik Berggren att tusentals emobarns lycka hänger på av att han är olycklig. Svårt för den karln att byta roll nu liksom. Håkans nya E-Streetupplägg funkade bra tycker jag, synd att de inte spelade fler låtar bara.

Årets WoW-lista

Höjdpunkt: The National
Hitkavalkad: Neil Young
Arenarock: Håkan Hellström
Fulast: Neil Young
Snyggast: Wayne Coyne
Surpris: N.E.R.D.
Tightast ass: Kelis
Besvikelse: Lil' Kim
Kåtbock: Pharell
Spexigast: Flaming Lips
Mest pretto: Sigur Rós
Dresscode: Kort kjol/shorts och gummistövlar

The Pat is back in town

Tillbaka i civilisationen där internet flyger i luften och hämtmatsutbudet inte är begränsat till flottig pizza från Sylos. Då finns det inte heller lika många lama ursäkter att hålla sig från bloggandet. Det känns alltid lite märkligt att återvända till stan efter två sommarmånader på den norrländska landsbygden. När jag lämnade gbg i juni ville jag inte alls härifrån, men med facit i hand har den här sommaren varit en av de bästa på många många år. Det finns såklart en rad anledningar till det men den främsta är ganska självskriven.

Efter en Urkulthelg där viskyn flödade och jag inte såg ett enda "band" är peppen hög på kvalitetsspelningar på WoW. Under våren var jag i mitt livs längsta musiksvacka tror jag. Det handlade nog lika mycket om iPodsaknanden, hepp där kom det igen, som att jag bara lyssnade på streamad musik från Spotify. Ladda hem ny musik var det inte tal om iaf. I och med investeringen i biljetten till det utsålda rajrajet i Slottskogen har jag gjort en djupdykning i årets artistutbud och hittat mycket bra jag inte alls lyssnat på tidigare: The National, Okkervil River, Lightspeed Champion och Grinderman (inte Nick Cave men ni fattar) är alla artister som gått mig helt förbi tidigare. Tillsammans med gamla favoriter som Håkan, Kelis, Lil’ Kim och Neil Young är förväntningarna ganska höga inför helgen.

Summer On Speed

Helgen som gick var sommarens bästa och gårdagen var sommarens överlägset skönaste dag. Jag vet inte ens om den kommer att kunna toppas. Strålande väder och bad i Ångermanälven med angenämt sällskap är minst sagt svårslaget. Helgtripperna till Umeå har annars varit det som förgyllt min sommar hittills. Där dans till Sultans of Swing med stadens vackraste flicka på random båt nog var den absoluta höjdpunkten. Förra helgen lyckades jag förövrigt bevittna en hel spelning med Invasionen utan att fatta att det var Dennis Lyxén som var sångare i bandet. När jag sen såg honom i publiken under Mattis spelning blev jag rånöjd över att få se en Umekändis. Matti var btw riktigt tajt, i ordets alla betydelser. Så välklädd och snygg har jag nog inte sett honom sen nittiotalet nån gång. Lite Mörnstylad skulle man kunna säga. Men det där med att MABD är nedlagt fattar jag inte riktigt om jag inte såg fel var tre av fyra i bandet gamla bandmedlemmar. Skit samma, det var bra iaf. Även om jag hellre hört en Blitzcover än den där uttjatade Undertoneslåten.

Med två veckor kvar av sommarkneget och en stundande semester på bästkusten som väntar har jag inte så mycket att klaga på. Har belönat mig själv med Urkult och Way Out West-biljetter för att kompensera alla tidiga morgnar med uppstigning 05.50 följt av en halvmils cykeltur till bussen. Det ska bli kul med fästival. Hoppas att det finns någon grund i ryktena om att Lauryn Hill ska bokas till WoW bara.

Annars kan jag konstatera att de bästa sommarpratarna än så länge nog var de som körde förra veckan. Dolphan och Robyn. Två personer som jag avfärdat på förhand men har svårt att basha.

Bildbevis

Det gick bättre än förväntat att övervinna min höjdskräck. Det var mest nervös innan. Är man 188 meter upp i luften blir avståndet så stort att hjärnan inte riktigt fattar antar jag. Men när vindarna började vina var det riktigt läbbigt. Mitt krystade leende är ett ganska tydligt bevis på det.

Skräcken

Imorgon ska jag upp i den där.
Vet inte hur jag kunde glömma bort min höjdskräck när jag tackade ja till det.

The tie that binds

Så har halva sommaren flugit förbi, kanske mer än halva med norrländska mått mätt, utan att jag hajat att den ens har börjat. Samtidigt känns midsommarhelgen paradoxalt nog väldigt långt borta. Med drygt tre veckor kvar på sommarkneget har jag såklart kommit in i det på riktigt. Har hittat mina fikakompisar, glider runt obesvärat mellan kontorsrummen och är tjenis med de flesta. Rent generellt har min livskvalité ökat markant sen den där uttjatade musikspelaren kom tillbaks i mitt liv. Apple borde fan sponsra den här bloggen med tanke på hur frekvent iPod förekommer i mina inlägg. Men helt seriöst blir allt från busspendlande till kondominköp lättare med rätt soundtrack i öronen. Eller angående det sistnämnda så vet jag inte när jag kommer att kunna göra det helt obrydd. Speciellt om det är en ung kvinnlig expedit bakom kassan. Märkligt egentligen att man inte kommit längre i sin personliga sexuella revolution än att man tycker det är skämmigt att tjacka kådisar. Fast det har väl att göra med att anonymiteten är betydligt mer begränsad i en norrländsk håla än i storstan också.

De senaste somrarna har jag lyckats avverka tre Västernorrländska städer och av Kramfors, Sollefteå och Härnösand är det nog Sveriges Athen som leder. Vem vet nästa sommar kanske det blir Örnsköldsvik. Nä klart som fan det inte blir det, har jobbat upp en ganska stark avsky mot den staden. Eller kanske främst dess befolkning bestående av homofobiska pingstvänner och efterblivna hockeyditon. Jonathans teori om att homfobin är det enda som håller staden samman är fullkomligt lysande. Med en gemensam fiende blir diskrepansen mellan bibeltrogna och hockeykillar/fruar inte så stor. Det som främst väckt min aversion är att när den gudsförgätna hålan för en gångs skull lyckats knyta till sig en person som gör något vettigt blir han mordhotad och lämnar staden. Den officiella förklaringen till att museichefen som fixat dit både Ecce Homo och Star Wars flyttar är förstås att hans fru bor i Sthlm men jag köper det inte. Att utsällningen fortfarande väcker sådana känslor hos moderaterna i Örnsköldsvik säger väl det mesta.

Att Ö-vik som enda stad i Norden fått den hysteriskt stora Star Wars-utställningen känns lite som när ett fotbollslag eller Michael Jackson besöker ett cancersjukt barn på sjukhuset. Det finns ingen logisk förklaring förutom medlidande och goodwill. Fast i det här fallet fanns det ju det. Men han blev bortjagad av en mobb homfoba bönder med brinnande hockeyklubbor istället för eldgafflar.

Om jag ska gå på utställningen? Klart som fan jag ska! Men först blir det kvartsfinal i cupen och Umebesök.

Jamtland, Jamtland, Jamt å ständut

Efter att stundtals ha förbannat mitt val att inte ägna sommaren åt lokaljournalistiskt tempo för att istället anpassa mig till den statliga lunken på verket så har den sortens gnäll lyst med sin frånvaro den senaste veckan. Tillsammans med tre miljöspecialister har jag inventerat vägarbeten i Jämtland de senaste dagarna. Oh my god vad vackert surjamplann är den här tiden på året. När snön fortfarande ligger kvar på fjällen och inventerandet av grönskande artrika vägkanter är ens arbetsuppgift är det svårt att inte njuta. Lite tragiskt att åtta av tio fisktrummor vi kollat på var helt fel monterade så fiskstackarna inte kan simma uppströms. Vilka sopor som gjort jobbet är min första tanke, alternativt är det kommunikationen från miljömupphållet som vart kass, men jag har svårt att tro det.

Hade aldrig trott för ett år sen att en arbetsdag för min del skulle kunna innebär att lukta på utterbajs, det luktar gott typ som styvmorsviol jag svär. Att jag på fritiden skulle stå med vadarbyxor i ett vattendrag och flugfiska öring hade jag nog ännu svårare att föreställa mig. Det blir inte alltid som man tänkt sig kan man återigen klyschigt konstatera. Att till och med Giffarna slog till med säsongens första bortavinst är lite symptomatiskt för hur angenäm den här veckan varit. Nu önskar jag mig bara en födelsdagsvinst (på söndag) så är veckan fulländad.


Efter att ha slukat underbara Gösta Berlings saga och feministporrhorboken har jag nu sjunkit in i Stieg Larssonträsket. Sommar och äventyrslitteratur är en onekligen en lyckad kombination.

Det tog ett bra tag men nu har jag accepterat lurendrejeriet och klivit på iPodtåget igen. Härligt att kunna leva som en värdig 00-talsinvånare igen. Satsade på den längsta försäkringen som erbjöds den här gången. Får se det som en kapitalplacering i någon form av musiklyssningsprodukt de närmsta tre åren snarare än en investering i en hållbar produkt antar jag. Märker dock att jag inte laddat hem någon ny musik på hundra år. Drog nyss hem Krunegård och Hercules Love Affair men thats it. Tips mottages gladeligen!

Torvalla kickers

Grävmaskiner och hjullastare.
De e najs!
De e de som ger power.
994:an
972:an
330

osv...

Ganska kul ändå, men alltså de borde ju åka på fetspö om de träffar på några original gangstas från TK tänker jag.

Sommarlat

Vet inte var jag ska börja, svårt att hänga med när den spartanska tillgången till bredband gör vistelserna i internetvärlden så sporadiska. Verkets nazistspärrar har i alla fall gjort mig till en smhi och nationalencyklopedin-junkie. Enbart för att de är undantag från den statliga censuren. Midsommarfirandet på Grunna var som väntat magnifikt. Har aldrig varit någon stor fan av högtiden i fråga men på en så vacker plats med ett så vackert sällskap är det svårt att misslyckas.

Håller på att acklimatisera mig till den stundande EM-abstinensen, det kommer att kännas tomt att inte höra seven nation army vrålas av random lands supportrar varje kväll och inte kunna håna fyrans värdelösa kommentatorer, undantaget Jens Fjellström då. Vill även passa på att slå mig för bröstet för att jag varnade för Ryssen redan innan mästerskapet drog i gång. Iofs mest baserat på deras sammanbitna minner i mitt fotbollsalbum men ändå. Annars har min tippning varit jäkulska undermålig. Fransoserna spel liknade mest en kladdig spya av brieost och calvados och min tippade skytteköng Mario Gomez har kanske varit den sämsta anfallaren i turneringen so far. Vad gäller mitt eget fotbollskickande så gjorde jag comeback i korpen idag. Knät funkade och det var härligt att åka hem från Flogsta med en vinst i bagaget.

Annars läser jag böcker och lyssnar på radio i vanlig sommarordning. Sommarhitfavoriten är Veronica Maggio, har gillat henne ett tag men den senaste stoppa dig är riktigt bra. Den där franska eurodiscoliknande covern gillar jag också.

Noli me tangere

Eller rör inte mitt knä i alla fall. Det första jag lyckades med efter att ha återvänt till de nordligare breddgraderna var att delta i Kramforskorpen med olycksdigert resultat. Dels förlorade vi matchen, trots att jag grisat in en hörna. Vad värre var att jag lyckades paja mitt knä. Inte på grund av en ful fällning eller så, utan bara en oturlig ihopsparkning med en motståndare. När jag vaknade dan efter kunde jag inte ens stödja på benet. Fick ringa jobbet och ställa in första dan för ett akutbesök hos den numera privatiserade vårdcentralen. Ett uttänjt ledband löd läkarens dom. Rehab och ingen fussball för min del den närmsta tiden.

Annars har det varit gôtt med miljöombytet. Arbetsplatsen verkar trevlig och det är kul att få praktisk användning av all miljöinfo som pumpats in i skallen det senaste året. Det jag uppskattar mest med Norrland, om jag nu tillåts vara så generaliserande, är nog tiden. Den räcker till på ett annat vis här uppe. Oavsett om det gäller fritidsaktivitet eller umgänge med nära vänner så finns det tid. Det blir mer kvalitativt också. Antar att det har ganska mycket med internetlösheten att göra, nu tjyvsurfar jag på morsans skola, istället för att slösurfa bort en massa tid läser jag, rehabar eller kvalitetshänger. Mina farhågor kring att sommaren inte brukar anlända förrän efter midsommar här uppe har också kommit på skam. Djävulska varmt har det varit, har till och med tagit ett fegisdopp i Ångermanälven.

Men alltså det där med tid kommer ju ändras drastiskt nu när EM är igång. Tyskland vinner mot Frankrike i finalen och Mario Gomez vinner skytteligan, bara så ni vet.

Det är alltid vackrast vid avsked

Det borde inte vara ok att vid min ålder fortfarande lämna den stad jag bor och lever i över sommarhalvåret för att flytta ”hem” till mamma. Men ändå dras jag varje år till Svanö likt en nattfjäril mot ljuset.

Den sista veckan i Göteborg innan norrlandsuppehållet blir nästan alltid den mest händelserika på året. Det är då man inte kan gå längre än 50 meter längs vasa- och andralånggatorna utan att träffa ett bekant ansikte och tjöta lite. Det är grillhäng i Slottsskogen, båtutflykter i skärgården och varje ursäkt för att dricka öl på uteservering godtas utan omsvep. Luften vibrerar av de där vårkänslorna som närmar sig klimax och jag vill för allt i världen inte lämna det.

I år har jag varit mer ambivalent än någonsin inför sommarsituationen. Kan tyckas märkligt då jag för första gången inte lämnar någon efter mig i den förväxta feskebyn. Klart att den nedlagda Svanöfesten spelar in också. Det har ju alltid varit ett incitament.

Men för varje mil jag färdas norrut så släpper den där känslan av att inte vilja lämna stan. Jag omfamnar den norrländska grönskan och när bilen passerat IKEA-gettot är jag hemma på riktigt. En sommar till i alla fall.

Insektsfight

Ett klassiskt samtalsämne i fikagängskretsen är den hypotetiska diskussionen om vilka djur som skulle spöa varandra om de skulle mötas i en fight. Isbjörn mot krokodil är ett återkommande exempel. För att det skulle vara fair and square borde mötet bestå av en hemmamatch respektive en bortamatch. Först får krokodilen möta isbjörnen i hemmamiljö vid Nilen eller nåt sen möts de igen i typ norra Sibirien. Jag tror inte någon av mina vänner skulle vilja bevittna det här i verkligheten men att ordsvallet är ganska överväldigande då det här ämnet tas upp tyder ändå på ett stort teoretiskt intresse.

Självklart har japanerna tagit det hela ett steg längre. Det rör sig iofs inte om så stora djur som isbjörnar och krokodiler men på Japanese Bugh Fights kan man bevittna diverse insekter som förts samman för att göra upp. Ett mördarbi mot en syrsa av nåt slag, en skorpion mot en fågelspindel osv. Känsliga tittare varnas, det är inte bara grymt det är äckligt också. Japanerna verkar aldrig upphöra att förvåna mig.

Fuck Planet Earth

Ibland kan hjärndöda youtube-videos som den understående vara enormt befriande. Snodde den från en annars väldigt seriös och tänkvärd miljöblogg.

Fick facebookmail om demonstration mot bilism idag. En sån där halvradikal demonstration á la Umeåveganerna 1995. I grund och botten sympatiserar jag såklart med målen. En förändrad klimatpolitik, bilfri stad och ett hållbart samhälle. Men jag kan ärligt talat inte riktigt se vilken nytta det gör att hindra folk från att komma hem från jobbet. Ser inte hur dessa stressade stackare som ska hämta upp ungarna från dagis ska få ny insikt i klimatfrågan genom att någon tjomme med dreadlocks blockerar vägen för dom? Visst i förlängningen kan det kanske skapa en debatt osv. Men den finns ju faktiskt redan även om den skulle behöva intensifieras. Tror snarare att en sån här pryl kan få Volvoägaren som inte får hämta sina kids att ytterligare ta avstånd från miljörörelsen.

För övrigt så måste Michel Platini blivit tipsad om den inhuma matchtid jag och mitt lag drabbats av. Matchen är numera flyttad så CL-finalen kan bevittnas i realtid.

Arbetslust

I motsats till förra veckans inaktivitet verkar den här bli djävulskt produktiv. Har börjat brainstorma fram ett upplägg för exjobb. Det handlar om Tanzania och etanoltillverkning. För tillfället liknar idéerna kanske mer grävande journalistik än statsvetenskapliga frågeställningar, men jag jobbar på det.

Tre störiga grejer som jag inte kan skaka av mig.
1. Jag gillar ekologiska varor och försöker blidka mitt dåliga samvete genom att välja dem så ofta som möjligt. Tyvärr har jag efter tre försök noterat att Arlas ekologiska lättyoghurt inte håller samma standard som den oekologiska. Den skiktar sig liksom, först en lös rinning äckelmassa och sen en betydligt fetare sådan. Spelar ingen roll hur länge man skakar paketet innan heller. I valet mellan två jämlika produkter där den ena är ekologisk blir ju valet lätt men inte i det här fallet.

2. Brände lite plattor till farsans 60-års partaj med gamla rockdängor. Försökte hitta en acceptabel låt av Ulf Lundell men misslyckades såklart kapitalt. Dessvärre har jag haft den stjärtiga När jag kysser havet i huvet sedan dess. Speciellt textpartiet "Det bor en viking i mitt bloood" är extremt irriterande att mot sin vija nynna på.

3. Vårt motståndarlag i Division 7 har förlagt sin hemmamatch mot oss imorgon klockan exakt 20:45. Det borde fan vara olagligt. En lagkamrat ska iofs banda CL-finalen så det blir väl att se den hemma hos honom efter att jag tagit ut min frustration på soporna utan framförhållning.

Gammfarsan

Trött och sleten tog jag mig igår till pappas nya hus i Bergslagen. Farsgubben fyllde 60 och hade styrt upp partaj på sina nya ägor. En av de mer positiva aspekterna med att bli äldre är att det går att bounda med gammfolket på ett annat plan. Allsång till gamla FNL-dängor och soloframträdande av Kentalåten från en fanatisk bajensupporter, som jag hjärligt bråkade med hela kvällen sen, var väldigt underhållande. Oproduktiv som jag varit den här veckan hade jag såklart inte förberett något tal. Men i brist på retoriska grundstenar jobbade jag med känsla istället.

En av kvällens mest underhållande sekvenser var annars när Jan-E berättade om en en spektakulär roadtrip han och farsan gjort i ungdumen: tvivelaktiga substanser, Nordkap och Hansson & Karlsson som soundtrack säger väl det mesta.

Lämnade Bergslagen med en idé om exjobb i Tanzania, erbjudande om att vara husvakt i Härnta under juli och medveten om att man inte riktigt kan lita på maj som en sommarmånad. Tre grader varmt och snö kom som en total chock efter de senaste veckornas goväder på västkusten.

Lazy days & fotbollsbilder

En icke särskilt företagsam vecka lider mot sitt slut och helgen ser inte ut att göra den mer produktiv. Lyckades i och för sig göra en förträfflig lemonad härom dagen som avnjutits när jag slappat i solen på balkongen. Har även skaffat mig ett fotbollsalbum. Har tidigare konstaterat att jag i mångt och mycket har samma hobbys som jag hade som 12-åring. Att samla fotbollsbilder måste ända tillhöra den infantilaste av dessa. Men den vardagslycka som kan köpas för ett paket som kostar sex kronor ska icke förringas. Har haft ett speciellt förhållande till panini ända sen jag träffade hela Frankrikes EM-trupp på Arlanda under EM-92. Papin, Cantona, Desailly och co skrev gladeligen sina autografer i mitt album. Det har satt sina spår antar jag.

Efter att ha fått ett gäng ryssar är jag mest oroad för Sveriges stundande möte med dem i gruppspelet. De måste vara mästare på att se sammanbitna och hårda ut på fotografi. Dessutom gick ju Zenit St Peterburg och vann Uefacupen i onsdags.

Drömelvan & pennalism (nu med bonusnöff)

Som vanligt tungt att återvända till storstan efter en helgs livsnjut på Rossö. En GIF-vinst igår gjorde iofs livet betydligt ljusare efter hemkomsten. I väntan på att Ingo uppdaterar fotobloggen och att Kristoffer lägger upp en fotbollsspelande Mörn på youtube har jag hijackat några av Johans digitala mästerverk. Självklart var det laget med fotbollströjor som tog hem slaget om Rossö denna vår.

Att Johnys nöffning efter att ha misslyckats i grisspelet förevigades var över förväntan. Ett översteg i TP-kutym från Jörgen resulterade annars i helgens mest kontinentala känsloyttringar. En omgång brukar ju ta alldeles för lång tid i vanliga fall men efter att ha sett det här undrar jag hur vi ens kunde slutföra projektet. Förövrigt var inmundigandet av frukostbuffe på hotellet i Strömstad något av det göttigaste jag gjort på länge.

Minus och minus blir plus

Jag drabbas alltid av resfeber. Vad nu resfeber innebär, för mig visar det sig iaf i form av total okoncentration och stress. Till saken hör att jag också brukar drabbas av tentafeber med ungefär samma symptom. Som tur är brukar mina tentor förläggas till morgonen och ni som känner mig vet att jag är en total zombie på morgonen. Då hinner inte symptomen visa sig. Av samma anledning föredrar jag att resa tidigt för att slippa den där opruduktiva tiden i väntan på resan.

Idag har jag lyckats med att pricka in en tenta på eftermiddagen och en resa till Rossö efter det. Lustigt nog verkar resfebern och tentafebern ha tagit ut varandra, känner mig lugn som en filbunke och har till och med varit produktiv på förmiddagen.